Det är fult att ljuga, det fick de flesta av oss lära oss redan i koltåldern. När vi blivit lite äldre lärde vi oss att det fanns sätt att inte riktigt berätta hela sanningen, men ändå inte direkt ljuga. När vi kom upp ännu mer i åldern insåg vi att man visst kunde ljuga så […]
Det är fult att ljuga, det fick de flesta av oss lära oss redan i koltåldern. När vi blivit lite äldre lärde vi oss att det fanns sätt att inte riktigt berätta hela sanningen, men ändå inte direkt ljuga. När vi kom upp ännu mer i åldern insåg vi att man visst kunde ljuga så länge man inte åkte fast, för det var just att åka fast som var extremt pinsamt och jobbigt.
Att bli påkommen med det där som är så förbjudet har också varit det som sett till att den politiska ankdammen i Sverige varit hyfsat fri från lögner. De lögner som förekommit har förvisso i hög grad handlat om viktiga saker som den svenska neutraliteten, men framförallt saker som inte gått att kontrollera.
Att bli påkommen som lögnare har varit så pinsamt att svensk politisk diskussion i hög grad nöjt sig med undanglidningar, valda delar av sanningen, att svara på andra frågor än den som ställts och en rad andra tekniker som inte är att direkt ljuga, även om det inte är att som Karl-Bertil på julafton, att rakryggat yppa sanningen.
Men i och med skapandet av alliansen och den slipade Schlingmanns rejäla inträde i politiken har det hänt något. Det rena blåljugandet har dykt upp, inte bara blåljugande om saker och ting som inte kan kontrolleras så man kan komma undan med lögnen, utan lögner som man utan problem måste begripa att man kommer att bli påkommen med.
I juni 2010 ljög Maud Olofsson ihop ett gäng siffror runt sysselsättningen, två år senare ljuger Moderaternas partisekreterare Kent Persson om att just Moderaterna aldrig skulle ha använt begreppet ”massarbetslöshet”, under januari 2012 lyckades Fredrik Reinfeldt själv häva ur sig så många rena skära lögner att de politiska bloggarna runt om i landet fick skrämselhicka och nästan kapitulerade inför den massiva mängd lögner som lades fram på bästa sändningstid. Carl Bildt har ljugit så öppet och djärvt att man inte ens vet var man ska börja med exempel och på det här sättet fortsätter det.
Lögnen har blivit ett signum för alliansens kommunikationsstrategi. För jag tror att det är just det som det handlar om. Inom den många gånger moraliskt grådaskiga pr-världen så är nämligen lögnen att väl använt verktyg, bara det är rätt lögn. Om man till det lägger upp en mediastrategi som går ut på att vägra svara på frågor eller kommentera minsta lilla snesteg så blir det än mer tydligt att det sannolikt är ren pr det handlar om. Pr som gjort vår politiska ankdam lite smutsigare och lite mindre trovärdig, för när vi nu vet att alliansen ljuger precis när och hur som helst, bara det passar dem, hur ska vi då någonsin kunna vara säkra på att något de säger ens har minsta lilla uns av sanning?
Alliansen har således lyckats med det föga smickrande konststycket att ytterligare solka ned det redan genomsolkiga rykte som våra politiker dras med.
