Det privata vårdbolaget

Verktygslådan
Illustration: Jens Reuterberg

Klockan hade passerat åtta på kvällen och vd:n hade kommit till punkt fyra på dagordningen, där de skulle diskutera företagets målsättning och även policyn utåt inför nästa budgetår. De ekonomiska förutsättningarna var inte de bästa efter tidigare års uthängning i pressen för vanvård och för att de beskattade sina rejäla vinster utomlands, i ett lågskatte­paradis. 

Det var sådana faktorer som gjorde medborgarna både irriterade och arga. Deras bästa kund Kommunen slussade inte länge kunder dit i lika hög omfattning som tidigare och många privatpersoner tvekade att flytta dit sina åldrande anhöriga av rädsla för hur de skulle behandlas av företaget En god ålderdom AB. 

– Vi upplever som många andra företag inom äldreoms­orgen, inom den privata sektorn, en viss nedgång just nu. Men vi måste ändå hålla vår budget och även ha en viss expansion i vår vinst för att få acceptans som tillgodoser ledningens och aktieägarnas förväntningar, sa vd:n inledningsvis.

– Men vi fick väl ganska dålig publicitet för det som hände Einar Antonsson? Det är väl snarare det som påverkar vår nedgång i år, sa Pontus Trolle, som bara suttit i styrelsen i något år. 

De andra, som suttit betydligt längre, drog efter andan. De visste vilket humör vd:n kunde få om han inte kände sig nöjd. Men till sin förvåning såg de honom bara le.


Einar Antonsson
hade varit inneboende i det kommunala äldre­boendet i flera år – långt innan En god ålderdom AB hade tagit över och privatiserat det. Antonsson hade varit mycket sjuk den sista ­tiden och mest sängliggande och det var också anledningen till att han fått så svåra liggsår att han senare avled på sjukhuset han förts till. 

Medierna hade dock framställt det som omfattande vanvård efter att Einar Antonssons släktingar framträtt och detaljerat beskrivit bristerna i företaget. Bland annat underbemanning och dåligt utbildad personal, undermålig mat, ett snålande med resurserna i form av frekvensen i blöjbyten och städning av de inneboendes rum. Ja, listan var betydligt längre och knappast smickrande för En god ålderdom AB och dess ledning. 

Vd:n kom bara ihåg ett minne av hela händelsen och det var en ung man med kraftiga utslag av finnar, som bölder i ansiktet. Han var sonson till Einar Antonsson och en uppretad sådan anförvant, som sa sig vilja utkräva hämnd för det som hänt hans farfar. 

Minnet var diffust hos vd:n ­eftersom han snarast gått under jorden den närmaste tiden efteråt, i form av en långsemester till Thailand med familjen. Platschefen hade fått ta smällen, liksom lokal­politikerna som talat sig varma för att den tidigare kommunala verksamheten tagits över av en privat aktör. 

– Visst kan publiciteten kring Antonssons död haft konsekvensen till viss del, men vi ska inte se det inträffade som vårt fel, eller en brist i vår verksamhet och i vår ­affärsidé. Vi har främst de gamlas välfärd och hälsa i fokus och vi värnar verkligen om att de ska få en både trygg och god omsorg. Men hur lätt är det att få tag i personal som arbetar både lojalt och kostnadseffektivt? Som ser framåt, längre än till nästa lönekuvert och som ställer upp utan krav på omedelbar kompensation i form av högre löner och längre ­ledigheter? 

– Alla vet ju vilka problem vi hade bara att klara senaste semester­perioden bara för att alla skulle ta ut sin semester just då! Ingen tänkte att går det bra för företaget så går det också bra för dem i form av tryggare anställningar! Eller hur?


Alla nickade,
även Pontus Trolle. Han hade samma filosofi i sin firma, som sysslade med städning och biltvätt. Och han hade nästan samma mix av anställda – personer med olika nationaliteter. Ja, ingen av dem var svensk. 

Svenskar fanns det i alla fall hos En god ålderdom AB, där två av sammanlagt åtta anställda var svenska medborgare numera. Visst hade de svårt att tala och förstå svenska, men de flesta av dem gick hos SFI så viljan fanns där. 

– Vi får strax besök av en journalist som ringde i dag och ville göra en artikel om vår verksamhet. Ja, det är väl en del i hans utbildning, eftersom han inte är färdig journalist ännu. Men hans lärare hade bett honom göra ett besök hos en privat aktör på marknaden för att träna sig i hur man gör reportage. 

– Naturligtvis ställde jag gärna upp, man vill ju hjälpa till. Sam­tidigt kan vi göra lite reklam för vår verksamhet. Han skulle inte heller använda sig av något av det skrivna utan mitt godkännande. Ja, det är förutsättningarna och i mina öron låter det bra. 

– Han visste inget om det som skrivits om oss tidigare, för han frågade om det var första gången en journalist besökte oss! Jag såg och ser det naturligtvis som ett tillfälle att få lite positiv reklam efter det som hände förra året, eller hur?

Men ingen hann svara, för samtidigt knackade det på dörren. Vd:n öppnade och en reslig yngling steg in genom dörren, med en kamera i ena handen och ett anteckningsblock i den andra. Han presenterade sig som Bertil Karlsson och gick snabbt runt och tog alla i hand. Det imponerade stort på vd:n, ja på hela styrelsen.

Till slut drog vd:n ut en stol och bad honom att sätta sig, så han själv kunde presentera företaget, dess ­arbetsformer och tankarna om vården av de gamla och sjuka. De andra i styrelsen hjälpte till och svarade vänligt och intelligent på alla de frågor som journalisten ställde.

Till slut reste sig vd:n upp och sa att det var dags att gå en sväng genom avdelningarna, även om det började bli sent för vissa av de gamla. Men några satt säkert uppe och såg på tv, eller spelade kort ­eller läste, eller vad de nu brukade syssla med på kvällarna. 

Flera av de gamla blev förbryllade över journalistens besök och frågor och bilder som han tog. Men de hade blivit ännu mer förvånade över vd:s tidigare ord på dagen om att de skulle få var uppe sent för att det skulle komma en journalist och hälsa på. 


De förstod inte
meningen med besöket, men de förstod klart och tydligt vd:ns ord om att de skulle få kaffe och tårta nästa dag om de svarade snällt  och inte klagade över hur det var där på hemmet. Allt skulle bli bra efteråt, lovade vd:n. I dag var de dessutom extra eleganta för de hade samtliga blivit tvättade, klädda i stilliga kläder och till och med fått deodorant och parfym på sig! 

Efter genomgången var alla uppspelta, speciellt vd:n. Han var så munter att han till och med erkände att på vissa avdelningar var det kanske inte alltid så perfekt som man önskade sig. Men det var som med livet i övrigt – inte alltid fullkomligt, så det behövde väl inte journalisten skriva om. För i övrigt var ju alla de inneboende nöjda på avdelningarna. 

Journalisten skakade på huvudet och slog leende ifrån sig med händerna och alla skrattade åt vd:ns hjärtliga humor. Sedan var det dags för kaffe.


Tiden rann iväg,
liksom noteringarnas kvantitet i journalistens anteckningsbok. Han lämnade nöjt En god ålderdom AB och dess styrelse, personal och boende en timme senare. 

– Ja, det blev väl lyckat. Den journalisten var det inget fel på! sa vd:n nöjt till sin styrelse när ynglingen hade gått. 

Och vd:n var verkligen glad, så upprymd så styrelsemedlemmen Vera Hermansson inte hade hjärta att avslöja den defekt hon hade upptäckt hos den besökande journalisten tidigare; att han hade dålig hy. För ansiktet var nästan helt dolt bakom en mask av ofärgad hudkräm.

Förmodligen hade han finnar, eller bölder, men det är väl bara en kvinna som lägger märke till sådant! Tänkte Vera Hermansson.

 

Kevin Iversen skriver noveller som ofta handlar om utsatta människors vardag. Han har även skrivit två barnböcker som går att låna på bibliotek. Den ena, Att sova över hos en kompis, handlar om barns fantasier. Den andra, som han skrivit ihop med sin son Peter, heter Utmaningen och handlar om mobbning i skolan. Kevin Iversen har skrivit sedan slutet av 1970-talet.