Ett krig utan slut

Den 22-åriga gerillasoldaten Bijoy andas tungt. Nattens mörker har både regnskogen och plutonen i ett hårt grepp. Det är bastuvarmt. Luften står lika stilla som tiden. Larmet om att kasta sig ur häng-mattorna kom för en kvart sedan och Bijoy börjar nu bli otålig. Hon hann bara få på sig sin mörka urtvättade Coldplay-t-tröja. Hennes osäkrade M16 pekar rakt ut i mörkret.

Två gånger i år har plutonen överraskats med katastrofala resultat och tvingats lämna kamrater, vapen och ammunition. Men den här gången var det falskt alarm. En viskning bär fram beskedet att faran är över.

– Skönt, säger Bijoy, andas ut och går barfota den leriga stigen tillbaka till hängmattan.
I mörkret skymtar ett vristband med röda och vita plastpärlor.

Berlinmuren föll. Sovjet kollapsade. Kommunismens dödsruna fördes in på Express-ens löpsedel. Men här, gömda i de bergiga delarna av ön Mindanao i södra Filippinerna kämpar Bijoy och hennes plutonkamrater fortfarande i ett krig som är äldre än dem själva. Sedan 1969 har det filippinska kommunistpartiet genom sin väpnade gren Nya Folkarmén fört ett folkkrig mot regeringsarmén.

Men allt började långt tidigare. Vålds-kulturen på Filippinerna är lika gammal som nationen själv. Trehundra år av spansk kolonialism och ett halvt sekel under USA, fram till självständigheten 1946, följdes av mörka decennier under diktatorn Marcos och hans skosamlande hustru. Den folliga revolution som sopade bort diktaturen 1986 löste inte upp landets konflikter. Än i dag domineras det politiska livet i Filippinerna av en liten elit med starka band till USA och valrörelserna kantas av våld.

Officiellt är Filippinerna en demokrati efter amerikanskt mönster – men i praktiken råder rent gangstervälde på landsbygden och även i många städer.

Morgontystnaden bryts av ett bestämt ”Givakt!” följt av det sugande ljudet av stövlar som sätts ner med kraft i marken. Leran är så djup att Bijoy vinglar till när hon gör en helomvändning. Klockan har slagit 07 och plutonen har varit på benen i två timmar.

– Manöver! ryter plutonchefen.

Soldaterna slappnar av och hänger vapnen över trötta axlar. Den här morgonen har chefen dåliga nyheter. Efter nattens larm har beredskapen höjts till blått. Alla vet vad det innebär: Snart smäller det.

– Det verkar som om armén vet att vi är här, förklarar plutonchefen.

Förutom nattens larm har bybor sett ett spaningsplan i luften och armén ska ha passerat en by endast tre mil från plutonens position.

– De har en massa sofistikerad teknologi men massorna är mer hightech, Kommer armén närmare så varnar de oss, lugnar plutonchefen.

För att få kontroll över situationen beslutas att tre obeväpnade soldater ska skickas iväg för att samla in information i byarna. En annan får order om att tre kilometer från platsen sätta in batteriet i plutonens mobil och ringa ledningen. De övriga får order om att minera alla öppna gläntor stora nog för att landa en helikopter i – samt hitta en säker återsamlingsplats om de skulle bli angripna.

Trots det spända läget är stämningen efter mötet uppsluppen. Kriget är vardag. Några soldater tar fram en gitarr. Bijoy gör upp en eld invid roten på ett stort träd så att röken försvinner i lövverket. Plutonen lever på det som regnskogen ger: Grodor, ormar, apor och vilda grisar.

Medan riset kokar berättar Bijoy att hon som de flesta är barn till jordlösa bönder. Den tredjedel av skörden som föräldrarna fick behålla räckte inte för att betala arrendet av marken. Hon såg därför inget annat alternativ för sig själv än att som gerillasoldat slå tillbaka mot jordägaren. Den första tiden i djungeln var svår. Hon saknade sina vänner, friidrotten och familjen.

– Jag bad till Gud varje kväll att jag skulle slippa att döda någon, minns Bijoy.

Efter två veckor blev plutonen överfallen och Bijoys bästa kompis sköts ihjäl. Under den timslånga eldstriden förmådde hon aldrig att skjuta tillbaka.

– Min vän dog i mina armar, jag hade övertalat henne i skolan att följa med mig till gerillan och insåg att om jag inte gjorde mitt jobb som soldat skulle flera komma att dö.

Överfallen fortsatte, plutonen var ständigt på flykt och förlorade soldater i snabb takt. En del föll i strid, andra gav upp.

– Plutonchefen talade om militära förluster men politiska segrar, jag förstod aldrig den logiken.
För att kompensera för saknaden adopterade hon två små sköldpaddor som hon fäste med ett snöre mellan skalet och ryggsäcken. Medan hon berättar pendlar hon en av sköldpaddorna, döpt till Tikloy, fram och tillbaka. I dag, ett år senare är tveksamheten som bortblåst.

– Jag vet att jag är bra på det jag gör, säger Bijoy sammanbitet.

Hon ångrar sig inte men det börjar sakta gå upp för henne vad hon har gett sig in på. Förutom Genèvekonventionens regler för krigföring finns det regler för soldaternas privatliv. Ingen får dejta utan plutonchefens tillstånd. Sex före äktenskapet är förbjudet. Gifta soldater som vill skilja sig måste först stå under år av övervakning innan en skilsmässa godkänns.

– Ibland saknar jag mitt civila liv. Jag var bra på längdhopp, jag kunde hoppa över fyra meter, minns Bijoy.

Bredvid trädet där Bijoy kokar ris binder två soldater ihop bord och stolar av bambu för den officiella intervjun med Nya folkarméns talesperson på ön Mindanao, Jorge ”Ka Oris” Madlos. När han fick höra att det var utländska journalister i djungeln blev han så entusiastisk att han gick i fem dagar för att komma fram i tid. Vanligtvis brukar han raka sig när han reser längre sträckor för att inte bli igenkänd av regeringssidans soldater. Men eftersom han laddade för vad han trodde var en tv-intervju gjorde han ett undantag.

Väl framme är han nöjd med bygget, men har en allvarligt menad fråga.

– Var är era tv-kameror, frågar han, rättar till glasögonen och drar med handen genom skägget.

Sist han gav en intervju till utländska journalister var när BBC var på plats i djungeln 2007. När den första besvikelsen lagt sig, slår han sig ner på den nybyggda bänken av bambu. Sätter armbågarna i bordet, lutar sig fram för att komma närmare mikrofonen och fokuserar blicken.

– Jag skulle vilja berätta följande för världen…

Enligt Ka Oris finns det två sätt att se på de över fyrtio år som har gått sedan folkkriget inleddes. I början var de säkra på att om bara gerillan kontrollerade landsbygden skulle städerna falla som övermogna guavafrukter. I dag vet de bättre

– På ett sätt är det nedbrytande att vi sitter fast i djungeln, men om man väger in att vi har stått upp mot världens starkaste militärmakt i över 40 år är det faktum att vi finns kvar en seger i sig, säger Ka Oris.

Många önskar att Ka Oris och Bijoy sedan länge skulle ha ruttnat bort i den regniga djungeln som andra rostiga reliker från det kalla kriget. Men i stället har de blivit en symbol för politikens misslyckande, att förbättra vanliga filippiners liv, som regering efter regering gjort sig skyldig till. Precis som andra rebellgrupper i Asien – Nepals maoister och Indiens naxaliter – har de inte bara överlevt utan också fått se ett uppsving under de senare åren. Bara på ön Mindanao har antalet gerillafronter vuxit från 39 år 2009 till 44 i dag. Under fjolåret utfördes 200 taktiska offensiver. Hittills i år har de hunnit med 50 stycken i perioderna mellan överenskommelser om eldupphör. Folkarmén har också initierat eller stött sociala program, som upprättande av hälsokliniker och bekämpning av malaria, utbildningskampanjer och omfördelning av jord. Men gerillan har också kritiserats för att avrätta politiska motståndare, gisslantagande och tortyr samt för att de ska ha tvingat bybor att betala höga skatter.

Ka Oris medger att misstag sker, men hävdar bestämt att de alltid rättas till.

Förklaringen han ger till att de har överlevt är att drivkraften i upproret inte primärt är ideologisk övertygelse utan inhemska realiteter: fattigdom, korruption och arbetslöshet. 40 procent av Filippinernas befolkning lever på under två dollar per dag. Varje dag lyfter sex fullsatta jumbojetplan från huvudstaden Manillas flygplats med arbetskraft till 170 olika länder och till alla de sju haven. Vad beträffar korruption spelar landet i samma liga som Rwanda enligt granskningsorganisationen Transparency International.

Hela ön Mindanao i södra Filippinerna är mycket rik på olja, mineraler och andra naturresurser. Även om Folkarmén skulle vilja kan den inte helt förbjuda skogs- och gruvbolagen från att avverka eller utvinna mineraler. Men alla bolag som verkar i de gerillakontrollerade områdena betalar revolutionär skatt.

– Om de inte betalar får de först en varning innan de börjar få maskiner förstörda och personal skjuten, de flesta väljer samarbete i stället för konfrontation konstaterar Ka Oris.

Det viktiga är inte pengarna utan att gerillan blir erkänd som en statsmakt.

– Hade vi försökt driva ut dem hade vi på sikt förlorat militärt, vi nöjer oss med att de betalar en procent av vinsten i skatt.

Till skillnad mot på 1980-talet handlar väldigt lite i dag om militära offensiver. I det gerillakontrollerade området har Folkarmén även utvecklat ett eget skolsystem och hälsokliniker.

– Under 1980-talet kunde kamraterna bara hålla in avtryckaren. I dag är situationen annorlunda. En gerillasoldat måste kunna allt från att odla ris till att lägga om sår och organisera ett system med revolutionär skatt, förklarar Ka Oris.

Men trots att gerillan själv talar om stora framsteg är den en skugga av sin forna styrka. Inför varje filippinsk valrörelse har den sittande regeringen förklarat att gerillan ska krossas och mellan valen har fredsförhandlingar startats och avslutats. I oktober i fjol återupptogs samtalen i Oslo efter att de tidigare förhandlingarna mellan regeringen och Nationella demokratiska fronten, NDF – det filippinska kommunistpartiets politiska gren – hade brutit samman när regeringen 2009 vägrade att agera för att NDF skulle strykas från USA:s och EU:s lista över terror-organisationer.

– Hur kan vi uppnå fred om ena sidan i förhandlingarna terroriststämplar den andra? frågar sig Ka Oris, som trots det tror på fredssamtalen.
Förutom terroriststämpeln tycker Ka Oris att kravet att de ska lägga ner sina vapen är ”orealistiskt”, eftersom ”ett folk utan armé är inget”. Mordvågen mot politiskt aktiva inom fackföreningsrörelsen och den legala vänstern är ett annat hinder för NDF:s kontakter med majoritetssamhället. Över 1 000 oppositionella har mördats av dödspatruller i utomrättsliga avrättningar under de senaste tio åren.

– Med allt detta sagt så sätter vi oss när som helst med regeringen vid ett bord. Vi är en växande politisk kraft och måste respekteras som en sådan, vår motpart är en desperat regering som tappar mark säger Ka Oris.

I skymningen sätter sig Bijoy med Ka Oris på en stock i regnskogen för att småprata och dela på några fuktiga kex. Den höjda säkerhetssituationen innebär att inga eldar får brinna efter mörkrets inbrott. Samma djungel som skyddar plutonen från fiender har också isolerat dem från världshändelserna. Favoritfilmen hos flera av soldaterna är Gudarna måste vara tokiga från 1980 och berättelsen om Coca-Colaflaskans resa mot världens ände lockar till skratt.

Ingen pratar någonsin om döden – trots att den ständigt är närvarande.

Sedan folkkriget inleddes för 42 år sedan har 40 000 soldater och civila fått betala med sina liv. Vad årets fredsförhandlingar ger vet ingen. Sett i backspegeln har militären inte kapaciteten att slå ut ett uppror med 42 års erfarenhet. Och så länge Nya Folkarmén endast kan föra gerillakrig kan den inte heller vinna.

42 år i djungeln har satt sina spår. Ka Oris är svårt sjuk. För att kissa måste han föra in en kateter. Men att återvända till ett bekvämt civilt liv har aldrig varit aktuellt.

– Det finns inget som heter pension för en revolutionär. Att ha valt sitt liv ger en oerhörd tillfredsställelse och en möjlighet att njuta av varje stund. Det finns inget meningsfullt liv utanför revolutionen, där är man antingen exploaterad eller exploatör.

På frågan om 22-åriga Bijoy kommer vara kvar i djungeln om ytterligare 42 år, funderar hon ett tag och halar in sköldpaddan Tikloy innan hon svarar.

– Jag vet inte, men jag trodde det skulle vara betydligt lättare att göra revolution.

FAKTA: Nya Folkarmén

• Nya Folkarmén, NPA, bildades 1969 och driver ett av världens äldsta kommunistiska uppror.

• I mitten av 1970-talet arresterades delar av ledarskapet, inklusive högste chefen Jose Maria Sison, av regimen och gick därefter i exil till Nederländerna.

• Gerillan bedöms i dag ha cirka 7 000 stridande. På 1980-talet hade man 25 000 medlemmar.

• I januari 2008 hävdade Avelino Razon, chef för Filippinernas nationella polisstyrkor att NPA:s milis hade reducerats till 5 700 stridande, vilket skulle vara det lägsta antalet på tjugo år.

FAKTA: Nationella demokratiska fronten

• Består av Filippinernas kommunistparti och Nya folkarmén ingår och beskriver Filippinerna som ett halvkolonialt och halvfeodalt land i desperat behov av en nationellt demokratisk revolution.

• I Filippinerna finns ytterligare två väpnade rörelser: Moros islamiska befrielsefront, MILF, finns på ön Mindanao och kämpar för morofolkets nationella och demokratiska rättigheter. Relationerna mellan MILF och de revolutionära krafterna är goda.

• Abu Sayyaf däremot fördöms av de filippinska kommunisterna som en provokatörsgrupp skapad under 1990-talet av CIA och Filippinernas militära underrättelsetjänst. Nu har Abu Sayyaf glidit sina skapare ur händerna, men används flitigt för att motivera USA:s militära stöd till Filippinernas eget krig mot terrorismen.

FAKTA: Filippinerna

• Filippinernas yta är cirka två tredjedelar av Sveriges och består av 7 000 öar. Merparten av landets 90 miljoner invånare lever under fattiga förhållanden på landsbygden. Naturresurserna består bland annat av bördig jordbruksmark och mineraltillgångar. Den främsta exportvaran är dock billig arbetskraft.

• Våldet mot oppositionella har under 2000-talet varit omfattande. I en rapport från 2007 konstaterade FN:s människorättsråds särskilde rapportör Philip Alston att väpnande styrkorna i vissa delar av landet har som medveten strategi att systematiskt jaga och döda ledare för vänsterorganisationer, fackföreningsaktivister, jordreformsförespråkare, människorättsaktivister och andra företrädare för civilsamhället.

• Påståendet att det är den revolutionära gerillan som ligger bakom övergreppen avvisade Philip Aston som ett cyniskt försök av militären att frånsäga sig ansvaret.

Publicerad Uppdaterad
12 timmar sedan
Bildmontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz, i bakgrunden bild från senatorn James Talarico valmöte i Texas
Makten måste tas tillbaka på riktigt, inte via politiska partier, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. Foto: Eric Gay/TT, Johan Apel Röstlund. Bildmontage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Resultaten är hoppfulla – men bara rörelser kan ta tillbaka makten

Protester i Europa och val i USA inger hopp. Men den farligaste fällan för alla som vill förändra samhället i grunden är att hoppas på partipolitiken.

Resultatet i USA:s mellanårsval är hoppfullt. Inte egentligen för att fler röstar på Demokraterna, som är ett av två högerpartier. (Även om det är fascinerande hur extremhögern delvis lyckats med den otroligt fantasifulla skräckpropagandan om att de är ”kommunister”.)

Resultatet är snarare hoppfullt för att det visar att väljarna är som folk är mest: de röstar till stor del utifrån sin egen ekonomiska situation, sin vardag. Missnöjet är stort med priserna på bränsle, bostäder, vård, utbildning. De röstar inte blint på Trump av ideologiska skäl. Snarare verkar många ha tröttnat på den galna personkult som presidenten själv oblygt försöker driva på.

I Texas vann den jämförelsevis progressiva demokratiska kandidaten James Talarico i senatorsvalet. Resultatet beskrivs av många som en rörelseseger över den republikanska kandidaten Ken Paxton, vars kampanj sponsrades av Elon Musk med flera hundra miljoner. Också i det viktiga guvernörsvalet vann den demokratiska kandidaten Gina Hinojosa i Texas. Även i andra traditionellt republikanskt dominerade delstater som Ohio och Kansas vann demokratiska kandidater.

Protester ger mer hopp än partier

Det är lätt att spontant sortera in Demokraternas valresultat bland andra skeenden den senaste tiden, som framgångar för vänsterpartier i olika länder. Eller de pågående stora protesterna i Europa.

Visst finns delvisa samband. Men europeiska väljare är fortfarande, mer än allt annat, djupt splittrade mellan höger och vänster. Protesterna, däremot, bär på mycket mer hopp än någon partipolitisk vänstervåg. Samtidigt som de innebär stora faror.

Hopp, för att de visar att det tillsammans fortfarande går att påverka samtiden från gator, skolor och arbetsplatser. Till och med vinna delsegrar. 

Rätten till ett hem mobiliserar Europa

En fara ligger i avsaknaden av organiserade och erfarna folkliga rörelser bakom, som kan förvalta segrarna och formulera gemensamma mål. I exempelvis Spanien är läget kanske något bättre, eftersom man har en lång tradition av stadsdelsorganisering och liknande.

Partipolitik är farligt

För den största faran på sikt är just – partipolitiken. Att rörelser sugs upp, oskadliggörs, av olika partiledare som lovar det ena eller andra. Partier som sedan antingen vinner ett val och sviker vad de lovat – eller inte vinner valet, och då skapar hopplöshet och passivitet hos dem som hoppades.

För att återkoppla till USA: i P1 Morgon i dag sammanfattar korrespondenten det som att trenden över tid är att politiker efter politiker lovar bättre ekonomi, får röster, misslyckas att ge folk bättre ekonomi, och sedan förlorar nästa val. 

Så kan vi ju inte ha det. Varken där eller här. Men låt oss inte sätta hoppet till någon ”vänstervåg” i politiken. Låt oss i stället göra allt för att bygga upp verkliga alternativ. Så att alla maktlösa, i stället för att splittras, själva kan ta makten över sina liv: ekonomi, boende, arbete. För att det ska lyckas behövs de gemensamma målen, och redskapen: solidaritet, frihet och jämlikhet.

Deltagarekonomi: ”Vi måste inkludera mer realism i våra visioner”

Amalthea Frantz:
Därför är 1936 relevant i dag

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 dagar sedan
Tidöregeringen Silas Aliki
Simona Mohamsson (L), Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) i samband med ett bokslut av Tidöavtalet, maj 2026. Foto: Jessica Gow/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Nya Nürnberg­lagar stiftas i Sverige

”Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar”, skriver Silas Aliki.

Den 15 september 1935 infördes de så kallade Nürnberglagarna i Nazityskland. På tyska kallades de Lagen för skydd av det tyska blodet och den tyska äran och Riksmedborgarlagen. 

Lagarna berövade judar sina fullvärdiga tyska medborgarskap, eftersom endast människor av ”tyskt eller besläktat blod” kunde vara medborgare med fullständiga rättigheter. Äktenskap och sexuella relationer mellan judar och icke-judar förbjöds också. Det var början på en formell avhumaniseringsprocess som syftade till att få majoritetsbefolkningen att känna att de tyska judarna var fundamentalt annorlunda än de själva, och att särbehandling därför var både acceptabel och rimlig. 

För många framstår det alltjämt som obegripligt hur dessa lagar kunde stiftas utan att den tyska befolkningen protesterade. Likhet inför lagen är trots allt den mest centrala principen för att en rättsstat ska kunna kalla sig för just det. Tyvärr är det bara att se sig omkring i vår svenska samtid för att förstå hur det kunde hända. 

Medborgarskap kan återkallas

Sedan den 6 juni 2026 gäller skärpta regler för svenskt medborgarskap. Nu för tiden krävs längre tid som boende i Sverige, krav på viss inkomst, samt prov i svenska och samhällskunskap för att kunna bli svensk medborgare. Kraven infördes dessutom utan så kallade övergångsregler, vilket innebär att de tillämpas på ansökningar som lämnades in långt innan reglerna trädde i kraft.

I maj röstade riksdagen om grundlagsändringar som innebär att medborgarskap i vissa fall ska kunna återkallas. Socialdemokraterna, som i dagsläget för en politik som bara kan beskrivas som Tidö light, röstade även de för att införa regler om att återkalla medborgarskap för vissa personer. Sedan oktober 2026 gäller också betydligt högre inkomstkrav för anhöriginvandring, vilket i princip innebär att många redan ingångna äktenskap i praktiken inte kan innebära ett gemensamt familjeliv för de som tjänar för lite. 

Enligt delar av den högerextrema borgerligheten kan inte processen med att neka och frånta icke-vita personer medborgarskap gå fort nog. SD-politikern Tobias Andersson skrev för några dagar sedan på plattformen X, att ”riksdagen har påbörjat grundlagsändringar för att underlätta återkallelse av medborgarskap. Vi borde rösta en andra gång nu och sedan prova lagen på Mohamed Ali.” Han syftar på den vänsterpartistiske ledamot som tog sig in i riksdagen med personkryss, och som sedan dess fått utstå ett våldsamt rasistiskt drev.

En demoniserad fiende

Den amerikanske professorn i statsvetenskap Robert O Paxton har, i sin välkända bok The Anatomy of Fascism, konstaterat att ”Fascister behöver en demoniserad fiende för att kunna mobilisera sina anhängare, men fienden behöver naturligtvis inte vara judisk. Varje kultur definierar sin egen nationella fiende.”

Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar. Tystnaden som omgärdar det som pågår berättar just nu allt om vilka vi varit om vi levt i Tyskland 1935. 

Vänsterpartisten Mohamed Ali och Silas Aliki.

Silas Aliki:
Tidöstyret är inte över

Silas Aliki:
Sverige saknar verklig opposition

Silas Aliki:
Tidö och den israeliska apartheid­staten

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
SAC:s generalsekreterare Agnes Lansrot. Foto: Vendela Engström

”Stora byggen utan kollektivavtal öppnar för syndikalister”

I veckan har det första svenska kollektivavtalet ”av och för migrantarbetare” undertecknats och kommer att gälla på Microsofts serverhallsbygge utanför Gävle. Men varför är det så ovanligt att syndikalistiska fack tecknar kollektivavtal? SAC:s generalsekreterare svarar.

Varför är det så ovanligt att syndikalistiska fackföreningar tecknar egna kollektivavtal? 

– Innan strejkinskränkningen 2019 handlade det ofta om friheten med att inte vara bunden av ett avtal. Det fanns till exempel större frihet att gå ut i strejk eftersom man då inte var förbunden till fredsplikten i kollektivavtalet.

– Men nu är strejkrätten ändå så begränsad och anledningen till att det fortfarande är ganska ovanligt med kollektivavtal kan bero på flera saker. I vissa fall har det det handlat om att man kanske inte är så många organiserade syndikalister på sin arbetsplats, i andra fall kanske det handlar om att det redan finns ett kollektivavtal och att det är en större uppförsbacke att kämpa för ett andrahandsavtal.


– Arbetsplatser som inte har kollektivavtal är ofta mindre arbetsplatser, och det är ofta där vi har avtal. Då handlar det ofta om att våra medlemmar är en stor del av de arbetsstyrkan.

Varför sker detta just nu, tror du? 



– Fenomenet med stora serverhallsbyggen har resulterat i stora byggarbetsplatser, med företag som inte har kollektivavtal. Avsaknaden av stark facklig närvaro har inneburit en öppning för syndikalister, inte minst eftersom att många av arbetarna talar andra språk än svenska. Detta har inneburit att de hamnat utanför den svenska modellen, eftersom att många LO-förbund inte organiserar migrantarbetare eller har information på flera språk. 


Innebär det nya avtalet alltså fredsplikt för de anställda på bygget? 



– Ja, det gör det.

Solidariska byggare kollektivavtal tecknas med bolag på Microsofts serverhallsbygge.

Syndikalistiska bygg­arbetare röstade ja till historiskt avtal på Microsoft-bygget

Microsoft i Gävle: ”De behandlar oss som slavar”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Solidariska byggare kollektivavtal tecknas med bolag på Microsofts serverhallsbygge.
Den 25 oktober undertecknades det ”första svenska kollektivavtalet som skrivits för och av migrantarbetare.” Foto: Valeriia Eltarenko

Syndikalistiska bygg­arbetare röstade ja till historiskt avtal på Microsoft-bygget

Facket Solidariska byggare har tecknat ett kollektivavtal med ett av bolagen som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Bolaget, som betalat ut felaktiga löner, kommer även att betala ut 15 miljoner kronor i retroaktiva löner till arbetarna. 

Söndagen den 25 oktober samlades omkring femtio byggarbetare på Joe Hill-gården i centrala Gävle. Under flera månaders tid har de, tillsammans med sitt fack Solidariska byggare, förhandlat med ett av bolagen – Benbau AB – som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Under helgen låg slutligen ett bud som inkluderade ett kollektivavtal på bordet, vilket fackets medlemmar fick möjlighet att rösta om. 

– Det blev ett enhälligt ja, säger Pelle Sunvisson, migrantorganisatör på SAC Syndikalisterna. 

Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare

”Stora byggen utan kollektivavtal öppnar för syndikalister”

Avtalet, det första för byggarbetare på arbetsplatsen, höjer lönerna till 260 kronor i timmen, vilket enligt Pelle Sunvisson ligger över branschens snittlön. Avtalet ger även rätt till en tidsbank som möjliggör längre perioder av ledighet i hemlandet. Under mötet på Joe Hill-gården valdes även sju egna skyddsombud. 

Avtalet inleds med orden: ”Följande kollektivavtal är det första svenska kollektivavtalet som skrivits för och av migrantarbetare. Avtalet utgår från de särskilda villkor som kommer av att arbeta i ett land och ha sin familj i ett annat. Det innebär bland annat att särskild vikt lagts vid möjligheten att få längre perioder av ledighet i hemlandet. Avtalet syftar inte till att ge samma villkor som svenska arbetare. Det syftar till att ge villkor som är minst lika bra.”

15 miljoner i uteblivna löner

Utöver kollektivavtalet antogs även ett bud om 15 miljoner kronor i uteblivna löner och skadestånd till arbetarna, detta efter att bolaget tidigare ertappats med felaktiga löneutbetalningar.

– Det gäller inte bara medlemmarna, utan alla anställda på bolaget kommer få ut rätt lön retroaktivt, säger Pelle Sunvisson. 

Medlemmar i Solidariska byggare efter att avtalet tecknats den 25 oktober 2026. Foto: Valeriia Eltarenko

Organiseringen på Microsofts byggen inleddes för ungefär ett halvår sedan. I mitten av april besökte Solidariska byggare serverhallsbygget i Stackbo, utanför Gävle. Syftet var att informera om fackliga rättigheter i Sverige och ta puls på intresset för organisering.

– Andra fack har inte lyckats organisera Microsoftarbetarna. Men eftersom vi har större erfarenhet av migrantorganisering är det värt ett försök även från oss, sa Philipp Galtsov, från Solidariska byggare, i samband med arbetsplatsbesöket i april. 

Under det halvår som gått sedan dess har mycket hänt. En driftsektion har bildats och nästan hundra av Benbaus anställda har gått med i Solidariska byggare. Totalt har företaget cirka 200 anställda, som nu omfattas av kollektivavtalet, på bygget.

Emil Boss om Microsoft och Solidariska Byggare

Emil Boss:
Syndikalisterna går före i den nya organiseringen

Microsoft i Gävle: ”De behandlar oss som slavar”

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Aleksey Makarov Säpo
På grund av Säpo nekas Aleksey Makarov från Malmö fortsätta sin kamp för ett fritt Ukraina. Foto: Vincent Haiges och Christine Olsson/TT

Malmö-anarkisten som stred mot Putin: Nu straffas han av Säpo

Han har stridit som frivillig mot Putins armé i Ukraina. Men Säpo ser den ryska oppositionsaktivisten och anarkisten Aleksey Makarov från Malmö som en säkerhetsrisk vilket gjort att han inte längre kan lämna Sverige. 

– Det är helt galet. Svenska myndigheter och Ryssland straffar mig för samma sak, nämligen att jag slagits för ett fritt Ukraina och mot den ryska imperialistiska staten, säger Aleksey Makarov till Arbetaren.

Aleksey Makarov kom till Sverige som kvotflykting redan 2011 och fick genast permanent uppehållstillstånd på grund av hotbilden mot honom hemma i Ryssland. 

Där hade han länge varit en del av oppositionen mot Putins våldsamma regim och var på grund av det efterlyst av myndigheterna. 

Nekas främlingspass

I Malmö startade han snabbt ett nytt liv där han bland annat fick jobb som tågvärd. Ett arbete han fortfarande har.

Efter den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 reste han dit för att ansluta sig som frivillig i försvaret mot de ryska styrkorna. Han deltog i flera uppmärksammade ukrainska offensiver och skadades svårt vid fronten. På grund av det tvingades Aleksey Makarov återvända till Skåne där han fortfarande bor. Men nyligen kom chocken.

Det var när han skulle ansöka om förnyat så kallat främlingspass, ett resedokument för den som inte kan ansöka om pass i sitt hemland, som Säpo slog larm till Migrationsverket.

”Säkerhetspolisen har i yttrande daterat den 6 februari 2026 förordat att din ansökan om resedokument bör avslås av säkerhetsskäl”, skriver Migrationsverket i sitt beslut.

Något Aleksey Makarov blev varse om under ett möte med Migrationsverket dit han kommit för att förnya sina resedokument. Utan dem är det i stort sett omöjligt för honom att lämna Sverige.

Efterlyst i Ryssland

I övrigt var det locket på från Säpo som inte gav någon som helst förklaring till varför de ser honom som en säkerhetsrisk.

– Jag fick inte ens bemöta anklagelserna. Visst har jag varit i Ukraina och slagits mot den ryska staten. Men på vilket vis gör det mig till ett hot mot Sveriges säkerhet. Jag tror snarare det handlar om politik och min vänsterorganisering och mitt utomparlamentariska arbete.

I Ryssland är han fortfarande efterlyst. Att återvända är förenat med direkt livsfara men att inte kunna lämna Sverige för att hälsa på vänner i andra europeiska länder gör att Aleksey Makarov känner sig ”livegen”.

– Jag kan inte resa någonstans eftersom jag saknar officiella handlingar som gör det möjligt att lämna landet. I praktiken tolkar jag det som att den svenska säkerhetstjänsten förbjuder mig att fortsätta min kamp mot den ryska staten.

Säpo, som bland annat fungerar som remissinstans till Migrationsverket, är fortfarande förtegna om varför de ser Aleksey Makarov som en säkerhetsrisk och säger till Arbetaren att de inte uttalar sig om enskilda ärenden. 

Emil Boss:
Stoppa gängen? Sanera bygg­branschen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Bildmontage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i förgrunden. LOs Veli-Pekka Säikkälä i bakgrunden
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör, om att LO:s avtalssekreterare uppger att man ”inte är mogna att ta fajten”. Foto: Martin Pahlmblad / TT /, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Tiden är mogen – men inte LO

LO kommer inte driva krav på kortare arbetsvecka i denna avtalsrörelse. Heller. När, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen?

Den senaste tiden har en hel del rubriker om STREJK stuckit ut i svenska medier. Många handlar förstås om protester och storstrejker i andra länder. Men vi har också haft exempelvis ”LO hotar med strejk för bättre pension” eller ”LO-förbund beredda att gå ut i strejk för sänkt arbetstid”. Eller varför inte ”IF Metall vägrar backa om arbetstiden”.

Frågan om att hinna med något mer än att bara slita på jobbet är livsviktig för många, även inom tjänstemannafacken.

”Vägra backa” från krav om kortare arbetstid

Bortom rubrikerna försvinner dock intrycket av kampanda snabbt. Att ”vägra backa” betydde i slutet av september, enligt Metalls avtalssekreterare: ”IF Metall har drivit kravet om kortare arbetstid i princip varje avtalsrörelse sedan 1995 och vi kommer att ställa krav om arbetstidsförkortning oavsett vad som händer”. 

Och denna vecka kom en av årets mest förutsägbara nyheter: LO-facken kommer inte gemensamt driva krav på kortare arbetsvecka i avtalsrörelsen 2027. Man uppger att man i stället ska fortsätta förhandla om att avsätta en del av löneutrymmet till kortad års- eller livsarbetstid, bland annat genom tidbanker.

Detta trots att LO:s egen kongress år 2024 beslutade att ”kraftfullt prioritera frågan kring kortare arbetstid, både via förhandlingar och lagstiftning”. Därför motsätter sig Transportarbetareförbundet det nya beskedet från LO-samordningen. Och det största LO-facket, Kommunal, är förstås besvikna. 

Bland dem finns exempelvis hårt arbetande undersköterskor och barnskötare. Att de är besvikna är självklart, men en hel del av dem är säkert ändå inte förvånade. Alla som följer olika fackföreningars arbete över tid vet att det i ungefär 99 fall av 100 aldrig blir något av LO:s tal om hård kamp, för att inte tala om strejk.

När ska LO bli kampvilliga igen?

LO drev ju, tillsammans med Socialdemokraterna, igenom det som brukar kallas antistrejklagen år 2019. Det talar de inte så gärna om. När LO själva svarar på kritik om varför de inte tar till strejkvapnet, brukar det låta ungefär: ”Styrkan ligger i att få igenom krav genom att bara hota – det är ett svaghetstecken att behöva strejka.” Men nu hörs inte ens det mantrat. I stället: Det är ”inte läge” för frågan om arbetstiden, LO är ”inte mogna att ta den fajten just nu när vi möter stenhårt motstånd från arbetsgivarna”, enligt LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

Så när, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen? Antingen måste deras medlemmar göra det omöjligt för ledningen att hela tiden backa för arbetsköparna. Många försöker, men det har inte gett större resultat på mycket länge. Eller så måste medlemmarna välja andra, kampvilliga fackföreningar – sådana som redan finns, eller starta nya. 

Andra strejker ljus i mörkret

Samtidigt sipprar arbetares missnöje ut på andra sätt – som det alltid gör. Mer och mer när samhället hårdnar. Och utan att vara godkänt av ledningen. 

Andra strejkrubriker från den senaste tiden är små ljus i mörkret: lärarlaget i Vaggeryd som sjukskrev sig i protest mot arbetsmiljön. Bussförarna i Skaraborg som gjorde samma sak i politisk protest.

Och den 30 oktober håller Seko Tunnelbanan manifestation i Stockholm, i solidaritet med den stora hamnarbetarstrejk som sker i minst 60 hamnar världen över.

Enda vägen framåt för arbetarrörelsen är att våga mer. Enligt arbetsköparna i Svenskt Näringsliv kommer det heller aldrig ”vara läge” för något.

Jeff Bezos och Amazon övervakar de anställda

Så ska AI kväva organiseringen på Amazons lager

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Dödsolycka på Stegra i Boden
Trots att mannen fördes till sjukhus avled han till följd av sina skador. Foto: Joakim Ståhl/TT

Man död efter olycka på Stegra i Boden

En man i 65-årsåldern har omkommit efter en arbetsplatsolycka på Stegras stålverksbygge i Boden. 

– Det är fruktansvärt och arbetsmiljön måste ses över, säger en anonym anställd till tidningen Dagens Arbete.

Det var vid lunchtid på onsdagen som mannen av oklar anledning föll från en plattform vid Stegras stålverksbygge. Mannen fördes till sjukhus med svåra skador och under torsdagen meddelade företaget att han omkommit.

Polisen utreder nu händelsen och ärendet leds av åklagare vid riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål. 

Dödsolyckan var den tjugosjätte hittills i år på svenska arbetsplatser.

Jeff Bezos och Amazon övervakar de anställda

Så ska AI kväva organiseringen på Amazons lager

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Genrebild från ett klassrum, stolar står på borden.
Ett lärarlag sjukskrev sig i protest mot hög arbetsbelastning Foto: Pontus Lundahl / TT

Vaggeryd: Lärarlag sjukskrev sig i protest

Under tisdagen sjukskrev sig ett helt arbetslag på Östra skolan i småländska Vaggeryd. Sjukskrivningarna ska ha skett i protest mot hög arbetsbelastning, rapporterar Värnamo Nyheter.

– Vi blev väldigt överraskade, nu måste vi lösa det här, säger barn- och utbildningschefen David Norrfjärd, till Jönköpingsposten.

Protesten berörde sju pedagoger och flera andra medarbetare. Ett 50-tal barn ska under tisdagen ha blivit utan ordinarie lärare. Bemanningen ska ha täckts upp med vikarier och befintlig personal.

Fackförbundet Sveriges lärare menar att det är upprepat våld mot elever och lärare på skolan som ligger bakom att en hel personalgrupp sjukskrev sig.

– Det är alarmerande, säger huvudskyddsombudet Andres Noor Ståhlnacke, till Jönköpingsposten.

Malmö Latinskola

Anmälningar om hot och våld i skolan ökar kraftigt

Fotomontage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i förgrunden. I bakgrunden ett klassrum

Amalthea Frantz:
Tonåriga syndikalister hade rätt – det fria skolvalet ökade klasskillnaderna

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan

Faktagenomgång av Stina Wollters ”story” på Instagram

Arbetaren har faktagranskat Stina Wollters påståenden från den 21 november 2023. Genomgången finns att läsa nedan.

Vad Stina Wollter skrev den 21 november 2023:

”Alltså jag vet inte hur det är med dig men undrar inte du hur mycket som behöver avslöjas för att media ska börja skriva lite mer symmetriskt om det som sker i Israel/Palestina? Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier, att de förfalskat ’bevis’, att de ljugit om ”beheaded babies” och våldtäkt, att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar, att det var dom som grävde gångar under Alshifasjukhuset.

Att våldet dödandet och annekteringar av bostäder och mark eskalerat på Västbanken,  att tusentals barn är dödade, att över 10.000 civila är dödade, att Gaza jämnas med marken till oigenkännlighet, att ställen som ska vara skyddade enligt krigslagar bombas, att israels regelbundna dödsraider, tortyr och terror, ockupation apartheid och kontroll av palestinierna är olaglig vet vi redan.”

Faktakoll av det Stina Wollter skrev:

Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier 

Att patologer på det israeliska Abu Kabir-institutet har tagit organ från palestinska kroppar har varit känt länge och bekräftades år 2009 då en intervju med institutets tidigare chef Dr Yehuda Hiss (genomförd redan år 2000) sändes. Huruvida agerandet har varit ”systematiskt” eller ej är inte klarlagt. Det här är en praxis som enligt israeliska militären upphörde på 1990-talet. Dessa uppgifter har också publicerats av bland andra Sveriges radio och SVT. 

År 2009 publicerade Aftonbladet en kulturdebattartikel om israeliska organstölder. Publiceringen ledde till massiv debatt och närmast diplomatisk kris mellan Sverige och Israel. Samma år publicerades alltså i en tv-dokumentär en intervju (genomförd redan år 2000) med Dr Yehuda Hiss, tidigare chef på Abu Kabir-institutet nära Tel Aviv. 

Intervjun refereras i en artikel i The Guardian den 21 december 2009. Där beskriver tidningen också att den israeliska militären bekräftar att man tagit organ från döda palestinier utan deras familjers samtycke. Man har också tagit organ från andra än palestinier, bland annat israeliska soldater. Det har handlat om hud, hornhinnor, hjärtklaffar och ben.

Det här en praxis som enligt Israel upphörde på 1990-talet. Samma uppgifter har publicerats även av andra stora internationella medier, liksom Sveriges Radio, SVT, m.fl.

I den uppmärksammade kulturdebattartikeln i Aftonbladet – som Stina Wollter också har delat på Instagram – skriver journalisten Donald Boström att det finns ”starka misstankar” hos palestinier ”att deras unga män har fångats in, och som i Kina och Pakistan ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats.” Han skriver att detta är ”en mycket allvarlig misstanke” som har tillräckligt många frågetecken för att leda till utredning hos internationella domstolen ICJ. Det finns inga belägg för att palestinier har dödats i syfte att organen skulle kunna stjälas. I den uppmärksammade granskningen i Aftonbladet – som Stina Wollter också ska ha delat på Instagram – ställs frågor om det också förekom att palestinier dödades för att organen skulle kunna stjälas. Det finns inga belägg för att så skulle ha skett.

I artikeln i Aftonbladet vävs ovanstående resonemang ihop med skrivningar om en korruptionshärva i New Jersey, där ”rabbiner, folkvalda och betrodda tjänstemän” i åratal hade ”sysslat med pengatvätt och illegal organhandel” trots att det helt saknades kopplingar mellan företeelserna. Kritiker menade att Boströms text innehöll ”insinuationer (…) om att staten Israel rövade bort och mördade palestinier i syfte att stjäla deras organ och antydningar om att detta gjordes i maskopi med judar eller rabbiner i USA.”

Att de förfalskat bevis, att de ljugit om ”beheaded babies”

Uppgifter om halshuggna offer och barn spreds över hela världen under de första dagarna efter attackerna den 7 oktober 2023, specifikt spreds en uppgift om ”40 halshuggna bebisar”. Denna uppgift är falsk.

Uppgifterna spreds bland annat av företrädare för den israeliska militären, IDF. Den 12 oktober fick CNN svar från IDF att de inte kunde verifiera uppgifterna – då var nyheten redan så spridd att den i princip gjorts till en sanning. 

Det finns andra tidiga exempel på när israeliska militären har ljugit om faktiska omständigheter. Ett sådant: Den 13 oktober 2023 träffades en civil konvoj av ett israeliskt flyganfall, vilket dödade 70 personer och skadade minst 200. Konvojen gick på en rutt som Israel identifierat som ”säker”. Den israeliska militären förnekade att den attackerat konvojen. Amnesty International verifierade dock videor av attacken och drog slutsatsen att den var resultatet av en flygattack.

Också efter Stina Wollters inlägg har Israel kommit med felaktiga uppgifter. Ett exempel: en ”Hamas-kamera” angavs som skäl till att en del av ett sjukhus, där journalister var samlade, attackerades vid fyra tillfällen direkt efter varandra. Detta visade sig vara falska uppgifter.

Att de ljugit om våldtäkt

FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, OHCHR, har i en rapport konstaterat ett mönster av sexuellt våld under attackerna den 7 oktober 2023. Man har också konstaterat att vissa uppgifter om sexuellt våld som har spridits, har varit ”falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden.”

Utdrag ur rapporten:

”När det gäller våldtäkt har kommissionen tagit del av öppna källor som uppger att israeliska civila utsattes för våldtäkt och andra former av sexuellt våld på olika platser i södra Israel den 7 oktober. Kommissionen har granskat vittnesmål som journalister och israelisk polis har samlat in om våldtäkt, men har inte kunnat oberoende verifiera dessa anklagelser på grund av bristande tillgång till offer, vittnen och brottsplatser samt israeliska myndigheters hindrande av utredningen. Kommissionen kunde inte granska den oredigerade versionen av dessa vittnesmål. Av samma skäl kunde kommissionen inte heller verifiera rapporter om sexualiserad tortyr och könsstympning.”

(…)

”Dessutom fann kommissionen att vissa specifika anklagelser var falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden och bortsåg från dessa i sin bedömning.”

I tidningen Haaretz framgår att höga företräde för Israel vid flera tillfällen har upprepat att ”Hamas-terroristerna fått uttryckliga order” om att våldta sina offer. 

”Sexbrotten var planerade i förväg”, hävdade Israels FN-ambassadör Gilad Erdan i december, enligt Haaretz, som i sin undersökning konstaterar att det saknas bevis för att ”terroristerna från Hamas eller andra organisationer fick explicita order att utföra våldtäkt.”

Att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar

Stina Wollter följer vid den här tiden israelisk och internationell media noga och flera av hennes påståenden tycks baseras direkt på artiklar som publicerats kort före inlägget. Enligt tidningen Haaretz granskning från den 19 november 2023, två dagar före hennes story, har IDF-helikoptrar som siktat på angripare från Hamas på Nova-festivalen, av misstag också skjutit festivalbesökare. Att det här har kommit fram i en israelisk polisutredning, har tidningen fått bekräftat av en källa inom polisen (den 18 november 2023). (”According to a police source, the investigation also indicates that an IDF combat helicopter that arrived to the scene and fired at terrorists there apparently also hit some festival participants.”)

Det är numera klarlagt att israeliska styrkor dödade sina egna medborgare i samband med attackerna den 7 oktober, bland annat genom helikoptereld. Det står också klart att det så kallade Hannibaldirektivet gavs vid attackerna. Direktivet innebär att militären till varje pris ska undvika att de egna tas som gisslan, även om risken är att man skjuter sina egna. Att Hannibaldirektivet gavs på flera platser vid attackerna bekräftades i juni förra året av Yoav Gallant, försvarsminister i Israel vid attackerna och numera internationellt efterlyst för brott mot mänskligheten.

Att det var de som grävde gångar under Alshifasjukhuset

Israels före detta premiärminister Ehud Barak sade i en intervju i CNN den 20 november 2023 att Israel hade byggt några av bunkrarna under Al Shifa-sjukhuset i Gaza. Uttalandet kom i samband med att israeliska styrkor uppgivit att de hittat en 55 meter lång ”terroristtunnel” som Hamas hade använt som kommandopost.

Frilansjournalisten Isabella Harbrecht har tidigare gjort en granskning i tre delar som finns här:
Del 1.
Del 2.
Del 3.

Dessutom i en essä i Gad World, finns här.

Också Viktor Pressfeldt, frilansande journalist och doktor i historia, har granskat påståendena, på X. 

Här kan du läsa Arbetarens intervju med Stina Wollter.

Stina Wollter intervju i Arbetaren om drevet mot henne 2023.

Stina Wollter: ”Jag låg på golvet och skrek i panik”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Martin Vårdstedt programchef Svt.
SVT:s programchef Martin Vårdstedt. Foto: Eva Edsjö/SVT

Så svarar SVT:s Martin Vårdstedt

Nedan följer samtliga frågor till och svar från SVT:s programchef Martin Vårdstedt, med anledning av att SVT stoppade programmet Naken med Stina Wollter 2024.

Hur kommer det sig att ni ändrade er och valde att lyfta programmet Naken med Stina Wollter ur tablån? Om jag har förstått det rätt, inleddes inspelningarna efter den inledande medieuppmärksamheten.

”Frågor som rör Israel och Palestina hör till de mest komplexa och känsloladdade i vår tid. Samtalsklimatet är starkt polariseratoch gränserna otydliga mellan legitim kritik av Israel och uttryck som kan uppfattas som antisemitiska.   

Vi är medvetna om att det finns olika definitioner av antisemitism och att bedömningarna kan skilja sig åt mellan olika personer och organisationer. Det är bra och viktigt att du belyser det.

I det här fallet handlade vår bedömning om det sammanhang som uppstod runt ett program som ännu inte nått publiken, där fokus riskerade att förskjutas från innehållet till en konfliktfylld debatt. Det var ett skäl i sig till att programmet lyftes ur tablån.  

När det gäller dina konkreta frågor har jag som avdelningschef och ansvarig för serien följande perspektiv: Det stämmer att inspelningen påbörjades efter den inledande medieuppmärksamheten, men efter att vi också samtalat om det ansvar som medverkan i SVT innebär.  

Förändringen i inställning kom efter en specifik postning i sociala medier från Stina Wollter, en vidareförmedling av ett inlägg som gjordes efter att programmet var färdigställt, men innan det var sänt. Många gjorde bedömningen att inlägget var tydligt färgat av antisemitiska troper. Detta blev också SVT:s hållning i frågan efter en samlad bedömning – jag kan inte gå in på exakt vilka källor, men det var åtskilliga och frågan bereddes under lång tid.   

För egen del har jag hela tiden varit övertygad om att Stina Wollter inte själv har dessa åsikter – hon har tvärtom arbetat hela sitt liv för inkludering och allas lika värde. Men med många följare kommer ett ansvar att även se detaljerna, källgranska och hålla koll på vad och hur man sprider material. I alla fall om man vill kunna företräda en tv-serie på SVT.  

Det var tragiskt att behöva konstatera att postningen blev så spridd och gav upphov till en så inflammerad debatt av så stor omfattning att en publicering av serien blev hårt ifrågasatt – en serie som handlade om helt andra saker, om konst och kroppsideal. I den situation som rådde där och då, oktober 2024, i ett redan mycket ansträngt offentligt samtal, gjorde vi bedömningen att det mest ansvarsfulla var att inte publicera serien som planerat.”

Det här har haft stora konsekvenser för Stina Wollter personligen. Hur ser du på ert ansvar som uppdragsgivare gentemot henne – har ni fullgjort ert ansvar? 

”Jag vill hävda att vi tagit ansvar, med samtal och möten.”

Kritiker menar att det handlade om ett drev som var ägnat att tysta personer som varit kritiska mot Israels folkrättsvidriga agerande mot den palestinska civilbefolkningen. Att SVT valde att ändra sitt beslut kan, menar vissa, ha lett till att andra offentliga personer har valt att vara tysta. Finns det fog för självkritik här, borde ni ha agerat annorlunda?

”Vi reflekterar ständigt kring våra publicistiska beslut. Om just det här var rätt beslut råder det självklart olika meningar om. Som SVT:s programdirektör Eva Beckman skrev, vi vill göra ’så rätt det går i en svårnavigerad publicistisk fråga’.”

Här kan du läsa intervjun med Stina Wollter.

Stina Wollter intervju i Arbetaren om drevet mot henne 2023.

Stina Wollter: ”Jag låg på golvet och skrek i panik”

Faktagenomgång av Stina Wollters ”story” på Instagram

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln