Samverkan för barnavvisning

Det anonyma ”samverkansmötet” mellan Rädda Barnen och gräns­polisen i Malmö har renderat ett märkligt protokollsdokument. Dokumentet är fyllt av kommentarer från polisen som skulle vara av värde att besvara och ifrågasätta. Det är dock uppenbarligen inte Rädda Barnens avsikt, skriver Kristian Lundberg, som mejlats med Rädda Barnen och blivit nästan mer rädd för svaren än för ursprungsdokumentet.

Radar
Rädda Barnen uppmärksammar när barns rättigheter kränks. Genom anonyma möten?
Foto: Hasse Holmberg / SCANPIX

Det är ett nytt Sverige. Det är ett nytt land. Malmö är en av städerna där detta märks snabbast, tydligast. Min hemstad. Ibland kan gränserna skära som rakblad genom stadsdelarna. Vi är uppdelade efter klass, kön och etnicitet. Detta är det synliga. Det som går att mäta och väga, sammanfatta och förvandla till statistik. Det finns en annan värld bakom denna. Den världen styrs av känslor, attityder. Den säger: motstånd eller samverkan. Rädda Barnen tycks mena: Samverkan. Jag säger: Motstånd. 

Jag ska förklara. Malmö har den högsta barnfattig­domen. Vi närmar oss 32 procent. En bussresa ifrån Malmö ligger Lomma med Sveriges lägsta andel fattiga barn, omkring 4 procent. Mellan stadsdelarna i Malmö är det tydligt, för att inte säga övertydligt. Den som har och den som fattas allt. Ensamstående förälder med invandrar­bakgrund? Välkommen att stiga på fattigdomståget. Vi kan placera dig i utsatta förorter, vi kan sedan förfasa oss över den höga andelen barn som går ut ur skolan med ofullständiga betyg, som saknar kunskap. Vi ser enskilda delar, sällan systemfelet. Trots det: detta är en grupp barn som går att definiera, rikta insatser mot.

Det finns dock en annan grupp. I en publikation från Socialstyrelsen går följande att läsa: ”Därför skulle antalet barn utan papper i Sverige kunna skattas till åtminstone 2  000–3  000”. Det finns anledning att tro att en stor del av dessa barn finns i Malmö. Socialstyrelsen fortsätter sin rapport: ”Asylsökande barn är kraftigt överrepresenterade för vård inom psykiatrin, och svåra uppgivenhetssymtom (även kallade apatiska barn) förekommer bland både asylsökande och gömda papperslösa barn.” 

Det är i ljuset av detta jag drabbas av häpnad och förvåning när jag får ta del av ett anonymt protokoll från Rädda Barnen i Malmö, ett ”samverkansmöte” där då bland annat gränspolisen i Malmö finns representerade. Protokollet finns upplagt på Rädda Barnens medlemsportal, för vem som helst att läsa. Detta anonyma möte mellan Rädda Barnen och gränspolisen hålls i polishuset ska det visa sig. Rubriken på dokumentet är: ”Möte med gränspolisenheten i Skåne 12 april 2012.” Det är ett märkligt dokument, inte minst eftersom det helt saknar deltagarnamn, platsangivelse. Mötet är också helt fokuserat på polisens relation till just barn. Vi återkommer till detta. Jag ska först citera en av dessa anonyma röster: ”Polisen uppger att de enligt lag får begära information från BUP. En patient på permission, både vuxna och barn, räknas enligt polisen som tillräckligt friska för att kunna gripas och utvisas, oavsett om permissionen gäller en timme eller en dag. Vid frågan varför den situationen är annorlunda, barnet är ju fortfarande inskrivet på BUP och under behandling, permission är ju en del i behandlingen, svarar polisen att en person som orkar vara ute på stan är inte i så dåligt skick att den inte kan utvisas. ” 

Utvisad som frisk för att man har permission? 

Fråga, svar. Ingen reaktion, inget ifrågasättande.

En till: ”Finns någon utbildning för gränspolisens personal i att bemöta barn i arbetet? Ni möter ju många barn som lever under svåra förhållanden och barn som kan må väldigt dåligt.

Svar: Oftast ser man inte barn som mår dåligt, föräldrarna skriker ofta och gråter eller kämpar emot medan barnen ofta är tysta eller blir rädda för sina föräldrars beteende. 

Inom gränspolisen finns ingen utbildning i att möta barn men för poliser som är med om jobbiga situationer i tjänsten finns möjlighet att få hjälp.” 

Jaha? Hjälp för polismannen som ska utvisa ett barn? Man kan tycka att en sådan kommentar skulle vara av värde att besvara, ifrågasätta. Det är dock uppenbarligen inte Rädda Barnens avsikt. Minns ni Socialstyrelsens rapport? Gränspolisen har en annan åsikt: ”Frågan om apatiska barn kommer upp till diskussion och gränspolisen säger att apatiska barn var en tillfällighet som de inte längre ser, enligt dem var detta ett fenomen som inte heller fanns i våra grannländer. Olika rapporter säger olika saker menar de och det skulle därmed vara svårt för polisen att bilda sig en uppfattning om vad som är sant och inte. En av gränspolisens spanare som är med på mötet berättar att han varit med och utvisat en flicka som befann sig i ett apatiskt tillstånd, hon var inte sängliggande men hade inte pratat på flera månader. Enligt denna spanare hade flickan, nästan så fort hon blivit satt i polisbilen på väg till flygplatsen börjat prata mycket, vara glad och be om hamburgare, ingen tyckte det var så märkvärdigt, inte heller föräldrarna.” 

Mötet avslutas på följande sätt: ”Rädda Barnens förslag: Vi som organisation har stor kunskap i att arbeta utifrån ett barnrättsperspektiv och i att bemöta barn på flykt och har ju utbildningar för myndigheter och tjänstemän och kan även skräddarsy utbildningar efter behov. Detta skulle kunna kanske kunna vara en form av samverkan.” Skräddarsy en utbildning för myndigheter och tjänstemän i hur man avvisar barn? Jag mejlar dokumentet till Rädda Barnen. Jag vill ställa mina frågor via mejl just för att ingenting ska kunna missförstås. Det är känslig, minerad mark. Ändå kan jag inte tiga still om det jag får läsa. Efter ett tag får jag svar, dessa svar gör mig än mer förbryllad. Mikaela Hagan beskriver sig så här: ”Handläggare på Rädda Barnen med fokus asyl och flyktingfrågor. Arbetar för att barn på flykts rättigheter skall tillgodoses.” Jag frågar: Är detta polisens officiella hållning? Hennes svar förvånar mig: ”Polisens officiella hållning – varför relatera till det? Vad som är polisens officiella hållning ber vi dig kontakta dem om.” Men varför hålla ett möte om man inte ens vet om bevekelsegrunderna för mötet? Sitter polismännen där som privatpersoner eller som representanter för gränspolisen? Det är en ytterst viktig fråga, inte minst om det är så att Rädda Barnens representanter underlåter att anmäla för tjänstefel. Jag frågar varför mötet är ano­nymiserat. Hon svarar på min fråga: 

”Mötena är inte anonyma, utan informella diskussionsmöten. På möten med gränspolisen har varje organisation i nätverket två representanter som organisationen själva väljer ut. Inför mötena ber vi i Rädda Barnen våra aktiva medlemmar att formulera frågor. Det tas inga officiella mötesanteckningar på mötena med gränspolisen, men vi i Rädda Barnen tar enkla anteckningar som ett referat av svaren, som en intern återkoppling till våra aktiva medlemmar.” Inte anonyma? Det finns ett enda namn i dokumentet, inte en enda platsangivelse. Det finns däremot angivet i dokumentet: ”Närvarande: 4 tjänstemän från gränspolisen, 4 representanter från Rädda Barnen, 1 representant från Röda Korset och 3 representanter från Svenska kyrkan.” Varifrån kommer då siffran två i Hagans första svar?

Jag fortsätter: ”Polisens hållning vs samverkan. Är det inte oerhört märkligt i relation till det som finns dokumenterat?” Jag menar här i det anonyma dokumentet. Det skulle nämligen vara svårt för mig som privatperson att sitta med och vara tyst när en representant från polisen säger att barn som ska utvisas är glada, pigga och vill ha en hamburgare? Rädda Barnen har inte detta problem. Hagan skriver: ”Rädda Barnen arbetar med påverkan på flera sätt, ett sätt är bland annat genom att träffa myndigheter för en dialog. Under det specifika mötet ställde vi flera kritiska frågor. Polisens brist på riktlinjer och uttalanden ledde oss fram till att föreslå en Barnkonventionsutbildning som ett första steg i ett mer långtgående förändringsarbete. Diskussion om annan samverkan förekommer inte.” 

Flera kritiska frågor? Var finns dessa frågor? Var det inte ett referat? Ska det inte ge en bild av mötet? Var är då Rädda Barnens frågor? Jag frågar också vilka som deltog på mötet. Inget svar. 
 

Jag kan inte släppa det. Jag frågar: ”Det är sagt att det är ett ’samverkansmöte’ men är det inte än viktigare att då redogöra för egna synpunkter, speciellt när Rädda Barnen själva använder dokumentet.” Hon svarar: ”Benämningen ’samverkansmöte’ är olycklig.” Jaha. Men vad är detta då? Att föreslå en skräddarsydd utbildning i hur man avvisar barn? Hagan fortsätter: ”Punkterna som återges i anteckningarna är endast ett referat, se förklaring ovan. Målgruppen för anteckningarna är våra aktiva medlemmar som är insatta i vårt arbete med flyktingbarn. De är väl förtrogna med Rädda Barnens ställningstaganden. Tack för att du uppmärksammade oss på att allmänheten ser våra anteckningar. Vi ska vara mer tydliga i framtiden.”

Det är ett referat? Det är förslag om samarbete? Det är inte anonymt? Allvarligt talat. Jag blir närapå mer rädd för svaren än för själva dokumentet. Är det rimligt att ha anonyma möten med gränspolisen? Och sedan tacka för att jag påpekar att allmänheten ser deras anteckningar?

Så, hemliga anonyma möten med gränspolisen i polis­huset? Allvar? Är det ingen inom Rädda Barnen som ser detta dokument, dessa uttalanden som någonting problematiskt? Jag mejlar dokumentet till polismyndigheten och till Rädda Barnens presstjänst centralt. Ingen hör av sig. Det blir en smula cyniskt när man sedan citerar Rädda Barnens egen text: ”Vår vision är en värld där Barnkonventionen är förverkligad och alla barns rättigheter tillgodosedda. Det är en värld

•   som respekterar och värdesätter varje barn

•   som lyssnar till – och lär av – barn

•   som ger varje barn framtidstro och möjligheter

Rädda Barnen uppmärksammar när barns rättigheter kränks. Vi väcker opinion i barnrättsfrågor och påverkar makthavare – från kommuner till FN.” 

Hur? Genom anonyma möten? Genom att vägra svara på frågor? Genom att skräddarsy utbildningar? Samverkan eller motstånd. Jag säger: motstånd. 

 

Kristian Lundberg är författare.