Soundtrack att resa sig till

Det känns som jag suttit här förut, i det här vardagsrummet, som påminner om tusentals andra runt om i Sverige. Det är samma energi här. Samma energi som man hör i musiken, som om alla underdogs kamp i detta land hade tonsatts med perfekt gehör. Gubb skriver soundtracket för de som börjar från noll, bara får motgångar, reser sig, börjar om igen

Kultur
Gabriel "Gubb" Åberg har gjort en av Sveriges bästa raplåtar.
Foto: Andreas Bruzelius.

– Jag höll på att lägga ned efter 2008–2009. Jag var så trött. Inget funkade. Jag hade Obnoxiouz, Calle P, Rico Won, alla på min label, men när pengarna tog slut och företaget gick i botten så gick alla åt var sitt håll igen. Min idé från början var att samla ihop Göteborg, som har varit spretigt hela tiden.

Gabriel Åberg drogs tidigt till hiphop. ”Respekt”, en av Sveriges fem bästa rap-låtar, berättar om ett 80-tal där ”Afrika Bambaataa saded don’t stop, och hiphop tog över varje cell av min kropp”. Allting rullade på, och vid mitten av 90-talet hade hans grupp Brigade redan hunnit pressa upp vinyl, spela runt om i Europa, och som första nordiska rapgrupp bli intervjuade av legendariska Hip Hop Connection.

– Vi spelade med allt från Compton’s Most Wanted till MC Ren, Lord Finesse, Showbiz & AG, till de som i dag är Saian Super Crew. Jag spelade med alla dem, i Hamburg, i Köln, i Basel, i Oslo, flera gånger med Brigade. Jag har stått på samma scen som Afrika Bambaataa. Vi var 22 bast.

När gruppen Kartellen på ”Hårda vägen” säger, ”för första gången från norra sidan av vår planet… hård verklighet”, så vill jag säga, ”nästan, men Gubb var först”. Likt många rappare slösar Gubb med amerikanska uttryck, men hans persona är som huggen ur Göteborgs gator och betong. Bakom den breda dialekten, stilexperimenten och de slanguttryck som en vanlig medborgare kanske inte hajar vid en första lyssning, döljer sig en berättare av rang. Han är nu åter aktuell med en fullängdare.

– Det är en ganska mörk platta. Många av låtarna är gjorda för att ge svar på tal om rykten som gick om mig, som handlade om allt från att jag var död, hade blivit skjuten, till att jag tagit en överdos, till att jag golat någon, till att jag slagit på tjejer.

Producenten Fingal upptäcktes av en slump på nätet, och det sound som han bidrar med på ”Psalm 23” kan liknas vid tidiga 50 Cent, vilket passar Gubb likt en blodig handske på OJ Simpson – skillnaden är att Gubb fortfarande lägger en rap som är angelägen, och inte bara tomt vapenskrammel.

– Många har misstolkat mina låtar och kallat det gangsta rap. Respekt, är det en gangsta rap-låt? Nej, det är det inte om du lyssnar på hela låten från början till slut. ”Spring”, från samma skiva, är inte heller en gangsta rap-låt. Det sista jag säger är att ”om du lever så här, så kommer du i det långa loppet aldrig att vinna, du kommer bara att springa”. Låten ”Kartellen”, som handlar om drogpolitiken i världen, den recenserar någon som att ”här rappar Gubb om sin drogkartell”. I ena versen är jag Escobar-snubben, i andra versen är jag den korrumperade politikern, i tredje versen är jag de stackars barnen som bor på risfält och får odla opium. Det var vad låten handlade om.”

Vi diskuterar varför Göteborgs rap-scen saknar kommersiella framgångar. Enligt Gubb släppte skivbolagen i Stockholm inte fram resten av landet – bara Timbuktu egentligen, som snabbt började snickra pophits. Göteborg kunde ha blivit Sveriges Los Angeles, och Skåne ett eget Texas, med Norrland som Bay Area-området.

– Petters två första skivor sålde 100 000. Den tredje sålde enbart 6 000. I stället för att köra samma grej igen borde branschen ha expanderat. Det hade lagt grunden för en hälsosam konkurrens. Nu har vi gått ihop mer igen i Göteborg, och det var tanken med hela Illizit. Jag försökte i fem år att ragga storbolag i Stockholm för att bli underetikett, men de lyssnar inte på Göteborg, verkar det som. Att MBMA inte blev majorsignade runt milleniet är för mig ett enigma. De hade tjänat pengar på dem. De hade en internet-hype så det liknade ingenting. Men de som styr storbolagen i dag är inte de som styrde på 70- och 80-talen. Det var musikmänniskor som styrde då, nu är det avkommorna, jurister och skit. Det är pengar det handlar om, och Sverige har inte de pengarna längre. Illizit startade 2003 – Respekt är från 2000, men då körde jag själv; hade det varit 1995 i stället så hade jag sålt tiotusen plattor varje gång. På egen label hade det blivit en halv miljon per platta. Internet har både gjort gott och ont.