Att landa på Rigas flygplats Lidosta, den största flygplatsen i de baltiska länderna, är som att komma till en svensk småstad. I jämförelse är Arlanda gigantisk. De 13 kilometerna in till Rigas centrum kostar inte ens tio kronor – ett hålrum som marknadskrafterna missat.
Vyn i Rigas centrum är storslagen. Fina byggnader i stadens gamla delar samsas med nybyggda symboler för den tillväxt som fick ett brutalt slut med krisen hösten 2008. Storstadspulsen är påtaglig. Människor myllrar, och mer välklädda människor hastar fram. McDonalds är packat med eftermiddagslediga ungdomar.
Siffror visar att Lettland är ett av Europas fattigaste länder. Men det syns inte. Att det skiljer mer än sju gånger mellan de fattigaste och de rikaste femtedelarna är inte märkbart – i Sverige är motsvarande siffra fyra gånger.
Fordonsparken som svischar förbi i väntan på grön gubbe är mer modern än i Sverige. Stadsjeeparna är både större och fler. Det som bryter mönstret är en och annan Trabant som spyr ut avgaser.
Fastän Rigas hemlösa är lika osynliga som Stockholms 3 800 så finns de naturligtvis. Dessutom har de blivit fler. 2008 var antalet hemlösa personer 1 949. En siffra som förra året steg till 3 289 personer.
Det är Östermalmskänsla i kvarteren där Stockholm School of Economics ligger. Ekonomen Alf Vanags fnyser åt påståendet att krisens spår inte syns.
– I Riga syns den kanske inte tydligt, men på landsbygden är det en annan sak, säger han.
Under 2007 började bostadsmarknaden bli svajig i USA. Räntorna steg och fastighetspriserna sjönk, något som fortsatte under 2008. När sedan Lehman Brothers, natten till den 15 september, gick i konkurs spred sig paniken över världen. I de baltiska staterna var ekonomin överhettad. När den lettiska banken Parex höll på att gå i konkurs i november övertogs den av staten för två lat (cirka 25 kronor). Lettland var inte långt ifrån statsbankrutt. I slutet av 2008 blev Lettland som enda baltiska land tvunget att söka hjälp hos IMF och EU.
I den situation som Lettland befann sig i fanns det två vägar att gå, säger Alf Vanags. Antingen gör man som i Sverige under 1990-talet, devalverar valutan. Eller så gör man en så kallad intern devalvering med budgetnedskärningar och sänkta löner.
Premiärminister Valdis Dombrovskis och centralbanken insisterade på att växelkursen skulle hållas. Och så blev det. Sjukvårdspersonal, lärare och poliser – alla offentliganställda fick sänkta löner.
Nu tre år senare beskrivs denna interna devalvering som en succé, en framgångssaga som har blivit en förebild för andra länder med finansiella problem. Men hur kan en sänkning av BNP med 25 procent, över 20 procents arbetslöshet 2010, massiv emigration av 80 000 människor efter finanskrisen, vara en framgång?
– Om det räknas som succé, hur skulle då ett misslyckande se ut? säger Alf Vanags.
Han tar fram en utskrift av en powerpoint-presentation, bläddrar fram och tillbaka och pekar på staplar som visar att över 92 procent av låntagarna hade sina lån i euro.
– Det stämmer att deras lån skulle ha blivit väldigt mycket dyrare om Lettland devalverat, säger han och vänder sida i presentationen.
Han pekar på ett nytt diagram som slår undan argumentet för den interna devalveringen:
– Men dessa 92 procent förvandlas plötsligt till en minoritet på 7,7 procent. För endast så många hade bostadslån i euro.
För en svensk kan detta låta väldigt märkligt, hur kan mer än 90 procent ha sluppit huslån? I Sverige är det endast 30 procent som inte har bostadslån. Alf Vanags förklarar att i Lettland och andra östeuropeiska länder blev människor ägare till de bostäder de bodde i vid tiden för privatiseringen. Undantaget var den egendom som andra människor kunde bevisa att de själva eller en släkting en gång ägt. De fick tillbaka den tidigare förstatligade egendomen.
– 90 procent av alla husägare skulle alltså inte ha drabbats av en devalvering, och dessutom handlade många av dessa lån om fritidshus och dyra kapitalvaror, säger Alf Vanags.
Han ser ganska sorgsen ut när han fortsätter att berätta om den ”framgångsrika” hanteringen av Lettlands finansiella kris:
– Istället för att sju procent hade drabbats, lades bördan på hela samhället, särskilt de redan lågavlönade drabbades.
Mara Kalna från staden Alūksne har under sina 72 år fått uppleva Lettlands moderna historia ända in på skinnet. Hon såg sin far bli bortförd 1950 för att förvisas till Sibirien, hon har levt under sovjetisk överhöghet och sedan upplevt nervösa dagar 1991 då självständigheten äventyrades med militärkuppen i Moskva.
– Men det ordnade sig, de senaste elva åren har jag fått leva i ett fritt land, säger Mara Kalna.
När hon gick i pension 2002 hade hon 90 lat i månaden, i dag har hon 162 (knappt 2 000 kronor). Inflationen innebär att hon hade det bättre ställt med sina 90 lat än vad hon har i dag. Men hellre har hon det knapert än lever i ett ofritt land. När pengarna inte räcker hjälper man varandra med det som kan avvaras.
Men det var inte bara pensionärer som fick lida. Alla de som inte var välbärgade, det vill säga majoriteten av befolkningen, fick betala ett högt pris. Att en intern devalvering ens kunde genomföras berodde på att det inte fanns något motstånd. Facket är svagt i Lettland, organisationsgraden är endast elva procent. Den överväldigande majoriteten av de fackligt anslutna är offentliganställda i traditionellt svaga yrken som sjukvårdsbiträden och lärare. I den privata sektorn finns det inget fack att tala om.
– Att få Grekland och Spanien, där facken är starka, att gå med på den här politiken är korkat, det kommer inte att gå. Det var åtgärder som orsakade mycket mänskligt lidande, säger Alf Vanags.
Vägen mot Ozolnieki, fyra mil söder om Riga, är ny och slät och ingen fattigdom syns till. Fabriken ELK plus, som tillverkar skumgummiinlägg för säten och skydd, är även den nybyggd och fräsch.
En av fabrikens anställda är Maija Špera. Hon är projektledare och tjänar 450 lat i månaden (cirka 5 400 kronor), helt i nivå med Lettlands medellön. För att vara så ung som hon är tjänar hon bra. Något som förklaras av att hon var i England och jobbade på en biltvätt under ett år. Det gav henne arbetslivserfarenhet.
Maija Špera har funderingar på att studera vid universitetet. Men kommer hon inte in på en stipendieplats måste hon spara pengar till avgiften, som är runt 15 000 kronor per år. Hennes kollega Marina Mašala har studerat ekonomi vid universitet och tjänar därför mer, 700 lat (cirka 8 400 kronor). Marina Mašalas modersmål är ryska, men hon talar lettiska.
– Naturligtvis, annars hade jag aldrig fått det här jobbet, säger hon.
Maija Špera tolkar vid mötet med kvinnorna i rensningen. Längst har Marina Nikolajeva arbetat – nio år, kortast Jelena Sobolevskaja som bara varit på fabriken i tre månader.
Jelena Sobolevskaja är akademiker. Hon och hennes man flyttade till Mansfield i England 2009. De hade arbete men kunde inte klara sig på sin lön. De första nio månaderna arbetade hon och hennes man 12 timmar per dag i en fabrik, det var tungt så de sökte sig bort därifrån. De fick ett bättre jobb – nio timmar per – dag men tjänade nästan lika mycket. Under tiden i England försörjde de både sig själva och mormodern som flyttat hem till deras hus för att ta hand om sonen.
– Det var svårt att vara ifrån honom, men en av oss åkte till Lettland var tredje månad och vi pratade med honom via Skype varje dag, säger Jelena Sobolevskaja.
Saknaden efter sonen och hemlängtan tog överhanden. De flyttade hem. Jelena säger att hon hade tur som fick det här jobbet, det är bättre än de hon hade i England. Men hennes man jobbar som chaufför och det sliter på honom.
Jelena Sobolevskaja är ett levande exempel på en lettisk nutidsfråga, rysktalande som pratar dålig lettiska.
– Jag har en Master of Law, många akademiker jobbar som jag, inte bara rysktalande.
Hon möter min blick vid frågan om det varit annorlunda om hon talat lettiska. Innan tolken översatt svarar hon på ryska:
– Da, da. Då hade jag kunnat arbeta som jurist.
Fastän rysktalande och letter lever åtskilda säger Jelena Sobolevskaja att hon aldrig känt sig diskriminerad. Inte heller den tio år yngre Juris Corndorfs som kämpar på med lettiskan anser sig vara det. Tre gånger har han underkänts i språkprovet. Han skulle nöja sig med att klara grundnivån, den högre nivån bryr han sig inte om. Godkänt i båda ger lettiskt medborgarskap.
Juris Corndorfs, Jelena Sobolevskaja och de andra arbetarna tillhör den majoritet på 80 procent som aldrig tog några banklån. Och aldrig betalades det ut bonusar till banktjänstemän på grund av dem. Vilket ansvar för krisen hade egentligen bankerna? Hoppade bankerna bara på det tåg som politikerna körde? Fakta är att de banker som hade stora problem i Baltikum 2008 är samma banker som var illa ute även under den svenska finanskrisen 1991–1992. Att Handelsbanken gick genom båda kriserna utan större problem är också fakta.
År 2000 hade Swedbank och SEB vardera 15 miljarder kronor utlånade i Baltikum, Nordea knappt någonting. Hösten 2008 hade summan stigit med mer än 1 000 procent till 425 miljarder, varav Swedbank 200, SEB 150 och Nordea 75 miljarder.
Affärsvärldens journalist Birgitta Forsberg, som skrivit boken Fritt fall – Spelet om Swedbank, beskriver excesserna i marknadsföringen i Baltikum med en av Nordeas reklamfilmer.
– En familj borrade i bostadens golv och vips sprutade det upp svart olja ur hålet, säger hon.
Budskapet var tydligt, priserna på bostäder skulle ständigt stiga. Men även inom banken var det gasen i botten. Tjänstemännen fick bonus per beviljat lån, och det oavsett hur bra panten var.
Eftersom det inte ens fanns något centralt kreditregister på den tiden så snurrade hjulen snabbare och snabbare.
– Man kunde gå till Swedbank och låna pengar till en lägenhet, sedan till Nordea eller SEB och låna till en ny bil. Även svarta löner togs med i låneunderlaget, säger Birgitta Forsberg.
Enligt henne förtjänar två saker att lyftas fram, dels den moderate finansministern Anders Borgs agerande, dels försäkringsbolaget Folksams.
– Jag förstår att Anders Borg var arg. Om Lettland devalverat så hade Sverige fått två banker i knäet, och då hade vi inte gått så lysande genom krisen som vi gjort. Det är inte säkert att regeringen hade blivit omvald heller, säger hon.
I juni 2009 var det några kritiska dagar, Lettland hade inte uppfyllt sina åtaganden och gjort tillräckliga nedskärningar, och därför ville EU inte betala ut några pengar. I det läget stod Lettland inför statsbankrutt. Då gick Borg in och tryckte på EU, till slut fick Lettland pengarna och Sverige kunde andas ut. Men för Swedbank var inte krisen över.
– Folksam räddade Swedbank. Många höjde på ögonbrynen när Folksam och vd:n Anders Sundström riskerade kundernas pengar. Frågan är om Folksam ska syssla med sådant, säger Birgitta Forsberg.
Den lettiske statsvetaren Dainis Auers är inte säker på att krisen är över.
– Kanske, men det finns faktiskt små tecken på överhettning. BNP har de senaste kvartalen ökat med över sex procent, fastighetspriserna har stigit mycket mer än inflationen, precis som innan krisen, säger han.
Nyligen varnade ekonomisajten Bloomberg i en rapport att över hälften av kapitalet i lettiska banker ägs av utlänningar – ofta ryssar. Motsvarande siffra för Schweiz är 46 procent, säger Dainis Auers.
– Lättrörliga pengar som bidrog till krisen i Parexbank under hösten 2008.
Lettlands framtid står skriven i stjärnorna. Ett land vars finansiella härdsmälta inte har låtit sig fångas på bild. Men krisens verkningar lever i människornas berättelser och gömmer sig i statistikens siffror. Och där, i kolumnen över antalet emigrerade människor, 200 000 mellan år 2000 och 2011, där finns Lettlands kanske största problem – den demografiska utvecklingen. Vilka ska försörja barn och pensionärer? Har politikerna någon plan för hur de ska kunna locka tillbaka dem som tvingats flytta?
