Efter att Francos fascister segrat i inbördeskriget 1939 gick många av den nya regimens motståndare i exil. Det gällde framför allt de ledande inom PCE, det spanska kommunistpartiet, av vilka många tog sig till Sovjetunionen. Där kunde de, efter den tyska invasionen sommaren 1941, starta Radio España Independiente (REI) som, för att dölja sändarens sovjetiska hemvist, kallade sig ”Estación Pirenaica” (”station i Pyrenéerna”). REI kom att få stor betydelse för opinionsbildningen i Spanien, långt utanför de kommunistiska kretsarna.
Den ledande personen i verksamheten var inledningsvis Dolores Ibarruri (1895–1989), känd som ”La Pasionaria”, legendarisk journalist och kommunistisk politiker. Hon hade via Algeriet och Frankrike lyckats ta sig till Moskva, där hon togs emot med öppna armar. Hennes parti, PCE, hade inga motsättningar med Sovjetunionen förrän efter invasionen i Tjeckoslovakien 1968. Själv var hon hängiven anhängare av Stalin. Hon och hennes partivänner drog sig inte heller för att under utrensningarna 1947–1951 likvidera och tortera tidigare kamrater.
REI började sända den 22 juli 1941, en månad efter att Tyskland brutit nonaggressionspakten med Sovjetunionen. Nu blev det på nytt möjligt att beteckna fascismen som huvudfiende. Samma dag startade Komintern också sändningar till Italien (Milano Aperta), Rumänien (România Libera), Finland (Det fria Finlands radio), Bulgarien (Radio Hristo Botev), Polen (Radio Tadeusz Kościuszko), Ungern (Radio Lajos Kossuth) och Jugoslavien (Fria Jugoslaviens Radio).
REI:s första redaktion hade stor politisk erfarenhet men ingen erfarenhet av radio. Bara ett fåtal hade journalistisk bakgrund. Dessutom var kommunikationerna med partifolket i Spanien ett ständigt bekymmer. Att informera lyssnarna om vad som hände i hemlandet var ofta helt omöjligt. De viktigaste källorna man hade att tillgå var fram till 1955 artiklar ur Mundo Obrero, PCE:s tidning som utgavs i Frankrike, samt resolutioner från Politbyråns och Centralkommitténs plena och föredrag av deras ledare. Exempel på återkommande programrubriker de första åren var ”Instruktioner för sabotage” (dagligen), ”Falangens ord och dåd” (varje vecka), ”Internationell kommentar” (dagligen), ”Nyheter från kriget” (dagligen) samt ”Nationell enighet och organisation” (dagligen).
När de tyska trupperna hösten 1941 närmade sig Moskva gavs order om evakuering av REI. Liksom Komintern placerades REI i Ufa, nära Ural. Samtidigt tog Dolores Ibarruri över posten som generalsekreterare för PCE, efter José Díaz, som var svårt sjuk i cancer och slutligen begick självmord för att slippa plågorna. Men hon återkom sporadiskt till radion för att hålla viktiga tal, det sista vid Francos död 1975. Prov på hennes lysande talekonst kan numera avlyssnas på YouTube.
Den som tog över efter Ibarruri var en man som hatade henne: Enrique Castro Delgada. Han lierade sig med Ibarruris främste utmanare om partiledarskapet, Jesús Hernandez, som var mycket mer populär än La Pasionaria och dessutom befann sig i Kujbysjev, där också Sovjetregeringen höll till, medan Ibarruri var kvar i Ufa. Men Castro och Hernandez förlorade maktkampen. Castro lyckades lämna Sovjetunionen och tog sig till Mexiko. Efter att han blivit känd som dissident kunde han också återvända till Spanien. Efter Castro blev Julio Mateu REI:s direktör i maj 1944, med en enda merit: total politisk trofasthet. Detta hindrade dock inte att han själv blev utrensad 1947.
Jacinto barrio var direktör för REI de svåra åren 1947–1951. Det var år av politisk terror och fortsatta svårigheter att få nyheter från Spanien. Bristen på information blev särskilt kännbar då kommunistiska aktivister i Frankrike gjorde ett misslyckat invasionsförsök via Pyrenéerna. Om detta saknade denna ”pyrenéeiska station” ordentlig information. Men det fanns hemliga telegrafisändare i Spanien som upprätthöll kontakter med Frankrike, däribland med PCE:s avlyssningscentral i Paris. Denna central ägnade sig också åt att spana på spanska polisens och civilgardets radiotrafik. I slutet av 1940-talet började REI offentliggöra namnen på de värsta elementen inom Francoregimen, mördarna och torterarna. Beskrivningarna inleddes och avslutades med gonggongslag.
Ramón Mendezona tog över ledningen 1951. Han var en vidsynt och kunnig radioman, som skulle bli den bästa av stationens direktörer. Han var också en utmärkt talare. Tidigare hade han varit speaker och redaktör vid Moskvaradion (1939–1951). Från januari 1955 började REI sända från Bukarest i Rumänien. Flytten motiverades med bättre tekniska möjligheter, men all nödvändig utrustning tillhandahölls även fortsättningsvis av Sovjetunionen.
De följande åren, 1956–1968, kan betecknas som REI:s guldålder. Medan sändningstiden 1953 inskränkte sig till 19.30–24.00 hade man tio år senare kommit upp i drygt nio timmars sändningstid: 7.00–7.50, 14.00–15.00 och 17.00–0.20. Man började förbättra sändningarnas kvalitet, fler kvinnliga röster började höras, man sände mer omväxlande musik och objektiviteten förbättrades i det post-stalinistiska klimatet. Man skaffade också mer sofistikerade metoder för anskaffning av nyhetsmaterial. Tidigare hade anställda suttit nattetid och lyssnat på London, Paris och Madrid på kortvåg för att samla in material den vägen, nu började man använda teleprintrar som tog emot nyheter från TASS, Reuter, AP med flera.
Men det kostade att driva REI. Det påstås att energiförbrukningen motsvarade den i en stad på 250 000 invånare. Det var Rumänien som stod för de kostnaderna. Men märkligt nog tycks inte falangisterna i Spanien kommit på det klara med att REI fanns i Bukarest. Personalen omgavs av ett omfattande hemlighetsmakeri för att förhindra att någon fick vetskap om deras verkliga sysselsättning och att deras arbetsplats och sändarens läge avslöjades. Inte ens deras familjer fick veta. Den spanska regimen trodde att sändaren fanns i Prag, och naturligtvis gjorde inte REI något för att förhindra den villfarelsen.
Från 1956 förbättrades också samarbetet mellan PCE och REI. Detta möjliggjorde en spektakulär aktion 1957. En bojkott av offentliga kommunikationer hade tidigare ägt rum i Barcelona. Nu beslöt REI, efter klartecken från partiet, att propagera för en liknande bojkott i Madrid. Bakgrunden var en höjning av biljettpriserna som slog hårt mot den fattigare delen av befolkningen. Appellerna från REI hörsammades av en stor del av befolkningen. Bussar och spårvagnar fick köra tomma i nära en vecka, trots att socialdemokratiska PSOE vägrade samverka. Fler bojkotter följde, mer eller mindre framgångsrika.
1962 hölls en gruvstrejk i Asturien, vilken visade både på svaghet och styrka i REI:s propaganda. Samtidigt som stationen inte klarade av löpande rapportering om strejken visade det sig att man hade inflytande bland arbetarna. Regimen oroades. På många håll satte man in störsändare.
Ibland sände man också falska meddelanden till REI och det hände att stationen ”gick på” dem. Ett gällde en järnvägsstrejk på Kanarieöarna – där det inte finns någon järnväg.
Från fängelset i burgos smugglades meddelanden och dikter ut för att användas i programmet ”Antena de Burgos”, som sändes åren 1963–1966. Ett återkommande krav var amnesti för de politiska fångarna. Man hade ett raffinerat kontaktnät för att få ut information från fängelset. Manus skrevs på cigarrettpapper och smugglades ut. När fångarna strejkade för att få bort de förhatliga uppropen, som hölls tre gånger om dagen för att räkna internerna, hamnade somliga i isoleringsceller. Fängelseledningen kunde inte begripa hur REI kunde rapportera detaljrikt från cellerna.
Mot slutet av 1960-talet minskade repressionen i Spanien. Informationsflödet strömmade nu ganska obehindrat: Telex Paris-Bukarest, internationell telefon Madrid-Paris-Bukarest, kurirer flög från Frankrike till Rumänien och även diplomatpost kunde användas. Sändningstiden låg alltjämt på tolv timmar per dag, men samtidigt började lyssnarunderlaget att svikta. Särskilt efter Francos död kändes inte REI lika angeläget längre. REI och PCE gjorde med viss framgång sonderingar för att få bättre kontakt med kyrkan och armén, två tidigare fiender.
Bland de program som förekom under det senare skedet av REI:s verksamhet märks sändningar för ungdomar, för soldater, kvinnoprogram, noveller för radio, sportnytt. Vidare förekom sändningar till Katalonien på katalanska, till Baskien på baskiska och till Galicien på galiciska. Musikinslagen utvecklades från enstaka revolutionära sånger till att innefatta pasodoble och jazz.
Den 14 juli 1977 blev REI:s sista sändningsdag. Detta var sändning nummer 108 359 sedan starten 1941.
Att en radiostation av det här slaget kunde spela en så viktig roll i det spanska samhället under decennier beror ju främst på diktaturens censur av de vanliga medierna, samt på det informationsnät som byggdes upp inom landet och som förmedlade nyheter med allt större snabbhet.
Radion har i stora delar av världen förlorat sin betydelse som främsta nyhetsförmedlare, men på andra håll spelar den fortfarande en avgörande roll. I Sydsudan, som nyligen uppnådde självständighet, var en kortvågssändare baserad i Europa den enda pålitliga förmedlaren av information till befolkningen. Med en enkel batteriradio kunde folk få en liten men viktig länk till yttervärlden.