Signerat

Solstråle

”Det ska väl bli kul att få gå ut och gå lite?”, frågade jag. Foto: Bertil Persson / SCANPIX

”Men varför jobbar du här?” skulle någon ha kunnat fråga.Jag skulle ha svarat: ”För att ha något att skriva på CV:t. För att för att kunna få ett jobb måste man ha haft ett jobb tidigare. Så jag jobbar här för att kunna jobba någonstans senare för att efter det kunna jobba någon annanstans. För […]

”Men varför jobbar du här?” skulle någon ha kunnat fråga.
Jag skulle ha svarat: ”För att ha något att skriva på CV:t. För att för att kunna få ett jobb måste man ha haft ett jobb tidigare. Så jag jobbar här för att kunna jobba någonstans senare för att efter det kunna jobba någon annanstans. För att man måste ha ett jobb.”
Jag skulle ha varit sexton.

Vård- och omsorgsboendet låg vid en ändstation, och skulle man därifrån fick man oftast vänta i själva tåget som stod still och vilade innan avgång. Det irriterade mig, kröp liksom i benen. Alla dörrar stod öppna, det var sommar och det kom in stillastående sommarluft. Det gick att ta sig till vårdboendet med bil också: parken som hörde till boendet och som var nyanlagd, full med nyplanterade blommor som såg ut som köpta snittblommor, låg ovanpå ett parkeringshus. Dessutom fanns det parkeringsplatser direkt utanför entrén, extrabreda med handikappskylt.
Det var åtta boende på avdelningen och mitt jobb, sade Birgitta som visade mig runt första dagen, var att vara avdelningens ”solstråle”. Eftersom jag var feriearbetare och egentligen inte behövdes skulle jag göra sådant som de ordinarie vårdbiträdena inte hade tid med: prata med brukarna, ta med dem ut på promenad i den nya parken och hjälpa dem med småsaker, som att sätta på radion eller TV:n. Jag skulle också få följa med på en utflykt till Café Fåfängan om två veckor som alla såg mycket fram emot. Birgitta gav mig en tunika att ha på mig och sedan fick jag tvätta fönster resten av dagen. Det var som att luften var en tjock massa som man kunde ta på inne på avdelningen, vinden kom aldrig in.

Det var åtta personer som bodde på avdelningen som var ”min”. Bara en man: han hette Lars och ville aldrig komma ut från sitt rum, inte ens om någon fyllde år, men han kallade alla vårdbiträden för raring. Ruth var äldst med 102 år och gillade att titta på Disneyfilmer. Gun var yngst med 87 och var den som var klarast i knoppen, som Birgitta uttryckte det. Hon var blind. Hennes rum var fullt av planscher och konstböcker. En gång frågade jag henne om det och då sade hon att hon hade varit konstvetare och att jag gärna fick låna böckerna av henne, nu hade hon ju ingen nytta av dem. Jag visste inte om jag skulle skratta eller beklaga henne så jag sade ingenting, och hon log mot väggen bakom mig. Ingrid, som var 92, var minst klar i knoppen av alla, men roligast tyckte jag. Hon sjöng mycket.
Ingrid skulle bli mitt första uppdrag som solstråle. Det var min and­ra dag och vi skulle ta en promenad i parken. Det hade hon sett fram emot länge, sade Marta som jobbade med mig den dagen. När jag kom in på Ingrids rum var hennes underkläder strödda över golvet och hon körde rastlöst fram och tillbaka över dem med rullstolen. Jag plockade upp dem. Hon tog ut nya ur lådan och lade dem på den turkosa plastmattan. Jag plockade upp igen och frågade om hon hade varit i parken tidigare.
”Nej”, sade hon.
Jag tyckte inte att det var så konstigt, den var ju nyanlagd.
Hon började sjunga en visa jag redan hade hört henne sjunga tidigare – mockaskorna har han på sig, ty hans hobby är att dansa jazz dansa jazz dansa jazz – och jag sjöng med när vi rullade längs med korridoren. När vi kommit fram till hissen snurrade Ingrid med en förvånansvärd hastighet helt om.
”Vill inte”, sade hon.

Jag tog hennes hand och försökte se henne i ögonen. Hon grabbade tag om min handled och det verkade som att hon försökte vrida den ur led. Hennes hud var liksom mjölig och sval. Hon var oväntat stark. Jag gav ifrån mig ett ljud som lät hjälplöst och såg frågande mot Marta, som just kom ut från Ruths rum. Med stora gester visade hon mig att jag skulle skynda mig på in i hissen. Jag ryckte ifrån mig min hand så snabbt att Ingrid inte hann förstå vad som hänt och med bestämda steg sköt jag in henne i hissen.
”Det ska väl bli kul att få gå ut och gå lite?”, frågade jag.
Jag var fortfarande osäker på hur man manövrerade en rullstol. Ingrid hade hunnit börja tralla igen när vi rullade ut genom ent­rén, men när jag hade manövrerat henne fram till gångens början tog det stopp. Rullstolens hjul hade sjunkit någon decimeter ned i ett tjockt lager grus. Jag försökte snirkla mig fram, till slut försökte jag också att köra snabbt, men vi kom inte mer än någon meter. Hela gången var täckt av grus. Med en vag men påträngande känsla av att mina rullstolskunskaper inte räckte till böjde jag mig ner över Ingrid.
”Ska vi promenera någon annanstans i  stället?”
”Med rytmiskt vaggande höfter, när gossarna gör entré”, nynnade hon med samma melodi som förut och jag tog det som ett ja.

 I tio minuter gick vi sedan fram och tillbaka över parkeringsplatsens solida underlag. Som tur var kom inga bilar just då.
”Men det ska väl ändå bli kul att fara till Fåfängan?” frågade jag uppmuntrande när vi åkte upp igen med hissen. ”Det finns säkert väldigt fina vägar där som vi kan gå på”
Hon svarade inte och när jag böjde mig ned över henne rann stora våta tårar ur hennes ögon­gipor och försvann in i kindernas hudveck.
Dagen då utflykten till Fåfängan skulle äga rum var den fösta dagen på min sista jobbvecka. Jag hade börjat räkna ned dagarna tills jag skulle sluta. De sista dagarna skulle jag även komma att räkna ned timmarna, och den sista timmen minutrarna.

Jag började nio, och när jag kom fram var bilarna från färdtjänst redan uppradade utanför entrén.
”Åh, vilken tur att jag inte har missat er”, flämtade jag när jag hunnit uppför trappan och in i allrummet, där alla åtta satt upp­radade i varsin stol respektive rullstol.
”Det hade nog blivit svårt att missa oss”, sade Birgitta och ryckte på axlarna, ”för vi ska inte åka. Färdtjänst skickade fel bilar och nu får vi inte in Lars. Så ingen kan åka.”
”Nej jaha”, sade jag och något som liknade besvikelse sprack upp i rösten, fastän jag inte hade något att vara besviken över. Jag skulle ju ändå härifrån snart.
Eftersom vi plötsligt hade tid över och inget planerat satte sig Marta och jag och drack te med Lars havremjölk i. Marta sade att hon tyckte att det var tråkigt att inte åka.
”Vi skulle ha fått fika där vi också. Det är ett fint café med bra kaffe. Och vi hade inte behövt betala för oss själva!”
Jag nickade även om jag inte förstod. När man jobbade och hade lön kunde man ju köpa allt kaffe man ville. 30 kronor var inte så mycket, tänkte jag.
”Vad vill du bli när du blir stor då?” frågade Marta med sitt snälla tonfall, kanske för att jag såg brydd ut.
”Jag skulle vilja göra något kreativt. Kanske plugga konst eller något sådant”, sade jag och blev bättre till mods när jag hörde hur kul det lät. ”Och så vill jag resa.”
”Vad vill du göra sen då?” frågade jag tillbaka.
Hon såg på mig.
”Jag jobbar ju här.”
”Ja, just det.”

Långt senare skulle jag komma att ta examen från Kulturvetarprogrammet. Efteråt fick jag inget jobb, men jag fick en jobbcoach genom Arbetsförmedlingen som jag fick visa mitt CV för. Hon skulle säga att jag borde ta bort sommarjobbet på ålderdomshemmet, det skulle se för plottrigt ut annars. Om jag inte ville fortsätta med att jobba inom vården, förstås?
”Nej”, skulle jag svara.
 Molly Uhlmann Lindberg

Molly Uhlmann Lindberg är 21 år och studerar på skrivarlinjen vid Skurups folkhögskola.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Läsare av nyhetsbrev får 👇

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar