I Singapore hämtas arbetskraft från Asiens fattiga länder. Kvinnorna blir skuldsatta och i praktiken livegna. Många får nog. Arbetaren har träffat hembiträden som bestämt sig för att rymma.
Den mäktiga psalmsången får väggarna att bågna och nattvardsvinet att krusas i vin-glaset. Honebie Cabacungan tar i som om det gällde själva livet på en hemlig adress i utkanterna av Singapore.
På det rangliga träbordet som fungerar som altare flämtar värmeljus. Det är inte ett konventionellt nattvardsfirande för de filippinska hembiträdena, men så är deras situation också rätt speciell. Alla har en sak gemensamt: de har alla rymt från sina arbetsköpare. De levde och arbetade tills nyligen i förhållanden där de utnyttjades ekonomiskt, psykiskt, fysiskt och utsattes för sexuella övergrepp.
Når sången klingar av ställer sig föreståndaren för centret, Bridget, upp.
– Precis som Jesus stod ni upp och slogs för er frihet.
Bridget delar ut plastglas för vinet, ”om ni inte vill dricka är det helt ok, då blir det mer till mig” och skickar runt flaskan.
– Bibelns kärleksbudskap handlar om ”action”. Ni kom hit till Singapore för att ni älskar era barn. Den som säger att den älskar, men ligger hemma och sover, vad är det för kärlek?
Bridget plockar fram en hink med vatten och ber alla att en och en komma fram och få sina fötter tvättade.
– Du kan kalla mig mästare men jag tvättar dina fötter sa Jesus. Jag driver det här centret men jag är här för att tjäna er, fortsätter Bridget.
När hon är klar är inte ett öga torrt.
Till sist gick det inte längre. Hösten 2010 var det för mycket månad kvar i slutet av pengarna. När erbjudandet kom om att jobba i Singapore – 2 000 kilometer från familjen i ett land där fackföreningar är förbjudna och historierna om villkoren för hembiträden och hushållerskor grymma – tvekade den då 24-årige Honebie Cabacungan inte. Hon lånade pengar till en groteskt hög ränta och betalade rekryteraren för visum och biljetter.
När det var dags att ge sig av kramade hon om sina föräldrar och reste ensam till flygplatsterminalen i Manilla. För den filippinska ekonomin är migranterna vad bilar är för Detroit: religion. Varje dag lättar sex fullsatta jumbojetplan från Manillas flygplats. Drygt 1,3 miljon filippiner lämnar öriket varje år för att arbeta utomlands – i 170 olika länder och på alla de sju haven. Orsaken är i nästan alla fall fattigdom. Finanskrisen 2008 slog hårt mot den filippinska övärlden. Arbetslösheten sköt i höjden när legioner av arbetare återvände med konjunkturen över den sydkinesiska sjön. Detta i ett land där omkring 40 procent av befolkningen redan levde i fattigdom. När så priset på mjölk, mediciner och andra basvaror steg kände sig Honiebie Cabacungan tvungen att ta steget över havet.
Den första tiden i det nya landet blev en chock. I kontraktet som Honebie Cabacungan skrivit på i hemlandet stod det inget om hamstern, hundarna, fiskarna eller katterna som skulle skötas om. Inte heller nämndes det att hon förutom att städa huset skulle arbete i familjens fruktbutik på förmiddagarna och fotobutik på kvällarna. För att hinna med allt fick hon jobba som Askungen. Arbetsdagarna börjande före soluppgången och slutade långt efter midnatt. När hon klagade förnedrades hon på grund av sin tro. Hon bestämde sig för att protestera till rekryteringsfirman men ingenting hände. Därefter ringde hon landets arbetsdepartement för att fråga om det fick gå till så här.
Inget hände till dess att arbetsköparen fick veta att hon anmält familjen. Då brakade helvetet loss.
– Du har anmält oss, din kristna djävul!
Honebie Cabacungan bestämde sig för att rymma. Nästa dag, på väg till marknaden med frun, så kastade hon sig ur tunnelbanetåget precis innan dörrarna stängdes.
Arbetskraftsexporten var ett politiskt projekt som inleddes i Filippinerna under Marcosdiktaturen (1965–1986). Med en hög arbetslöshet, landsbygdsuppror och en växande revolt i städerna blev migranterna både en säkerhetsventil och en industri för den filippinska regeringen.
Revolutionen 1986 innebar inte någon förändrad syn på exporten av arbetskraft.
Den förre presidenten Gloria Arroyo dolde effektivt baksidorna av migrantpolitiken genom att utveckla en ideologisk hjälte-status för migranterna.
Hösten 2010, samtidigt som Honiebie Cabacungan började fundera på att rymma hemifrån, låg ett annat filippinskt hembiträde i Singapore, 36-åriga Bernadotte Esporsado och höll is mot huvudet och grät i soffan. Några timmar tidigare hade hennes arbetsköpare slagit en frusen fisk i hennes huvud.
Tankarna for genom hennes huvud. De 300 dollarna hon varje månad sedan augusti 2008 försörjt sina två barn hemma i Filippinerna med betydde mycket, men till vilket pris? När hon kom hit var hon beredd att offra mycket. För att se sina barn växa upp, för att spara pengar till ett eget hus.
Men hon hade inte räknat med att bli misshandlad. Fisken var den sista i raden av saker hon fått i huvudet senaste månaden. Med fingrarna kunde hon känna märken efter böcker, krukor och skor. Men nu var hon rädd på riktigt.
Hon ringde sin syster som avrådde henne.
– Om du rymmer så dödar de dig.
Hon bestämde sig då för att prata allvar med arbetsköparen och be om att bli förflyttad. Men frun i huset vägrade att avsluta kontraktet.
– Jag lovar att aldrig slå dig, igen.
– Du är kanske en god person, men mitt huvud är stort och svullet, svarade Bernadotte Esporsado.
Morgonen därefter städade hon hela huset noggrannare än någonsin. Sedan lade hon lite kläder i en soppåse och tog sandalerna i ena handen så att det inte skulle höras när hon gick över den stenlagda innergården.
När hon stängt grinden bakom sig öppnade sig himlen och hon kom fram till tunnelbanestationen dygnsur. Hon skakade av rädsla, alla stirrade på henne. Hon vände och sprang ned för trapporna igen.
Väl ute på gatan vinkade hon in en taxi och satte sig sedan och väntade på trottoaren utanför kvinnojourens lokaler tills de öppnade.
Honebie och Bernadotte är två av de 200 miljoner migrantarbetare som är spridda över klotet. Tillsammans utgör de tre procent av jordens befolkning, och de försörjer i sin tur en befolkning i hemländerna som är lika stor, om inte större. Om denna grupp på över en halv miljard människor utgjorde en nation skulle den vara den tredje folkrikaste i världen. Världsbanken räknar med att världens alla migrantarbetare i fjol skickade hem 300 miljarder dollar. Det är världens samlade biståndsbudget gånger tre, och siffrorna har fördubblats de senaste fem åren.
Sedan Världsbanken tog fram siffrorna har alltfler forskare fått upp ögonen för migrantarbetarnas roll. Deras pengar börjar ses som en allt viktigare del av lösningen på den globala fattigdomen – trots det höga pris många migranter får betala. I inte mindre än 22 länder överstiger de hemskickade pengarna tio procent av BNP.
Även FN:s utvecklingsprogram UNDP har i en rapport argumenterat för att hindren för invandring måste undanröjas eftersom migration är ett viktigt sätt att främja höjd levnadsstandard och möjligheter till ett bättre liv. En av de mest högljudda förespråkarna för migrationen som universallösning är den brittiske ekonomen Philippe Legrain, rådgivare till världshandelsorganisationen WTO och författare till boken Immigrants – your country needs them. Han argumenterar för att befolkningen i mottagarländerna – om de vill behålla sina högavlönade jobb – måste vänja sig vid att utländsk arbetskraft gör de jobb som de själva inte vill göra.
”Alternativet är ju att de får jobba kvar i sina hemländer för ännu lägre löner. Och vad är det för solidaritet?”
Tillbaka på frivilligorganisationen Home skakar syster Bridget på huvudet och suckar när resonemanget kommer på tal. Som många andra anser hon att de som lyfter fram migration som svaret på global fattigdom glorifierar utnyttjandet och ursäktar migranternas rättslöshet. Bara i Singapore finns över 600 företag som erbjuder hembiträden. I skyltfönster reas arbetskraft ut med uppgifter om utseende, längd och vikt.
Bridget säger sig vara trött på att trösta unga kvinnor och har därför aktivt börjat låna ut pengar till kvinnor i Filippinerna så att de kan starta skönhetssalonger, sömnadsbutiker och små affärer.
– När allt kommer omkring är det inte här som problemet uppstått och inte här som lösningen finns. Den finns på Filippinerna.
– Handeln är närmast laglös eftersom de vanliga arbetslagarna i Singapore inte tillämpas. De får sina pass beslagtagna och tvingas jobba helger och har ingen rätt till semester. Staten menar att det måste avtalas mellan parterna men ojämlikheten är för stor.
Även om fler har börjat anmäla är mörkertalet när det gäller sexuella övergrepp på hembiträden stort. En av orsakerna är att risken är stor att den som anmäler sin arbetsgivare för misshandel eller våldtäkt själv blir åtalad för någon förseelse. Rädslan för att förlora jobbet och inte kunna fortsätta skicka hem pengar gör också att många biter ihop och fortsätter.
Sedan centret startade 2002 kan Bridget inte komma på ett enda fall där en hushållerska fått rätt i domstol mot en arbetsköpare.
– Jag funderar, men nej, det har aldrig hänt vad jag vet, konstaterar Bridget.
Trots att hon inte ser några tecken på förändring är hon optimistisk inför framtiden.
Orsaken är att FN:s arbetslivsorgan ILO tagit en konvention som erkänner hembiträdens status som arbetare och föreskriver internationella standarder för arbetsvillkor.
– Men därmed inte sagt att Singapore kommer att ratificera den.
Ibland har situationen för de filippinska hembiträdena blivit storpolitik. År 2006 stoppade Filippinerna rekryteringen av hushållspersonal till Jordanien efter att hundratals filippiner utsatts för psykiska och fysiska övergrepp av sina arbetsköpare där. Vid några tillfällen har uppmärksammade dödsfall bland migranter resulterat i ny lagstiftning eller i att länder har satts upp på svarta listan. När en filippinsk truckförare blev kidnappad i Irak 2004 förbjöd presidenten inte bara allt arbete i landet, hon drog också tillbaka de stridande trupperna. Kriget i Libanon 2005 orsakade även det en stor inhemsk debatt, då tusentals hembiträden tvingades hem. I bagaget hade de hemska historier om övergrepp och låga löner. Regeringens svar?
Ett ”Supermaid Program” som skulle höja lönerna och statusen för dem som skickades utomlands.
Inne i ett rum på centret menar Honebie Cabacungan och Bernadotte Esporsado att det är lönlöst att teoretisera situationen. För deras familjer var och är utlandsjobb en nödvändighet som erbjuder det man inte har hemma: Arbete, frihet och en möjlighet att försörja familjen.
– Vi var bägge arbetslösa. Då tackar man inte nej till ett jobb. Jag ville bygga mitt eget hus på Filippinerna, säger Bernadotte.
Men på frågan om de skulle vilja att deras barn i framtiden sökta arbete på andra sidan havet funderar de ett tag innan de svarar.
– Nej det skulle vi aldrig tillåta, aldrig som hembiträden, kanske om de har utbildning.