Hennes händer var stora och grova. Det syntes att de varit mycket i vatten. Armarna starka, kraftiga som hos en karl. De breda höfterna gungade rytmiskt medan hon gick på det hårda stengolvet. Hon linkade då hon gick. Ibland stannade hon upp, satte ena handen vid sidan men yttrade varken ord eller läte. Endast käkmuskeln […]
Hennes händer var stora och grova. Det syntes att de varit mycket i vatten. Armarna starka, kraftiga som hos en karl. De breda höfterna gungade rytmiskt medan hon gick på det hårda stengolvet. Hon linkade då hon gick. Ibland stannade hon upp, satte ena handen vid sidan men yttrade varken ord eller läte.
Endast käkmuskeln i ansiktet vittnade om hennes smärta. Det var en härdad kvinna. Ända sen barnsben. Som finskt krigsbarn var hon van vid anpassning, van att bita ihop.
Överhuvudtaget var hon fåordig men det hon sa hade alltid styrka och innebörd. När hon talade kom orden långt inifrån, nästan som från en annan värld, stötvis ut. Orden var korta men meningen klar. Det Ritva sa lade sig som en heltäckningsmatta över rummet och bäddade in allt i klokskap, trygghet och värme.
Ibland skrattade hon. Ett återhållsamt skratt gömt bakom stängd mun. Som om det vore förbjudet. Skrattet verkade kämpa för att få breda ut sig men hölls tillbaka. Ansiktet var som ett landskap av karga klippor och berg. Men i hennes ögon var det som om en känslig vårflod rann.
Hon satt ofta med armarna över bröstet, smuttade på sitt kaffe och drack det omsorgsfullt. Länge kunde hon vila blicken på ett färskt wienerbröd, bestämd med armarna i kors. För att slutligen ge upp, bryta sig loss och hänge sig åt frestelsen. Alltid med ett smalt leende ödmjukt vilandes i ena mungipan. Alla runt bordet gjorde detsamma. Skrattet förlöstes i hela cirkeln och fyllde varje skrymsle och vrå.
Matsalen var Ritvas andra hem. Gardintyget hade hon fått av en granne vilket hon sytt kappor av hemma i sitt vardagsrum. Blommorna i fönstren hade hon visserligen fått betalt för men handlat på sin lediga tid. Och de där små garntomtarna, som hade sin givna plats i hörnet där förskolebarnen satt, hade hon virkat framför teven kalla kvällar innan jul.
Barnen älskade henne. Många näsor hade hon torkat. Många tröstande ord hade hon givit. I hennes famn glömdes skrapsår och svårigheter. Och längst in i skafferiet låg där alltid en liten sötsak och väntade på ett ledset barn.
Men hon var trött nu. Kroppen sliten. Tankarna på annat håll. Vad drömde hon om där hon stod, i ångan, och travade tallrikar? Vad tänkte hon när hon skrubbade kantiner och kokkärl? När hon fyllde vattenbad och torkade bord?
Hon sa aldrig det. Och jag frågade aldrig. Det var som om Ritva bara skulle vara där. Som ett naturligt inslag i miljön. En urmoder. Utan att åldras, utan att förändras.
Men hennes rörelser hade mattats av, det gick inte längre lika fort som förut. Inte så fort som arbetet krävde. Hon förde en ojämn strid mot sin kropp. En lönlös kamp mellan vilja och kunna. Allt i det tysta. Smärtan var dold, likt skrattet i hennes mun. Hon var ett med sitt arbete, det var hennes identitet. Förlorar hon det, förlorar hon sig själv.
Kanske var hon rädd för att glömmas bort. Att ingen skulle behöva henne mer. Att garntomtarna i hörnet skulle hänga året om och att sötsakerna i skafferiet skulle ta slut. Kanske tänkte hon på sin barndom. Att hon ville stanna på den plats där hon kände sig hemma. Ritva kunde alla barnens namn. Hon kunde inte bara namnet, hon kände till människan bakom också.
Men vem kände Ritva? En bambatant. Så självklar. Så tydlig. I vita kläder och hårnät. Alltid redo, alltid förberedd att rida ut stormen. För att sedan, under en liten stund, sätta sig ner och pusta ut. Och kanske, unna sig ett färskt wienerbröd till kaffet.
Eva Hanson är 44 år. Hon bor på landet fyra mil norr om Göteborg. Hon är frilanskrönikör (skriver i GP under pseudonym Chris Aldana), och tycker om: segling, katter och Hjalmar Söderberg.