Kvinnokamp och film i Saudiarabien

Film
Haifaa Al Mansour bakom kameran. Hon är Saudiarabiens första kvinnliga regissör, och har gjort Den gröna cykeln som går upp på svenska biografer den 8 mars. Filmen får dock inte visas i Saudiarabien trots att den helt och hållet är inspelad där.
Foto: Tobias Kownatzki / RazorFilm / Folkets Bio

Den gröna cykeln sägs vara den första långfilm som spelats in helt i Saudiarabien. Dessutom är den skriven och regisserad av landets första kvinnliga regissör, Haifaa Al Mansour. Filmen går för närvarande upp på biografer i flera europeiska länder, med premiär i Sverige på Internationella kvinnodagen, den 8 mars. Men i Saudiarabien får den inte biopremiär. Denna absoluta monarki saknar nämligen helt biografer. Dessa syndens nästen, där könen kunde beblanda sig i skydd av mörkret, stängdes på 1980-talet när den religiösa konservatismen växte sig starkare.

Utan biografer producerades det av naturliga skäl inte heller några inhemska filmer. Först när delar av diktaturens toppskikt, med kung Abdullah i spetsen, började signalera en viss liberalisering i kulturella frågor i mitten på 00-talet började en försiktig produktion komma igång. En av de drivande krafterna i denna kulturliberalisering är kungens brorson, Alwaleed bin Talal. Han är, enligt Bloomberg Billionaires rankning i skrivande stund, världens fjortonde rikaste person och majoritetsägare till Arabvärldens största bolag inom underhållningsmedia, Rotana (minoritetsägare är för övrigt Rupert Murdochs News Corp). 

År 2006 gjorde Rotana dramakomedin Keif al-Hal? (ungefär ”Hur är läget?”). Den filmades i Dubai, regisserades av en palestinier bosatt i Kanada och hade en jordansk skådespelerska i huvudrollen, men räknas inte desto mindre som den första saudiska långfilmen. Den handlar om konflikten mellan en ung kvinna som drömmer om en yrkeskarriär och hennes konservative bror som vill få henne bortgift. Redan här ser vi något som sedan blivit till ett litet mönster, film och kvinnofrigörelse går hand i hand.

Samma år, 2006, hölls landets första filmfestival i Jedda. Det blev till ett årligt evenemang, även om en religiös backlash tillfälligt stoppade festivalen 2009. Den stora majoriteten av saudier är dock positivt inställda till biografer. En undersökning visar att så många som 90 procent vill se biograferna öppna igen så länge filmerna de visar inte avviker från muslimsk moral. Filmturism till de omkringliggande länderna har också blivit ett fenomen. Enbart sommaren 2010 lär 230 000 saudier ha besökt Förenade Arabemiraten för att gå på bio. 

Al Mansour är det åttonde av tolv barn i en relativt liberal småstadsfamilj, där pappan, som var poet, uppmuntrade även döttrarna att utbilda sig. Hon studerade i Kairo och Sydney. Hennes första längre film, dokumentären Women without Shadows (2005), handlar om isoleringen och utsuddandet av identiteten som drabbar kvinnor när de tvingas dölja sina ansikten offentligt.

Den gröna cykeln, som också stöddes av Rotana men har en tysk huvudproducent, handlar om tioåriga Wadjda och hennes kamp för att få vara sig själv i en ålder då barnets relativa frihet är på väg att gå över i kvinnans ofrihet. Hon vill ha rätt att synas och höras. Hon vill behålla sin vänskap med grannpojken och hon vill köpa sin gröna drömcykel för att köra ikapp med honom på Riyadhs gator, något otänkbart för en flicka i dagens Saudiarabien. Parallellt utkämpar Wadjdas mamma sin egen strid, mot hotet att pappan ska ta en ny hust­ru, eftersom mamman inte kan ”ge honom” en son.

Al Mansour visar skickligt hur förtrycket förmedlas ned genom samhällshierarkin, hur kvinnor ofta själva kommer att bevaka och upprätthålla den traditionella disciplinen; rektorn för flickskolan som aggressivt slår ned på alla avvikelser i sitt eget lilla rike bakom de höga murarna, svärmodern som intrigerar för att sonen ska ta sig en ny hustru. Men här finns också rebellerna och solidariteten mellan en mor och en dotter. Slutet utstrålar en trotsig upprorsanda som förvånar mig. Det är inte riktigt Thelma & Louise, men det är mor och dotter mot världen, barhuvade och stolta. 

Att en film som Den gröna cykeln kan göras i Saudiarabien, med stöd av ett mäktigt block i den härskande klassen, indikerar att synen på både kultur och kvinnors roll är under förändring. Krasst handlar det mycket om det långsiktiga ekonomiska behovet av att få ut en större del av den egna befolkningen på arbetsmarknaden, även kvinnor, i en nation där ungefär hälften av arbetskraften utgörs av superexploaterade gästarbetare. Den gröna cykeln låter för övrigt en pakistansk chaufför stå för det mest uppenbart misogyna uppträdandet, medan saudiska män behandlas med betydligt större respekt. Men trots detta inslag av vad som framstår som lite fördomsfull nationalism förblir Den gröna cykeln en milstolpe i den globala filmhistorien och ska inte missas.