Tage Danielsson, mångårig medarbetare i Arbetaren, är väl känd för sina revyer och filmer tillsammans med Hasse Alfredson, men också för sitt motstånd mot kärnkraft. Få känner dock till att hans politiska engagemang sträckte sig långt vidare än till klyvning av atomer. Vad skulle Tage Danielsson ha kritiserat i dag och från vilken utgångspunkt? frågar sig Mathias Jonsson.

De flesta känner nog till komikern, författaren och regissören Tage Danielsson, som tillsammans med Hasse Alfredson gjort ett antal minnesvärda filmer och revyer. Och av dem som känner till honom är det nog få som missat att han var emot kärnkraft. Söker man på Tage Danielsson på Youtube är första träffen hans populära sannolikhetstal om kärnkraftsolyckan i Harrisburg. Motståndet mot kärnkraft är dock bara en liten del av Tage Danielssons politiska ställningstaganden.

Inför valet 1968 skrev han till exempel en kampanjbok för Socialdemokraterna under namnet En soffliggares dagbok. Den handlar om en soffliggare som bestämmer sig för att gå igenom för- och nackdelar med de olika partierna, för att komma fram till att Socialdemokraterna är det bästa partiet. Skälet är att Socialdemokraterna till skillnad mot högerpartierna förespråkar ökad jämlikhet.

Senare tycks Tage Danielsson ha ändrat inställning till sitt kära parti, bland annat på grund av att de förlorat sin vilja att uppnå ekonomisk jämlikhet. 1974 skrev han en bok som han döpte till Tankar från roten, där han i mångt och mycket kritiserade vad Social­demokraterna blivit. Denna bok följdes upp av ett flertal dagsverser i tidningen Arbetaren där han fortsatte med sin svidande och ofta lustiga samhällskritik. 1984 skrev han dessutom en lång debattar­tikel i Expressen under rubriken ”Mordet på solidariteten”, där han gick till våldsam attack mot det Sverige som växt fram under Socialdemokraternas och till viss del de borgerliga partiernas inflytande.

Frågan är dock vad som motiverar en lång text om en humorists politiska åsikter under 1960-, 70-, och 80-talen i dag?

Faktum är att många av de saker Tage Danielsson kritiserade fortfarande är brännande aktuella i en eller annan form, och jag är fullkomligt övertygad om att hans humanistiska socialism och svidande samhällskritik på många sätt är gångbar än i dag. Jag är också övertygad om att man genom att titta tillbaka på historien också kan lära sig något om både samtiden och framtiden. Därmed har vi kanske något att lära av Tage Danielssons vassa satirer när vi tittar på dagens politiska problem. Vad skulle Tage Danielsson ha kritiserat i dag och från vilken utgångspunkt?

Det råder ingen tvekan om att den fråga som skulle engagerat Tage Danielsson mest än i dag är kärnkraftsfrågan, förmodligen tillsammans med klimathotet. Kärnkrafts­olyckan i Fukushima har med råge besannat de farhågor Tage Danielsson och miljörörelsen inför kärnkraftsomröstningen 1980 gav uttryck för.

Tage Danielsson, som tidigare hade en god relation till Olof Palme, blev djupt besviken på den dåvarande stats­ministern när han inte tycktes inse kärnkraftens faror ens efter kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979. I ”Mordet på solidariteten” skriver han om Olof Palme:

”Vi vet att han blev rädd ett tag, vi vet att han plötsligt ville ha en folkomröstning (…) men vi vet fortfarande inte var han står i själva sakfrågan. Var det inte så farligt med Harrisburg när allt kom omkring?”

”En socialism värd namnet kräver just detta: att makten inte kommer uppifrån utan nerifrån, att besluten fattas på så nära håll att vem som helst har möjlighet att förstå dem, och känna sig delaktig av dem.”

Efter Fukushimaolyckan började kärnkraftsförespråkarna förklara att en liknande olycka är omöjlig i Sverige eftersom Sverige varken har jordbävningar eller tsunamis. Detta trots att japanska forskare innan olyckan ansett att en sådan olycka var omöjlig även i Japan. Som svar på dessa argument skulle Tage Danielsson kanske ha svarat på samma sätt som han svarade Gunnar Sträng 1974 när den dåvarande finansministern sagt att forskarna har 10–15 år på sig att lösa frågan om kärnkraftens slutförvaring. Och att det vore dåligt om de inte klarade av det. Nämligen ”Utan tvivel är man inte klok”.

Kanske mer intressant är det när Tage Danielsson kopplar ihop kärnkraftsfrågan med frågan om demokratins vara eller icke vara. I dagsversen ”Inre intervju i en kluven rot”, som publicerades i Arbetaren 1978, fruktar Tage Danielsson att vi är på väg mot ett centraldirigerat teknokratiskt kärnkraftssamhälle, där vi förlitar oss alltför mycket på vad olika experter säger. I stället för detta teknokratiska kärnkraftssamhälle förespråkar Tage Danielsson ett energisnålt, närdemokratiskt samhälle, vilket han dessutom menar är en förutsättning för att samhället ska kunna vara socialistiskt.

”En socialism värd namnet kräver just detta: att makten inte kommer uppifrån utan nerifrån, att besluten fattas på så nära håll att vem som helst har möjlighet att förstå dem, och känna sig delaktig av dem.”

En stor del av Tage Danielssons senare samhällskritik riktades som jag nämnt direkt mot Socialdemokraterna. Kanske på grund av att han tidigare sett sig själv som socialdemokrat och sedan blivit besviken på partiet. I förordet till boken Tankar från roten skriver han:

”Ni tror att ni måste lura på folk reformer i smyg. Det måste ni inte. Tror ni att ni skulle skrämma bort oss socialdemokratiska gräsrötter om ni så mycket som andades någon liten socialisering av något slag? Det skulle ni inte. Ni betraktar kanske era väljare som några i själ och hjärta borgerliga dumskallar som röstar på er bara för att ni är så vansinnigt smarta och tjusiga? Det är ni inte.”

I ovanstående utdrag kan man utläsa att författaren efterlyser socialisering, alltså mer gemensamt ägande. Tage Danielsson skulle förmodligen på kvällstidningsspråk rasa över dagens utförsäljningar av det gemensamma, vilket även många socialdemokratiska gräsrötter gör i dag, till skillnad mot partiledningen. I ”Mordet på solidariteten” ondgör han sig över Socialdemokraternas ”smygbeundran för kapitalismen” och syftar på de marknadsanpassningar av den offentliga sektorn som Socialdemokraterna genomförde under 1980-talet.

Som exempel anger han att Televerket anses välskött när det går med miljardvinst, med hjälp av en flora av bulvanföretag som smiter från moms, genom att kalla telefonförsäljningen för utlåning. Vidare menar han att Socialdemokraternas smygbeundran för dessa kapitalistiska avarter gör Sverige känsligare för kapitalistisk rovdrift än USA. Retoriskt frågar han vad det gör om Posten inte bär ut brev, eller om SJ lägger ned kommunikationsverksamheten, så länge bokslutet är bra.

Folkföraktet uppstår dock inte i själva samförståndet, enligt Tage Danielsson, utan i att samförståndet sker i det tysta. Att partierna låtsas förespråka olika alternativ när de egentligen förespråkar samma system, med gradskillnader i hur det ska administreras.

Han skriver också om det folkförakt som Moderaterna och Socialdemokraterna ger uttryck för genom att i stort sett vara överens om de stora dragen i hur samhället ska organiseras. Nämligen:

”Målmedveten satsning på storskalig verksamhet på den småskaligas bekostnad, långt driven centralisering för erhållande av maximal byråkratisk effektivitet i såväl samhälls- som företagsadministrationen, och som följd härav ett beslutsamt avskaffande av samhällets infrastruktur. Detta socialdemokratiskt-moderata komplex backas upp av SAF och LO i en skön förening i en utsträckning som får en att alltmera undra varför de skäller så förskräckligt på varann.”

Dessa rader som skrevs för nästan 30 år sedan skulle lika gärna kunna vara skrivna i dag, då Socialdemokraterna och Moderaterna tycks vara överens i allt från nödvändigheten av kärnkraft till det nästan sjukliga vurmandet för privata alternativ i välfärden. Folkföraktet uppstår dock inte i själva samförståndet, enligt Tage Danielsson, utan i att samförståndet sker i det tysta. Att partierna låtsas förespråka olika alternativ när de egentligen förespråkar samma system, med gradskillnader i hur det ska administreras.

Frågan är då vilket samhälle Tage Danielsson ville se. I slutet av ”Mordet på solidariteten” skriver han att den partipolitiska höger- och vänsterskalan inte är en giltig värderingsnorm för de stora beslut som måste tas. I Sverige menar han tvärtom att höger och vänster blivit tomma honnörs- och skällsord som syftar till att dölja att inget parti har någon lösning på samtidens stora frågor.

”Ska vi arbeta eller inte? Ska vi spara eller inte? Ska vi låta ’tillväxten’ gå ut över miljön eller inte? Ska vi lämpa över vår generations enorma avfall som arv till våra barn- och barnbarn eller inte?”

Vidare annonserar han att han inte längre vill kalla sig något som slutar på ist, med undantag för cyklist och humanist. Detta kan dock tolkas som framför allt en besvikelse över partipolitiken snarare än att han lämnat de socialistiska grundvärderingar han gav uttryck för i exempelvis dagsversen ”Inre intervju i en kluven rot”. Med en sådan tolkning kan man säga att Tage Danielsson förespråkade ett närdemokratiskt, socialistiskt och energisnålt samhälle där makten går nedifrån och upp. Ett samhälle där medborgarna själva får ta ansvar för sin samtid och framtid i stället för att styras av politiker som sedan länge tappar kontakten med de människor som påverkas av deras beslut.

En vacker och än i dag mycket radikal tanke.