Black ghost sprider sina vingar

I höst släpper Black Ghost debutalbumet Sprider mina vingar över staden. Arbetaren har träffat göteborgaren som många spår kommer att bli nästa stora namn inom svensk hiphop.

Kultur
Jesus Malverde Black Ghost.
Foto: Andreas Bruzelius.

Många ur den arbetarklass som förut byggde folkhemmet växer nu upp utan mål. Man tar sig vidare ändå, på nya vägar, bland religion, fascism, eller utomlagliga profiter. I sysslolöshet och segregation tycks gatstenar sväva ovanför stadsarkitekturen, fastnaglade i ett foto från upplopp och bilbränder.

– Det är sådant som händer här. Speciellt senaste tiden har det varit mycket ungar som bränner bilar ute i förorten, helt enkelt folk som är missnöjda med hur det står till. Det är inte som på det glada 80-talet. Det är en helt annan tid, men jag hoppas att den är förbi snart. Innan var det som att alla var en del av landet, men det känns som att sedan alliansen har tagit över har det blivit en klyfta, och inte bara ekonomiskt, även socialt. Innan var svenskar och invandrare samma skit, alla var i Sverige, förstår du. Jag har växt upp överallt – främst Ange­red, föddes i Biskopsgården, flyttade därifrån när jag var kanske sex år, har bott själv i Linnéstaden, det är mitt i staden, gått på Oscar Fredriksskolan – så för mig har det aldrig varit någon skillnad på det sättet. Men nu märker man på något sätt att det har blivit svenskar för sig och invandrare för sig, säger Jesus Malverde Black Ghost.

Ingen samtida författare kommer i närheten av vad rap åstadkommer. Men så är också romanen och den traditionella poesin för alltid bortskuren från basen, förborgerligad, avsexualiserad, omsprungen av nya uttrycksformer. Italienarna säger, ”lev först, filosofera sedan”. Enbart den levda litteraturen, med sin växelverkan mellan liv och skrivande, mellan bokstäver och människokroppar, spelar någon egentlig roll. Rap är erfarenhetslitteraturen fram­för andra.

– Den här politiken som de för, att de sjukförsäkrade och flyktingarna är en belastning för landet, det har gjort att det blivit en klyfta mellan folk. Det blir så, man påverkas av tv. Om man vaknar varje dag och sätter på tv:n och får höra att de sjukförsäkrade tar så här mycket pengar, till slut sätter det sig i vissa personer. Och då blir attityden en annan. Jag tycker att man känner av det när man går på stan. Det är inte som förut. Speciellt i Göteborg, för Göteborg har alltid varit en go stad, du vet, goa gubbar och alla är trevliga. Man tycker att Göteborg alltid har varit den staden som har haft den här fina stämningen.

Från gängkrigens och regnets Göteborg har Jesus Malverde Black Ghost fått sin gangsta rap med modersmjölken. Kartellens texter behandlar samma ämnen, men är mer politiskt-polemiskt riktade. ”Blod på mikrofonen” är skurkmusik, mer personligt hållen, mer poetiskt genomarbetad, trogen den amerikanska östkusten (tänk Raekwon och Ghostface, Cormega, Tragedy Khadafi), en slags futuristisk folklore mer än socialrealism. En episk, introspektiv poesi byggd på verser om 16 rader. Vår protagonist lämnas ensam i en rå och ogästvänlig värld, på drift genom dekadens och fängelser, sökandes efter pengar och förlorade fäder. Ett tema som Johannes Anyuru siktade mot i Det är bara gudarna som är nya, men i en annan form. Ett tema som ständigt återkommer i folkhemförfallets mönster av undandragande och utarmning:

”Robin och Lil John, Sherwood-betongen

1800-tals-outlaws silar transporter

krigar för folket, vassa som pilarna i korgen

nu är det knas, snart intagit fortet

och häst och svärd byts mot bilen och glocken.”

– Jesus Malverde är ett folkhelgon i Mexiko. Skurkar gör så att när de ska begå ett brott så offrar de en kalashnikov eller ett halvt kilo koks till honom, vid hans staty, för att få beskydd. Jag tyckte det var rätt coolt, att de tänkte sig att någon skyddar dem när de ska göra skurkaktiga saker. Och Black Ghost handlar om att jag är anonym, och inte riktigt vill vara en frontfigur.

När började du rappa?

– Det här mixtapet var det första jag har spelat in, överhuvudtaget. Men jag har skrivit sen jag var 13 bast. Jag började battla lite på en amerikansk hemsida. Jag diggade det, låg rätt bra till i rankningen. Man battlade genom att spela in. Man har olika crews och sådant, spelar in och utmanar någon, eller lägger ut det öppet, så att någon kan acceptera. Så går folk från hemsidan in och röstar. Det var så jag började. Jag skrev texter allmänt också, vid sidan av. Det slutade med att jag var polare med Chato, och han hörde någon dag att jag satt och knegade med en text, och sa att jag borde spela in det. Sen blev det ett tape helt plötsligt. Nu är jag 24, och tapet släpptes för ungefär två år sedan. Det var texter som jag hade skrivit när jag var 18 till 20 ungefär, när jag satt på ett fängelsestraff på två och ett halvt. Man kan märka att det mixtapet är lite dystert, lite mörkt. De flesta av de texterna är från den tiden, och från när jag muckade.

”det sista lilla hoppet för familjen faller

han var stjärnan med bollen, eller nästa Mike Tyson

gangster med glocken, eller plugga Samhälle

i alla fall bära facklan för att ta dem ur programmen”

– Det var aldrig att jag skrev en text som jag planerade att spela in. Det var mer som terapi för mig när jag var ung. Jag pratade inte om saker. Om jag stötte på ett problem så bar jag det inför mig själv. Familjen tyckte det var jobbigt, för man ska prata med varandra så man kan stödja varandra, men jag har aldrig varit den personen. Från början var det lite som terapi, att man får ut allting som man bär på. Så slutade det med att jag spelade in och blev en rapper. Det var faktiskt lite av en slump.

Har du något mål, något du strävar efter nu när du rappar?

– Visa att jag är bäst och äger alla. Svensk rap behöver nytt blod. De flesta rappers har inte så mycket i sina texter här i Sverige. Det är lite mer att man går på flow­et och multi-rhymes. Det är någon gång då och då som man kan höra någon kläcka en fyndig rad. Jag vill ge det till publiken, att det ska vara mitt signum, att texten är genomarbetad.

”Brytningen mellan allmänheten och brottslingar har samma ursprung som fängelsesystemet i sig. Faktum är att den fientliga relationen som vi ser idag mellan brottslingar och de lägre samhällsskikten inte existerade förrän på 1700-talet – och i vissa delar av Europa inte förrän på 1800-talet eller tidigt 1900-tal. […] En ny ekonomisk disciplin, som belönade ärlighet, exakthet, punktlighet, sparsamhet och en absolut respekt för egendom, infördes på alla samhällsnivåer. Med hjälp av fängelser skapade makten en förhärdad kärna av brottslingar som inte hade någon verklig kommunikation med massorna och som inte längre tolererades av dem.”

Michel Foucault

 Något du nämner flera gånger på “Blod på mikrofonen” är Malexander – hur kommer det sig?

– Det var ändå en vändpunkt i svensk kriminalhistoria, de här polismorden. Jag tror inte det har hänt någon gång, inte vad jag har noterat i alla fall, här i Sverige. Det vände upp och ner på Sverige, kan man säga, och det gjorde att Sverige har en helt annan attityd mot folk som har suttit innan eller som de anser är benägna att begå våld. Jag har suttit en gång – hoppas att det aldrig händer igen – och man märker det på hela fängelsevärlden att det är en helt annan attityd. Speciellt Tony Olssons rymning från Kumla har präglat fängelsevärlden. Det är en helt annan grej att sitta nu än innan. Det är inga aktiviteter. Innan kunde man gå ut på en stor promenad eller spela fotboll, sådana grejer. Det finns inget sådant längre, det är nästan hela dagen inne på avdelningarna.

När du säger det, nästan som en ad-lib, “Black Ghost Malexander”, menar du det som en kritik, eller som en attack på polisen?

– Kritik, attack mot dem, allt – vi gillar dem inte. De ska ta det som en kritik. En vanlig polis är fucked-up, men en polis som är mer som en kriminell är ännu mer fucked-up. Det ser man mycket här i Göteborg, poliser som kommer med masker, som vill bruka våld, som tar från andra kriminella. Det är nästan som de är ett gäng, vissa av poliserna här. Speciellt de som har operationer där de inte har någon som ser över dem, som inte är vanliga poliser. Insatsstyrkan till exempel, de går på många egna uppdrag. Det är ingen som ser över vad de gör, när de går hem till någon och en gör en husrannsakan. Främst är det en attack mot dem, de som är på gränsen till brottsliga, fast bakom brickan.

Tror du att Göteborg är mer korrupt än resten av Sverige?

– Nej. Jag tror småstadspoliser hade haft det svårt att vara korrupta, alla känner varandra. Men det händer ju. Det var någon polis som begick rån och sedan ledde utredningen själv, och pekade åt ett annat håll. Jag kommer ihåg det som igår, för jag följde det som fan, det var skitintressant. Han begick rån, taggade ifrån platsen, kom till platsen i polisuniform, och han var högt uppsatt, så han ledde i princip utredningen. Men han blev påkommen till slut.

Jag undrar hur många det är som inte blivit påkomna.

– Det undrar jag också faktiskt. Jag har hört flera saker. Det är en helt annan grej, du vet, när man… jag vill inte påstå att jag är grovt kriminell, det är jag inte. Det var några år där jag gjorde lite småfel som ung, jag var 18 bast, åkte in. Sedan dess har jag hållt mig clean, satsat på musiken och familjen. Men man har ändå sett och hört lite från andra sidan. En vanlig Svensson, kan jag tänka mig, skulle aldrig kunna tänka sig att polisen begår en sådan grej. Det är klart. Man blir förfärad. Man vill inte tro det man hör.

På vägen till intervjun sätter jag på ”Blod på mikrofonen” i bilen. Flera låtar har en Lex Luger-liknande bas som får backspegeln att vibrera. Ett sällsynt sound i Sverige, men Black Ghost förklarar att Sprider mina vingar över staden har ett helt annat stuk, mer genomarbetat, mer experimenterande, mer old school hiphop-trummor, och fler gäster.

– Bara Göteborgsgäster. Det ska vara en pik till varenda rapper i branschen som inte är från Göteborg, så de ser vad som finns på den här sidan. Jag vill lyfta upp staden. Jag tycker inte Göteborg har fått den positionen vi borde ha inom Sveriges rap-scen. Vi har sjukt feta rappare här, de tar aldrig slut. Vi får helt enkelt ingen spotlight på den här sidan av landet.

Kommer det vara en skiva eller ett tape?

– Den ska släppas som skiva, så att man har rättigheterna på dem. Men det kommer inte kosta pengar att lyssna på den. Vi gör det ändå för de som är underprivilegierade.

Du säger att den ska bli lite gladare också, var kommer det ifrån?

– När man först muckar från kåken kan det vara lite jobbigt. Jag åkte in när jag var 18, kom ut när jag var 20. Man borde få någon typ av utsluss, hjälp att komma tillbaks med livet. Jag fick inget sådant. Jag pluggade ändå på kåken, tog betyg i tre ämnen. De kände inte för att satsa på något sätt, så när jag kom ut så stod jag bara med väskan där. Jag slaggade hos en polare. Jag kunde ha gått hem till morsan, men jag pallade inte att lägga stress på henne, att hon ska vara nojig varje vecka att snuten ska komma och slå in dörren. Jag bodde hos en polare, tuggade, det var svårt med pengar, svårt att få soc, inte som förut. Det var en riktigt hård tid. Men det är mycket bättre nu, med lägenhet, och man har musiken. Det är bättre helt enkelt, och när jag skriver en text så återspeglar det ändå hur jag lever. Det är svårt att låtsas som något annat.