Signerat

Det kan inte fortsätta så här

Juli: För första gången i mitt liv är jag på ett bibliotek och berättar om min debutroman Av kött och blod (2011 års följetong i Arbetaren). Publiken är mestadels äldre, mestadels kvinnor. Platsen är Limhamn, en av Malmös mer välmående stadsdelar. När jag berättar om machokockar som tycker det är ”husmodersaktigt” att använda ugnsvantar vrider […]

Juli: För första gången i mitt liv är jag på ett bibliotek och berättar om min debutroman Av kött och blod (2011 års följetong i Arbetaren). Publiken är mestadels äldre, mestadels kvinnor. Platsen är Limhamn, en av Malmös mer välmående stadsdelar. När jag berättar om machokockar som tycker det är ”husmodersaktigt” att använda ugnsvantar vrider sig tanterna av skratt. Ja, se karlar…

Under frågestunden inser jag att jag varit alltför självcentrerad. Jag har pratat om mig själv och mitt skrivande. Frågorna handlar om mygel, ­arbetsvillkor, machokockar, stress och under­bemanning. Publiken nickar igenkännande åt mina ord och sina egna berättelser. Vi pratar om arbete. Vi pratar om nedskärningar i vården. Den onda spiral där underbemanning och arbetslöshet är två sidor av samma mynt. Chefer som hetsar upp tempot och skär ned på bemanningen samtidigt som, och på grund av, att folk går ­arbetslösa och varje anställd är lätt att ersätta.

”Det kan inte fortsätta så här”. Hon är lärare och har precis sagt upp sig och blivit ersatt av personal som inte kan lika mycket. Hon berättar om att tiden för planering skärs ned till ett minimun, nej – lägre än ett minimun. Planeringstiden är för snål. Man måste antingen slarva eller jobba gratis för att ”klara” det arbete man är satt att sköta, och ofta brinner för att sköta. Tills man inte orkar längre och går in i väggen eller säger upp sig, för att ersättas med en ny våg av självmordskandidater.

Väl hemma slår det mig: om lärare säger upp sig, om sjuksköterskor går in i väggen: hur desperat är då inte situationen för eleverna, för patienterna?

I fredags, mitt i lunchen, gick hundratals ­demonstranter till Region Skånes tält på Malmöfestivalen och sade till politikerna att nu är det nog med nedskärningar. Det kan inte fortsätta så här. Rörelsen som försvarar sjukvården i Skåne imponerar. För första gången på länge känns det som att vårdpersonal och patienter, nuvarande som framtida, samarbetar stort. Jag var en av demonstranterna, Vårdförbundet backade ur. De kunde inte stödja kravet på att regionstyrelsens ordförande, moderaten Pia Kinhult, måste avgå. Vi fick ballonger och släppte upp dem på given signal. 640 ballonger. En ballong för varje saknad kollega. Antalet anställda på Skånes universitetssjukhus har minskat med 640 sedan anställningsstoppet infördes i augusti 2012. Det är en galen siffra. 640 på ett år. Jag blir helt matt av att tänka på det.

Det finns en tung, desperat krismedvetenhet över att välfärden håller på att monteras ned, att ”arbetslinjen” innebär att tumskruvarna dras åt än hårdare på arbetsplatserna och för de arbetslösa.

Allt fler människor förstår att ”Det kan inte fortsätta så här” – nu måste vi omsätta de orden i handling.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984