Årets vargjakt försåg oss inte bara med livlösa vargkroppar, jaktsäsongen 2011 har kanske främst präglats av uppgifter om att svensk vargjakt strider mot EU:s miljölagstiftning.
Sverige kommer att ställas inför EU-domstolen, vilket är en häpnadsväckande åtgärd med tanke på att miljöminister Anders Carlgren, C, ofta bedyrar alliansregeringens respekt för floran och faunan.
EU:s miljöråd menar att Sveriges vargjakt fortgår utan att vargstammens framtid har säkrats.
Att jaga utrotningshotade djur är heller inget som merparten av svenskarna med jaktlicens ställer sig bakom, tror Jens Holm, riksdagsledamot för Väns-terpartiet.
– Ett fåtal högljudda och skjutglada personer har lyckas sätta dagordningen för hela jägarkollektivet. Det är helt uppenbart att vi har en regering som valt att lyssna mer på den aggressiva delen av jägarlobbyn än på de som framför det rimliga i att det är dumt att skjuta ihjäl utrotningshotade djur, säger Holm.
I en artikel på Second Opinion frågar sig mediepedagogen Johanna Parikka Altenstedt om just Centerpartiet kohandlat i kärnkraftfrågan för licenserad vargjakt i medveten strid med EU:s riktlinjer.
”Googla lite, journalister!”, skriver Parikka Altenstedt. ”Vem var det som drev igenom licensjakten och alla behövliga lagändringar in the first place? Det var ju Carlgren själv som öppnade Pandoras ask.
Fråga honom i stället ’varför’ – för det skulle jag vilja veta. Vad köptes och såldes? Vad var det Centerpartiet gav upp mot att få licensjakt av hotad och skyddad djurart? ’Ja’ till kärnkraft? ’Ja’ till gasledningen?”
Jens Holm finner det uppenbart att regeringen lagt sig platt för jaktlobbyns inre kärna.
– Regeringen, och i synnerhet Carlgren, är orolig för att tappa röster på landsbygden. Då tror man att en vargjakt kan vara ett sätt att vinna tillbaka dessa röster, säger Jens Holm.
– Ett cyniskt sätt att vinna röster på.
I jaktfrågan är Carlgrens partitillhörighet det framträdande. Den svenska vargpolitiken och de märkliga avtal som regeringen träffat med jaktlobbyn spänner vidare ut i ett större panorama.
I de svenska skogarna råder vad som kan liknas vid ett treenigt maktkoncentrat bestående av Centerpartiet, Svenska Jägareförbundet och mäktiga skogsägare som upplåter jaktmarker i utbyte mot gentjänster.
Konsekvenserna skönjs inte blott i den senaste tidens vargjaktshärva – utan även i det storpolitiska lobbyprojektet ”Matlandet Sverige”, populärt kallat Matlandet. Projektet lanserades 2008 men sparkade inte igång förrän hösten 2010.
Först nu kan man skönja frukten av arbetet, menar Anna-Karin Nyman, pressekreterare för lantbruksminister Eskil Erlandsson. Visionen om det nya matlandet, i praktisk mening en brunn för politisk kohandlande, är regisserat från landsbygdsdepartementet.
Matlandsprojektet står numera som enda projekt, inskrivet i regeringsförklaringen, något som vittnar om dess prestige och politiska vikt, och kostar årligen cirka 240 miljoner kronor.
I matlandsprojektet förenas några av alliansregeringens paradslogans: arbete, tillväxt och turism.
Men även några av landets mest inflytelserika aktörer förenas: regering, Lantbrukarnas riksförbund, LRF, och Svenska Jägareförbundet.
Inom projektet har Erlandsson försett sig med ett expert-råd bestående av personer ”kunniga inom mat och turism”. För att jävsituationer ska undvikas försäkras det att inga i exportrådet företräder några ”särskilda intresseområden”.
Det stämmer emellertid inte. I expertrådet ingår allehanda tunga politiska opinionsbildare från jägarlobbyn, skogsindustrin, LRF samt PR-proffs.
Och i matlandsprojektet styrelse ingår bland andra Maria Rankka, tidigare chef för nyliberala Timbro, och Stefan Lindskog, inflytelserik jurist och ägare av Rosenborgs säteri, Värmlandsnäs största gård på 850 hektar.
Ledorden är frihandel, i lokal och global skala. Sverige har varit dålig på att lansera sin egen köttproduktion, menar Anna-Karin Nyman, och i synnerhet köttproduktionen syns längs matlandets samtliga grenar: turismen, skolköken, jakten, skogsindustrin.
Under projektets vingar har, berättar hon, fler slakterier vuxit fram, fler jobb knutits till den lokala matproduktionen, gårdsbutiker poppat upp ur jorden och den småskaliga bondens ställning stärkts.
Projektet strävar efter att kommuner ska närma sig sina närliggande industrier och matproducenter.
Det mynnar förvisso ut i en politik som spelar på miljömedvetenhetens strängar, men den stärker samtidigt LRF ställning i landsbygdssverige.
Kritiker menar att matlandet lutar sig emot en rad myter, beträffande djurskydd, kontrollerad och human jakt, biologisk mångfald och hållbar skogshållning.
Jens Holm ser inget problem med en livsmedelskampanj i sig, problemet är snarare att ökad konsumtion lyfts fram som det primära.
– Viktiga dimensioner som miljö, klimat och djur är underordnade det allmänna konsumtionsmålet. Om man ska ha en särskild matkampanj borde det handla om öronmärkta pengar för hållbar konsumtion och framtagande av ny smart mat, exempelvis vegetariska matslag.
Utformningen av det nya matlandet kan ses som en perfekt täckmantel för att subventionera utvalda samarbetspartners medan alliansregeringen offentligt arbetar för att minska EU:s jordbruksstöd.
En ledare i Upsala Nya Tidning (8/9-10) gick till hårt angrepp mot den ”listiga lanseringen” rest kring trendenliga ledord och populära slogans som ”närodlat”, ”ekologiskt”, ”bättre skolmat” och ”rädda miljön”.
”En mastig portion dubbelmoral gör menyn svårsmält. Agendan finns mellan de förföriska raderna om midnattssol och svenska bär.
Här möter centerpartistiske Eskil Erlandssons politiska vision Lantbrukarnas Riksförbunds affärsstrategi: alla ska äta ’närodlad, svensk mat’”, skriver UNT.
Svenska Jägareförbundet är inte bara en politisk maktfaktor utan även en förening med en sällan skådad konsensus: 190 000 av 262 000 svenska jägare var år 2009 medlemmar i föreningen.
I siffror: 75 procent av Sveriges jägarantal. Och det är inte vilken förening som helst, bildad år 1830 drev den 100 år senare igenom en generös lagstiftning som ligger till grund för 1910-talets framflyttade positioner.
Bland annat bildades här ett nära band mellan skogsägare och jägare. I dag åtnjuter Svenska Jägareförbundet även kung Carl XVI Gustafs beskyddarskap, en utmärkelse som placerar föreningen i främsta ledet i den svenska föreningshierarkin.
Svenska Jägareförbundet är en av många inofficiella makthavare som mått bra av att alliansregeringen fortsätter i regeringsställning.
Inom landsbygdsfrågor är de en maktfaktor och förbundets ordförande Torsten Mörner sitter i matlandets expertråd.
Det är emellertid inte första gången som ordförande Mörner sitter på dubbla stolar, både på chefsposten inom en intresseorganisation och som statstjänsteman.
Så sent som i maj 2010 fråntogs statsveterinär Mörner ansvaret för viltfrågor på Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, då risken för jäv ansågs överhängande.
Det hindrade emellertid inte Mörner att debattera vargpolitiken.
I Svenska Dagbladet (12/1-10) beskrev han – i skarp kontrast till EU:s farhågor – vargen som ett allt annat än ”hotat gosedjur”.
Vargdebatten har, enligt Mörner, föregåtts av osakliga argument från urbana munnar som inte ser verkligheten i vitögat.
Mörner skriver målande om en levande landsbygd, präglad av miljöhänsyn och människan i centrum. Upplägget är snarlikt matlandets.
På grund av hans position som ordförande för ett förbund med 200 000 väljare i ryggen är det förståeligt att alliansregeringen i allmänhet och Centerpartiet i synnerhet inte vill stöta sig med denne.
Frågan är bara vilka regeringens eftergifter till jägarna har varit? En rask titt in i kölvattnet av årets vargjakt river upp en hel del frågetecken.
Enligt Djurens rätt handlar det om taktisk retorik. Jägare vill skjuta av större vargupplagor för att undvika att ”för många älgar” reserverade åt älgjägare går förlorade.
Argumentet om bakomliggande faktorer får vatten på sin kvarn med tanke på Torsten Mörners uttalande i en intervju med Dagens Industri:
– I vissa delar av Sverige har vargen tagit en så stor del av älgarna att det inte blir några älgar över till jägarna.
Finner man spår av frågans kärna i Mörners uttalande?
En kultur- och jakttradition som Bryssels korridorer har svårt att förlika sig med, än mindre förstår vidden av?
Svenska Jägareförbundets ställning som de svenska jägarnas huvudrepresentant är beroende av att medlemmarnas intressen ses efter.
I fallet med vargen får frågan ett tudelat svar: vargen har genom framgångsrik lobbying lyfts fram som en plåga i det svenska folkhemmet, och åsamkar alltså även jägarna i fråga mycken olycka då den har mage att knycka för många älgar.
Lösningen, enligt Svenska Jägareförbundet: tillstånd att jaga vargar i än större skala.
Något som strider mot forskning, menar såväl Svenska Rovdjursföreningen som Naturskyddsföreningen: ”Biologiskt skulle den svenska vargstammen må bäst av att öka så snabbt som möjligt från nuvarande 200 till cirka 500”, skriver föreningarna i en debattartikel i Gefle Dagblad (4/2-10).
Jägareförbundets uppgifter leder en till frågan var dessa jakter äger rum. Vilket oftast är på marker tillhörande inflytelserika skogsägare.
Centerpartiets förgreningar till skogsbranschen speglar av sig i rikspolitiska ställningstaganden. Naturskyddsföreningen menar att partiet sticker ut inom skogspolitiken.
”Skogsfrågan splittrar både mellan och inom blocken”, skrev den i en rapport i juli 2010 och pekade på att Centerpartiet som enda riksdagsparti motsatt sig skydd av hotade värdefulla skogar enligt Miljömålsrådets rekommenderade nivåer.
”Centerpartiet är ensamt helt emot ökade anslag. Centerpartiet är också ensamt om att helt säga nej till sanktionsavgifter vid brott mot lagstadgade miljökrav vid avverkning av skog.”
Virkesexporten är viktig för landets ekonomi, och mycket talar för att deras maktställning inom svensk inrikespolitik fortsätter att växa. Norra Skogsägarna drivs exempelvis av en ordförande som var Centerpartiet Umeås tredjenamn i senaste valet.
Aktörer som Sveaskog och Norra Skogsägarna sitter i en drömsits, matlandet är en växande exportvara, jakten har fått en renässans och PR-byrårer med förgreningar till LRF är ansvariga för miljoner som pumpas in i olika utbildningsprojekt.
Lantbruksminister Erlandsson är en populär föreläsare hos bland annat Skogsägarna. Han är själv skogsägare och har bland annat på Sveaskogs årsstämma 2007 signalerat att målet om tillväxt inom skogspolitiken står fast.
I april 2010 föreläste Erlandsson i Umeå inför Norra Skogsägarnas medlemmar och styrelse. Programmets huvudpunkt var ”Landsbygden, skogen och maten”, en tydlig hint om att ministern knyter skogsägarna till matlandsprojektet.
– Att det finns starka band mellan Centern, jägarförbundet och skogsindustrin vet vi om, och det är naturligtvis problematiskt att en minoritet ska få definiera vad som är ”Matlandet Sverige”, säger Camilla Björkbom, ordförande för Djurens rätt.
Det är bra att det uppmärksammas, anser hon och sätter fingret på den aspekt som alltför ofta glöms bort i den inrikespolitiska debatten; att näringsliv och politik blivit en och samma sak.
Problem uppstår när matlandsprojektet vill vara ett demokratiskt förankrat projekt i samma stund som det alltmer gräver ner sig i lobbygruppers knän.
– Varken Jägareförbundet eller LRF är ju några neutrala instanser, de är intresseorganisationer, påminner Björkbom.
Men någon jävsituation är det inte tal om, försäkrar Eskil Erlandssons pressekreterare Anna-Karin Nyman.
– Vi har ju avsiktligt valt ut personer som är insatta, och det går ju inte att välja ut personer som inte har specifika intressen. Det är inte konstigt att branschen ingår, det går inte att göra det på något annat sätt.
Vi vill ju samarbeta med personer som kan komma med idéer och förslag som gynnar jägare, fiskare och bönder.
Matlandet vill stärka den svenska bonden och livsmedelsproduktionen, understryker hon.
– För det finns en folklig vilja.
Men matlandet har inte enbart mottagit jubel från de egna leden. Frågvisa ryggar har rättats till och inom förbundet Sveriges Småbrukare har kritik mot Eskil Erlandssons matlandsprojekt kvävts och förtroendevalda inom förbundet har avgått.
Småbönder har frågat sig vilket motivet för att ta bort det EU-baserade gårdsstödet när matlandsprojektet säger sig värna om och stärka just småskaliga jordbruk.
– Därmed slår Eskil Erlandsson ut många och deras möjligheter att vara med i Matlandet Sverige med närproducerad mat. Matlandet kanske bara slutar med en massa lustiga EU-projekt, sade en oroad småbrukare till Folkbladet strax innan projektets lansering.
Skattemedel bistår, med andra ord, främst tungviktare inom privatsektorn. Men de positiva tongångarna inifrån landsbygdsdepartementet, ökad publicitet och ökade budgetanslag talar ändå för att matlandsprojektet är här för att stanna.
Frågan är om allmänheten vill att jägarlobbyn, LRF och privata skogsägare ska åka snålskjuts på skattebetalares pengar.
