Kultur

Den arbetskritiska själen

Bifo menar att det är ett stort problem att ett barn lär sig fler ord från en maskin än från sin mor, och att den kvinnliga frigörelsen egentligen inte var någon frigörelse utan hennes underkastelse till kapitalistisk produktion. Korea 2011. Foto: Lee Jon-Man

Franco ”Bifo” Berardi har varit en framstående arbetskritiker under många år. Han har varit i Sverige och föreläst vid ett flertal tillfällen och sedan i höstas finns hans bok Den arbetande själen på svenska.

Franco ”Bifo” Berardi undersöker arbete i ljuset av ny teknologi, förändringar i produktionen och en allt mer osäker arbetsmarknad. Han försöker också se på vilket sätt förändringarna påverkar och stör arbetare på ett psykologiskt plan. Störningar som tyvärr är välbekanta nuförtiden. Någon gång under livet kommer många av oss att ha upplevt både panik och depression, de två symptom som Bifo tittar närmare på. 

Den ökande osäkerheten – eller prekariteten som han kallar det  – innebär allt tillfälligare och osäkrare arbeten, allt tillfälligare och osäkrare bostäder och i viss mån även allt tillfälligare och osäkrare sociala relationer. Vi byter jobb allt oftare, många har fler jobb samtidigt, allt fler jobbar åt någon helt annan än den som äger arbetsplatsen där själva arbetet utförs. Vi arbetar under allt sämre villkor. Allt fler saknar jobb överhuvudtaget. Osäkerheten innebär också ökad tillgänglighet genom telefoner och datorer och allt fler arbetsuppgifter som utförs med hjälp av datorer och digitala nätverk. Maskiner som inte bara används för arbete, utan också kanaliserar våra behov av flykt och sociala kontakter. 

Bifo menar att detta också leder till att vi överstimuleras. Han beskriver inte stimulis eller digitala nätverk som onda i sig. Det är hastigheten och tiden vi lägger ner på dem som är problemet, och i viss mån att vi gör det separerade från varandra.

Bifo tittar särskilt på en särskild sorts prekärt arbete – informationsarbete – och i synnerhet hur exploateringen av informationsarbetarens tid ser ut. Alla som i någon mån utför arbete med hjälp av datorer är informationsarbetare. Det kan handla om arbetare vid call centers, datakonsulter, arkitekter eller grafiska formgivare. Men även många andra arbetares sysslor präglas av information, från lastbilschaufförens till de som måste sova med mobilen under kudden för att inte missa ett arbetstillfälle. 

Tidigare köpte arbetsköparen fysiska kroppar, med fackliga krav på goda arbetsvillkor och skäliga löner. I dag köps främst tid. Exakt vems är irrelevant. Denna avpersonaliserade tid har varken rättigheter eller krav. Det som tidigare kunde kopplas till person försvinner. I stället uppträder avindividualiserade subjekt, som allt mer definieras av yta och ensamma specialiserade arbetsroller. Som ett call center i en annan del av landet eller till och med del av världen, där en anonym arbetare säljer sina ha-en-bra-dag till flera lika anonyma företag samtidigt.  

Osäkerhet är egentligen normalsituationen för arbete inom kapitalismen. Bifo menar att vi endast under kortare perioder och genom klasskamp lyckats nå nästan full sysselsättning och dessutom kunnat styra villkoren för vårt arbete. Men nu när arbetarrörelsen blivit svagare har osäkerheten åter framträtt i all sin brutalitet.

Men det speciella med den nuvarande situationen är inte i första hand osäkra förhållanden utan de teknologiska och kulturella faktorer som driver på utvecklingen. När det gäller teknologin handlar det om att allt mer arbete sker i digitala nätverk. När det gäller kulturen handlar det både om utbildning och de konsumtionsförväntningar som vi ärvt från 1900-talet och som mediaindustrin så medvetet när. När Bifo analyserar de teknologiska förändringarna kommer han fram till att det intressanta inte är själva arbetets osäkerheten, den ligger ju i kapitalismens natur, utan i upphävandet av den fysiska personen som aktiv produktiv agent, som arbetskraft. 

Varför detta upphävande? Vad som sätts i arbete, var och hur det sätts i arbete, har förändrats. I vår del av världen har vi har gått från ett samhälle där en stor del av arbetskraften utförde klassiskt fordistiskt kroppsarbete, till ett tjänstesamhälle där både produkt och råvara är information, social kommunikation och känslor. Det som sätts i arbete är i allt större utsträckning  kommunikation. En kommunikation som visserligen kopplar oss samman, men har förlorat sin förenande effekt. Visst arbetar våra kroppar fortfarande, med det är vår kollektiva själ som efterfrågas. En själ som när den förvandlas till varan arbetskraft blir ytlig, fragmentarisk och splittrad. 

Arbetet framför skärmarna är kognitivt. Det är i första hand intellektet som exploateras. Inte kroppen. Ur ett perspektiv en berikande erfarenhet, men för det mesta utarmande eftersom kommunikationen samtidigt förlorar sin karaktär av frivillig, njutningsfull kontakt och blir till en ekonomisk nödvändighet, en glädjelös konstruktion.

De som sitter och upprepar samma moment dag efter dag framför sina datorskärmar är lika alienerade som den fordistiska industriarbetaren. Det nya är enligt Bifo att arbetet i nätverken är flexibelt. Det kan till skillnad från en fabrik byggas upp och upplösas hursomhelst, och det är i just denna upplösning vi finner både njutning och ångest. Det som blir kvar är ord och gester utan annat känslomässigt innehåll än glimtar av värme och närvaro. 

Det finns likheter mellan den här situationen och vad andra, som exempelvis Nina Power, kallar en ”feminisering” av arbetet. Kvinnor har ju länge utfört osäkert arbete utanför åttatimmarsdagen. De egenskaper som efterfrågas är ofta klassiska former för exploatering av kvinnor, som krav på att vara flexibel, artigt, serviceinriktad och söt. Å andra sidan innebär situationen att båda könen allt mindre tillåts vara kroppar med begär och behov. 

Symboliskt utbyte mellan människor sker utan empati eftersom det blir allt svårare att uppfatta existensen av en annan kropp. För att uppleva den andres kropp krävs tid att se, beröra och lukta. I stället förminskas all komplexitet. Pengar, information, stereotyper och digitala nätverksgränssnitt förenklar relationen med den andra, men när den andre dyker upp i kött och blod kan vi inte tolerera hens närvaro.

När Bifo menar att det är ett stort problem att ett barn lär sig fler ord från en maskin än från sin mor, och att den kvinnliga frigörelsen egentligen inte var någon frigörelse utan hennes underkastelse till kapitalistisk produktion kan det verka som att han är ute på tunn is. Men här framträder informationsarbetets kroppslöshet i all sin förljugenhet. Det kroppslösa förutsätter ett högst kroppsligt arbete i hög grad utfört av kvinnor i infoarbetarens närhet. Ett oavlönat arbete för fattiga. För rika ett specialiserat och här i Sverige skattesubventionerat arbete utfört av rutavdragsgill hemhjälp. Det kroppslösa informationsarbetet hos oss förutsätter givetvis också ett i högsta grad kroppsligt arbete i andra delar av världen. 

Bifo menar att vi måste se infosfären som en oändlig expansion av avhumaniserad arbetstid. Här existerar rummet för produktionen, fabriken, i allt mindre utsträckning. Vi är inte längre lika närvarande som arbetande kroppar eller direktkommunicerande personer. Samtidigt som fragment av oss själva och vår tid sätts i arbete, ska vi också vara tillgängliga för arbete allt större del av dygnet. Informationsarbetarna saknar alltså både gemensam tid då arbetet utförs och gemensam plats där arbetet utförs. Denna virtuella klass, som egentligen bara består av sin funktion inom produktionen, är socialt utspridd och fragmenterad och kan som sådan inte ha några behov, krav eller viljor då den saknar en kropp som kan kräva detta. 

Men till skillnad från den virtuella klass som bara existerar som arbetskraft i de digitala nätverken, kan och bör informationsarbetarna ”kognitariatet”, formera sig själv som en medveten gemenskap i konflikt med kapitalet. 

I nätverken förlorar vi det kroppsliga, som sexualitet, dödlighet och det omedvetna. I stället kopplar de digitala strömmarna in sig i våra organiska nervsystem. Kodar det efter sina behov och sin egen hastighet. Det uppstår en helvetisk mutation som varken våra politiska instrument eller analytiska verktyg klarar att förändra eller knappt ens förstå. Produktionsprocessen involverar och enerverar våra sinnen, psyken, begär, hopp, rädslor och föreställningar.

Den nyliberala världsordningen innebär en konstant ström av konkurrerande stimuli som sedan intensifieras i de digitala nätverken. Denna acceleration får en rad olika konsekvenser i samhället. Ekonomisk konkurrens och digital intensifiering manifesterar sig i antingen paniksyndrom eller koncentrationssvårigheter. Paniken yttrar sig i ökad hjärtrytm, andnöd, känslan av att inte synka med ens egen kropp, inte kunna hänga med i eller kontrollera vad som händer med den.

Denna osynk kan, enligt mig, också relateras till ett flertal ätstörningar. Som en påminnelse om vad vi förlorat i den liberala världsordningen och vad vi fått i stället. Förljugen valfrihet när det kommer till tanken. Förljugna begränsningar när det kommer till kroppen. Kanske måste vi göra oss av med den individualiserade förståelsen av kropp och själ som vi fastnat i. 

För att förstå denna sociala psykopatologi menar Bifo att vi måste se på relationen mellan infosfären och cybertid. Infosfären innebär ständig produktivitet, men cybertiden är inte oändlig. Det är den organiska, fysiska och högst ändliga kapacitet vi har att bearbeta information. Vi behöver få smälta information långsamt och inte följa nätverkets rytm. 

Förutom panik och depression på individuell nivå är konsekvenserna av denna hastighet aggressivitet på kollektiv skala, som rasism, gatuvåld eller dödsskjutningar på skolor. Eller för den delen mer ”normala” beteenden, som att gå förbi någon som skadat sig eller ignorera tiggare och tänka att de får skylla sig själva. Men också konkurrensen mellan personer som kallar sig vänner och ängsligheten att göra fel, se fel ut eller säga fel saker. Detta menar Bifo kan inte rättas till med hjälp av politik eller juridik eftersom de inte rör politiska frågor utan orsakas av infosfärens överflöd och oändliga kognitiva stress. Bifos kanske mest kontroversiella idé handlar om att vi måste förändra oss på ett psykologiskt plan och att endast om vi verkligen tror på en annan och bättre framtid kan vi åstadkomma förändring. 

När vi förlorar kroppslig kärlek investeras våra begär i stället i arbete. En process som skyndas på av minskade sociala skyddsnät, avregleringar, men också av en definition av välfärd helt fokuserad på tillväxt och ett inflytande helt definierat av konsumentmakt. 

I dag är allt på sätt och vis offentligt. Samtidigt är det bara yta. Vi lämnar både kroppsliga egenskaper och fysiska rum när vi träder in i en inhägnad offentlighet som till exempel Facebook. Vi skapar bilder, representationer och föreställningar om oss, men inte trygghet. I stället präglas närvaron av konkurrens, hävdande och ängslighet. 

Men hur gör vi motstånd? Kan vi använda nätet och kommunikationen för våra egna syften? För att skapa forum för social kommunikation som inte kan inhägnas? Utan att isolera oss från världen, utan att alla gemenskaper enbart består av mindre grupper som deltar för sin personliga vinnings skull?

Även om de digitala nätverken främst används för kontroll ökar antalet nätaktivister. Övergången mellan infosfären och vår sociala verklighet, det vill säga kopplingen mellan nätvaro och närvaro, gör att det ännu inte helt stängda nätverken kan användas för att göra motstånd. När Bifo höll ett seminarium på Danshögskolan 2010 var han skeptisk när det gällde prekariatets möjligheter att formera sig som klass. Efter den arabiska våren,  protesterna mot Acta, egna försök till autonom verksamhet och Occupyrörelsens framväxt, en rörelse som numera sysslar med allt möjligt mellan skuldsanering och att begränsa sviterna efter orkanen Sandy, har han ändrat sig. Möjligheterna finns där, även om de är små. De finns i sociala projekt, där folk själva skapar trygghet och skyddsnät åt varandra. Här möts politik och psykologi i kontrast till rädsloekonomin och i stället för att göra paranoia till en individuell säkerhetsfråga och utan att göra skillnader mellan folk och grupper. 

Vi har alla möjligheter att skapa vår egen framtid. Men vi måste krossa illusionen om frihet genom arbete och chimären att det råder liberal humanistiskt jämlikhet. Vi måste behålla våra föregångares ilska. Vi måste också förstå att nätverken och kommunikationen inte bara är något som ersätter maskinerna på fabriken utan också är något som integreras i oss själva. Denna process kan inte helt vridas tillbaka och nostalgiska, humanistiska föreställningar om människan bör undvikas. Men vi måste återerövra det kroppsliga och ta kontroll över den alltmer centraliserade infrastrukturen, det digitala nätverkets kropp. 

I  stället för den indignation som så ofta präglar vänsterpolitik – en känsla som jag tror befinner sig mellan panik och depression – är ilska en betydligt bättre utgångspunkt. Kanske kan en längtan till trygghet, till ett stormens öga som varit få förunnade globalt och aldrig kan återfås i sin gamla form, vara vår ledstjärna. Vi måste lita på varandra, inte blint utan genom empatisk kommunikation, för att orka och våga skapa en bättre framtid tillsammans.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984