Svensk elitfotboll står inför ett avgörande vägval för framtiden.
När Lars-Åke Lagrell nu, efter 21 år vid makten, lämnar sin ordförandepost i Svenska Fotbollförbundet väcks äntligen möjligheterna för förändring.
Men i stället för att vitalisera och hänga med i förändringen väljer man Karl-Erik Nilsson som ny SvFF-bas. Nilsson är närmast en karbonkopia av Lagrell. Smålänning, socialdemokratisk lokalpolitiker och en lång karriär inom fotbollen som tagit honom uppåt på den interna rankingstegen i förbundshierarkin.
Vad Nilsson vill med svensk fotboll är höljt i dunkel. Ordförandevalet har kritiserats hårt för brist på insyn och har kallats odemokratiskt av såväl fotbollsledare som en rad tunga sportjournalister.
En fingervisning om vad Karl-Erik Nilsson vill är hans uttalande om att han vill införa en sorts Robin Hood-skatt. Där de stora klubbarna, som Malmö FF, AIK eller Hammarby ska dela med sig till de mindre som Mjällby, Gefle eller Ängelholm.
Det är ett förslag som saknar förankring i verkligheten, där storstadsklubbarna konsekvent redan har avsevärt mycket högre kostnader än de mindre klubbarna från landsorten för faktorer som planhyror, säkerhet och sämre uppbackning från kommunen.
Att påstå att de stora klubbarna också är de rika klubbarna är ingenting annat än okunskap, från vad som alltså inom kort är svensk fotbolls allra högsta chef. Samtidigt har föreningen Svensk Elitfotboll just valt ny vd, Mats Enquist.
Han har i uppdrag att göra Allsvenskan till Nordens bästa liga och fördubbla intäkterna till elitfotbollen. Ingen enkel uppgift, allra minst eftersom det står i konflikt med SvFF-Nilssons förslag om en jämn fördelningsekonomi inom elitfotbollen.
Enquist har i stället valt att lyfta fram svensk fotbolls stora tillgång, nämligen publiken.
Han har betonat vikten av att ha en bra dialog med supportrarna och insett att stora publikfester kan öka hela det ekonomiska värdet på de båda ligorna.
Det är rätt väg att gå och det känns kul att höra sådana uttalanden från en av de verkliga makthavarna i svensk fotboll.
Svensk fotboll håller medelmåttig kvalitet spelmässigt, men publiken gör att vi åtminstone stundtals kommer upp på en hög internationell nivå.
Det är något man bör värna om snarare än att förbudsivra och ta avstånd i från, som vissa andra makthavare tenderat göra tidigare.
Jag hoppas att det inte bara är tomma ord utan att man håller den kursen även långsiktigt, trots den uppenbara sprickan mellan förbund och intresseförening.
En väg där publikens passion tillåts blomma och där alla klubbar tillåts växa efter egen förmåga.
