Vad händer med människan när hon tar slut? När hon är helt dränerad på mod, kraft och lust? När själva livsgnistan vacklar? Vad sägs om att packa väskorna och flytta till en öde ö i söderhavet?
Systrarna Hanna och Judit gjorde det. För att inte gå under av utbrändhet och brustna förhoppningar så begav de sig iväg. Mot paradiset.
Att rymma. Fly från det som tynger, det som gör ont och fjättrar fast oss. Från det inrutade förutbestämda som stavas Vardag. Denna glittrande tanke som alla människor någon gång klär sig i. Man lånar en dröm en stund. Hänger tillbaka den, och står ut lite till. Men så gör inte Judit och Hanna. De låter drömmen slå ut i full blom.
Storasyster, strukturerade, kloka Judit har plötsligt allt klart för sig. Hon ska rädda sig själv och hon ska rädda sin lillasyster undan allt som smärtar. Undan undergången. Hon har en färdplan. Hon har lokaliserat ön i paradiset. Ön som är helt obebodd och saknar alla farliga djur. Ön som är det vackraste man kan tänka sig. Ön som bara har bara en nackdel. Det finns inte något sötvatten.
Det avskräcker inte systrarna. De har ju en kanot som kan ta dem till närmsta större ö på bara ett par timmar. Dit kan de paddla med jämna mellanrum för att proviantera. Här ska de få vara ifred. Ta hand om sig själva och varandra. Läka alla sår. Ge tillbaka livsandarna sina styrkor. Börja om på nytt. Fly från flykten.
Drömmar har ibland ett högt pris. Det blir kvinnorna snart varse om. Saker kommer upp till ytan. De upptäcker varandra på ett nytt sätt. Inte bara angenäma överraskningar. Man kan inte fly från allt. Kanske borde drömmarna stannat kvar där de föddes. För plötsligt finns ingen återvändo. Gamla gärningar putsas av och synas på nytt. Maktbalansen böljar liksom vågorna på vattnet. De två systrarna har gamla oförrätter att tala om. Nästan bortglömd ilska får ny luft genom Söderhavsvindarna. Och förståelse går mot främlingskap. Det blir uppenbart att de har sökt efter olika saker.
Så får kvinnorna plötsligt besök av en okänd man på ön. Hanna blir glad. Han verkar vänlig, kommer med frukt och ett kylskåp. Han kan hjälpa dem till ett lite bekvämare liv bland palmerna. Men Judit är skärrad. Misstänksam. Balansen är rubbad. Hon har tappat kontrollen. Hanna möter hennes oro med en oväntad munterhet. Hon försöker lugna ner henne. Ingen fara är ju skedd, de har bara haft en besökare. Det är ju fortfarande deras ö. Men Judit känner bara obehag.
”Nu har i alla fall den där idioten varit här. Det är ju han som pissar revir. Han frågade inte ens om han fick. Han klampade bara omkring i vårt hem som om det var hans. Finns det något som säger att han inte kan komma tillbaka? Vi är inte längre ensamma här! Inse vad det innebär![…] Vilken utsökt raffinerad metod att göra oss otrygga. Kvinnligt ängsliga. Tuktade.”
Nej. Det blir inte bättre. I stället börjar ett gap öppna sig mellan kvinnorna. Ett gap som banar väg för katastrofen.
Det här är en historia om att missbruka makt, tillit och förtroende. Eller handlar den kanske om vad som händer med den kuvade människan när den låter bedrägligt oskuldsfulla drömmar ta plats i verkligheten. När den som är van vid att lyda andra, tar över rodret själv. Eller när den som är van vid att bestämma tappar kontrollen och försöker återfinna balansen. Eller om syskonkärlek i sin starkaste och sköraste form.
Aino Trosell debuterade 1978 och drygt 20 böcker senare, vilka har inbegripit allt från deckare till historiska romaner, räknas hon idag till en av våra stora arbetarförfattare. Men denna bok skulle man kunna kalla för en psykologisk thriller. Eller en bok om praktisk filosofi. Jag kan bara säga att hon har gjort det igen. Hon har fångat in mig i ett människoland där färden inte alltid går i behaglig takt. Med sitt precisa språk. Sin vackra stilistik som gör det fula vackert och det vackra olustigt. Surrealistiska sekvenser som är upp till läsaren att tolka. Hon vrider och vänder på det som kallas mänsklighet. Visar upp oanade fångster. Och knyter ihop det till en spännande rövarhistoria. Med sin skiftande bakgrund som bland annat innefattar yrken som svetsare och socialsekreterare har hon sett oss i våra sårbaraste lägen, skatter som nu formas till väldigt verkliga fantasipersoner. Människor att älska. En läsning att vårda. En författare att följa.
