Fingret

Böcker
Örnar är fria djur. De har vingar. De kan flyga. Högt som fan. – Simon Jensen
Foto: Lincoln Karim / SCANPIX

Om Simon Jensen är arbetslös borde Svenska Akademin erbjuda honom ett arbete med att skapa nya ord, förhoppningsvis skulle han avböja erbjudandet. En av styrkorna i Simon Jensens Fingret, en diktsamling utgiven av Trombone förra året, är hans lekar med ord: han tar två existerande ord och sätter samman till ett tredje. Orden är ofta både träffande och roliga (Alfahanne, Hare; Alfahare – skygg, snabbspringande ledare). Förhoppningen om att han skulle tacka nej till ett eventuellt jobberbjudande ligger i att Jensens nyspråk inte syftar till att förmörka eller begränsa språket utan tvärtom utveckla nya ord och dra fram ljusskygga företeelser ur mörkret. Ett av mina favoritord är flaskel: floskel som framkommer efter att ha druckit (starkt) innehåll ur en flaska.

Men samlingen innehåller inte bara uppslagsord utan de varvas med mer renodlade dikter. Jensens lyrik har kallats punkpoesi, och det är en ganska träffande benämning, tidvis lutar det kanske åt samhällskritisk könsrockspoesi: och det är bra. Det är roligt, skitigt, elakt och ibland groteskt:

När alla barnen sover
går Åsa-Nazi runt och dubbelkollar
att ingen tjuvkikar, att samtliga är drömlösa.
Det är viktigt att landets ungdom
inte ser verkligheten.

Detta är mycket viktigt,
säger Majoren.

Men det är inte bara skoj och kuk, utan det finns en mycket allvarlig inramning. En känsla av instängdhet, av vilja att bryta sig ut men att inte finna några möjliga flyktvägar. Det gör att Jensen träffar desto hårdare. Jag skrattar sällan när jag läser poesi, och det är skönt att för en gångs skull kunna göra det och hade Jensen varit mindre skicklig hade kanske skrattet dolt allvaret, eller fastnat i halsen, men på något vis klarar han sig från de fallgroparna: något i texterna skapar identifikation, en känsla av att vi är i den här skiten tillsammans och det är piss och vi är kronofucked, men vi skrattar åt det och kan kanske ta oss ut tillsammans. Eller så har bara Jensen lyckats tända det hoppet i min hjärna, kanske med den där ensamma Faktaboxen med texten: 

Örnar är fria djur.

De har vingar.
De kan flyga.

Högt som fan.

 När jag läser om Majoren kommer jag för övrigt att tänka på hans namne i Stephen Kings The Running Man. Och det är ju en läskig association till Kings kanske mest samhällskritiska bok.