Skjutna arbetare och platta sossar

Inledning
Cecilia Irefalk, redaktionssekreterare på Arbetaren.
Foto: Snezana Vucetic Bohm

Jag läser om det direkt när jag vaknar på morgonen den 18 april. 30 arbetare har blivit skjutna på en jordgubbsplantage i Grekland. Arbetarna, de flesta från Bangladesh, hade inte fått sina löner på 27 kronor i timmen utbetalade på sju månader. När de protesterade avlossade arbetsköparna sina hagel­gevär. Sju av arbetarna vårdas fortfarande på sjukhus för sina skottskador.

I samband med att jag går igenom bildmaterialet till artikeln om händelsen i veckans tidning kan jag inte låta bli att samtidigt skriva in orden ”South Africa” och ”Marikana” i bildbyråns sökfält. För det var knappt ett år sedan 34 gruvarbetare sköts till döds av polis där i samband med en strejk.

Jag gör en sökning till och hittar en endaste bild, den klassiska svartvita, tagen en bit ifrån det ringlande demonstrationståget. I Ådalen i Sverige 1931 sköts fem arbetare ihjäl. Sedan dess har landets arbetsköpare och kapitalets uniformerade

 beskyddare hållit sig på mattan – åtminstone vad gäller dödliga skott i arbetskonflikter. Däremot gör de alltjämt vad de kan för att kringgå lagen med ett annat slags våld. För det ändamålet har de gott stöd i högerregeringens urholkning av arbetsrätten, men också av Socialdemokraternas linjedans med borgarna.

För trots läget för arbetare internationellt, att Sveriges unga och sjuka reas ut som billig arbetskraft, att storbolagen subventioneras, arbetsplatser läggs ned och produktionen flyttas till låglöneländer så har Sveriges socialdemokratiska arbetareparti lite andra prioriteringar. Särskilt nu så här inför Första maj. I år försöker Social­demokraterna i Norrköping att tävla med Kristdemokraterna om vem som kan besudla arbetarrörelsens högtidsdag mest genom att satsa på ”familjeunderhållning”. I den gamla arbetarstaden slopas demonstrationståget helt, i stället bjuder sossarna på konsert med Amy Diamond.

I mitt liv dyker den ständigt upp, den där diskussionen om den individuella bojkotten som motstånd. Och huruvida den skulle stå i konflikt med den kollektiva kampen för att avskaffa kapitalismen. Jag tycker inte det.

Personligen bojkottar jag en rad fula grejer som Nestlé, Coca- Cola, McDonalds, Berns, djurindustrin. Numera också jordgubbar från Grekland och Socialdemokraternas Första maj-firanden.