Analys: Nytändning i klädarbetarnas kamp

Efter en tid av relativt lugn i den bangladeshiska klädsektorn har våren och försommaren präglats av uppblossande oroligheter. Samtidigt som den svenska klädjätten H&M meddelar sin senaste kvartalsvinst på sju miljarder kronor före skatt förbereder sig många arbetare på att ge sig tillbaka till sina hembyar. Med stängda fabriker, en inflation på drygt 10 procent och skenande priser räcker inte längre lönen i fabrikerna till hyra och mat.

Utrikesanalys
Klädindustrin är Bangladesh största industriella arbetsköpare med drygt 5 000 fabriker. Bilden från en fabrik utanför Dhaka.
Foto: Per Erixon.

Våldsamma kravaller, motorvägsblockader och arresteringar av militanta arbetare har avlöst varandra, främst i de fabrikstäta distrikten Ashulia och Narayanganj norr och nordost om huvudstaden Dhaka. I Ashulia, med ungefär 500 000 klädarbetare, stängde 300 klädfabriker i mitten av juni på grund av de massiva protesterna. Många arbetare skrapar nu ihop sina sista slantar för en bussbiljett hem.

Orsakerna till protesterna kan – precis som vid tidigare liknande perioder – hittas i låga löner, hälsovådliga arbetsplatser, repression och plötsliga avskedanden. Men under våren 2012 har ytterligare en dimension lagts till: ”försvinnanden” och tortyr av militanta arbetarledare. Mordet i april i år på Aminul Islam – en före detta klädarbetare och aktivist i organisationen Bangladesh Center for Worker Solidarity, BCWS, som var särskilt aktiva under den periodvis våldsamma kampen för högre minimilöner 2010 – skakade om sektorn och gav eko i världen.

– Visserligen har fackföreningsaktivister tidigare dödats av polis, men vi har inte på länge sett några fall av rena avrättningar, sade till exempel Scott Nova, ordförande i undersökningsorganisationen Worker Right Consortium i Washington till tidningen New York Times, när mordet på Islam blev känt.

Babul Akter, ordförande i facket Bangladesh Garment and Industrial Workers Federation, hävdade att mordet var avsett att skrämma aktivister till tystnad. Med tillägget att fackföreningarna inte låter sig tystas av hot, och att protester skulle organiseras om inte mördarna greps och åtalades. 

Efter BCSW:s aktiviteter under våren och sommaren 2010, då till slut minimilönerna höjdes, har flera av organisationens ledande aktivister trakasserats, fängslats och misshandlats. Fallet med Islam blottlägger också på ett tydligt sätt tecken på tidigare liknande händelser som passerat mer obemärkt. Den mänskliga rättighetsorganisationen Ain-O-Sailash Kendra har dokumenterat 22 försvunna personer bara under 2012. Och enligt Odhikar, en annan organisation för mänskliga rättigheter, har över 50 personer försvunnit sedan 2010. Många undrar nu om den bangladeshiska statsapparaten ska ersätta de hårt kritiserade utomrättsliga avrättningar som rapporterats som ”skottväxling” mellan de paramilitära Rapid Action Batallion, RAB, och ”terrorister”, med ”försvinnanden” av militanter.

Klädindustrin är Bangladesh största industriella arbetsköpare med mellan tre och en halv miljon och fyra miljoner arbetare i drygt 5 000 fabriker. Klassad som världens andra största klädexportör står exporten för cirka 80 procent av landets exportinkomster. Den nya minimilönen på 3 000 taka (knappt 300 kronor) motsvarar dock ingen levnadslön och med hyror på cirka en tredjedel av lönen har många klädarbetare inte råd att äta sig mätta längre. I juni i år rapporterade nättidningen The New Nation att tusentals klädarbetare lider av akut undernäring. Enligt samma tidning tillhör arbetarna i sektorn de lägst betalda i världen.

Drygt en månad efter mordet på Aminul Islam ”försvinner” ytterligare en klädarbetare: Salman. Rykten om misshandel tar fart och oroligheterna som uppstår sprider sig utanför fabriksområdet med motorvägsblockader, stenkastning och kravaller. I tumultet dör en klädarbetare då hon körs över av en buss. Under förmiddagen den 14 maj utkämpar tusentals klädarbetare gatustrider med polisen som skjuter tårgas och gummimantlade stålkulor. Arbetarna attackerar fab­riks­byggnader längs motorvägen och förstör ett femtiotal av dem. Över 50 fordon slås sönder och 300 fabriker stoppar sin produktion. Mer än 100 personer skadas, varav ett tiotal poliser och sex journalister. Nästa dag samlas över 50 000 arbetare på gatorna i Ashulia. Bildäck antänds, trafiken blockeras och ytterligare 100 personer skadas. Efter ett möte på eftermiddagen mellan arbetarrepresentanter och arbetsköparna vid Hameenfabriken, den fabrik där oroligheterna börjat, släpps sex gripna arbetare och den försvunna Salman är plötsligt tillbaka. Morgonen efter tar upproret fart igen, den här gången i Narayanganj, för att protestera mot avskedanden. Fabriker vandaliseras och arbetarna drabbar samman med den nya polisstyrkan Industrial Police Force.

I mitten av juni månad stängdes återigen flera fabriker på ”obestämd tid” och oroligheterna fortsatte.

Landets premiärminister, Sheik Hasina, har tidigare beklagat sig över att arbetarna, trots nya minimilöner, inte är nöjda och arbetsköparorganisationen BGMEA för fram den väl använda tesen om att ”utländska element” legat bakom protesterna. Frågan nu är vilken väg de miljontals, mestadels unga, klädarbetarna kommer att välja framöver? Ordinär, facklig kamp, som under åren visat sig ge små och långsamma förbättringar, eller spontana gatustrider, våldsamma demonstrationer och återkommande blockader av landets stora motorvägar som nu i juni resulterat i hundratals stängda fabriker och ett tillfälligt återtåg till landsbygden för tusentals arbetare?

Den 18 juni såg det ut som om klädarbetarna vunnit en delseger då Sheik Hasina förklarade sig villig att införa ett subventionssystem på basvaror för klädarbetare i landet. Och efter ett trepartsmöte mellan regeringen, de två stora arbetsköparorganisationerna och representanter för arbetarsidan öppnade fab­rikerna dock återigen den 23 juni. Arbetsköparsidans krav på regeringen om lugn inom sektorn tycks ha vunnit gehör och arbetarrepresentanter hävdade efter mötet att regeringen är villig att diskutera löneförhöjningar med fabriksägarna. 

Med tanke på graden av utnyttjande är det dock frågan om inte regeringslöftena bara stävjar oron för stunden. Amirul Haque Amin, ordförande i facket National Garment Workers Federation, NGWF, slog på en presskonferens i slutet av juni fast att facket fortsätter sina kampanjer för bättre villkor i sektorn. Och ytterst handlar det om vem som har ansvar för att se till att förhållandena förbättras radikalt: Fabriksägarna och den bangladeshiska regeringen, eller de multinationella klädföretagen i väst?

Från H&M, som bland annat producerar i Ashulias fabriker, kom det inget svar i samband med sommarens kvartalsredovisning.