Det blev en svart helg för Tunisiens månadsgamla proteströrelse. 20 personer ska ha fallit offer för säkerhetsstyrkornas kulor och tårgas. Ändå fortsätter omvärlden att tiga om händelserna. Orsaken kan hittas i det nära ekonomiska samarbetet med den tunisiska regimen, ett samarbete som knappast gagnat befolkningen i landet. Öppen kritik av regimen i Tunisien är något […]
Det blev en svart helg för Tunisiens månadsgamla proteströrelse. 20 personer ska ha fallit offer för säkerhetsstyrkornas kulor och tårgas.
Ändå fortsätter omvärlden att tiga om händelserna. Orsaken kan hittas i det nära ekonomiska samarbetet med den tunisiska regimen, ett samarbete som knappast gagnat befolkningen i landet.
Öppen kritik av regimen i Tunisien är något mycket ovanligt. Därför var det en sensation när kravaller mot arbetslöshet utbröt i staden Sidi Bouzid den 17 december, sedan 26-årige Mohamed Bouazizi försökt ta sitt liv.
Som arbetslös akademiker livnärde han sig på att sälja frukt och grönt på Sidi Bouzids gator.
När myndigheterna hävdade att han saknade tillstånd och beslagtog hans varor hällde han bensin över sig själv och tände på. Han togs till sjukhus där han förra veckan avled av sina brännskador.
”Vi kommer att hämnas dig. Vi gråter för dig i dag, vi kommer att få se de som orsakade din död att gråta”, kommenterade Kamel Laabidi, fackligt förtroendevald i staden Regueb.
Då hade protesterna i Sidi Bouzid redan hunnit sprida sig över hela landet och engagera såväl studenter och advokater som de gatuförsäljare, lärare och postanställda som inlett rörelsen tillsammans med ungdomar.
Krav på ett slut på förtrycket under president Ben Alis 22-åriga styre lades till kraven på arbete och drägliga livsvillkor. Ett krav som knappast fått gehör. Redan de inledande protesterna bemöttes hårdhänt av regimen med fyra dödsfall och flera fängslanden av oliktänkande som följd.
Men i helgen förvandlades repressionen till ett veritabelt blodbad där 20 demonstranter ska ha fallit offer för polisens kulor och tårgas, enligt fackliga källor i Tunisien.
Mohamed Bouazizis situation var inte olik vardagen för många andra unga i Tunisien. Arbetslösheten i landet är enligt officiella och opålitliga siffror 14 procent och 31 procent för unga upp till 24 års ålder. Kvinnor är särskilt hårt drabbade.
Klyftorna i landet är djupgående. De rikaste 20 procenten äger nära hälften av landets tillgångar, och den regionala inkomstfördelningen är mycket skev.
Till detta ska läggas president Ben Alis 22-åriga styre. Med 89-procentiga valsegrar i bästa öststatsstil och en massiv polisapparat och fruktad säkerhetstjänst säkerställer han sitt fortsatta regeringsinnehav.
Tortyr, förföljelse av oliktänkande och andra människorättskränkningar är vardag.
I Reportrar utan gränsers årliga rankning av pressfriheten i världen hamnar Tunisien en bra bit under länder som Vitryssland och Saudiarabien, trots Ben Alis tal om demokrati och yttrandefrihet.
Liksom resten av hans agerande riktar sig den retoriken till regeringar och investerare i väst. Och mycket riktigt, i ett tal till nationen säger sig Ben Ali förstå folkets frustration men att ”våldsanvändning som ett sätt för en extremistisk minoritet att uttrycka sig kommer att försvåra jobbskapande, avskräcka investerare och turister”.
Västvärlden har belönat det auktoritära nyliberala styret rikligt. 1995 fick Tunisien som första land inom södra medelhavsområdet gå med i EU:s partnerskapsprogram. USA håller gemensamma militärövningar och årliga möten om försvars- och säkerhetspolitiken med Tunisien.
Nyligen hyllade Internationella Valutafonden, IMF, regimens ”ansvarsfulla ekonomiska styre”. IMF vill se mer av den varan och uppmanar till fler nedskärningar, stopp för matsubventioner och privatisering av pensionssystemet.
Ur det perspektivet blir västs ointresse för de senaste dagarnas protester begripligt. Inte bara för att man inte vill smutsa ned bilden av Tunisien som ett semesterparadis.
Tunisien är kanske ytterligare ett skolexempel på den sociala katastrof som den av IMF och Världsbanken ordinerade ekonomiska medicinen ofta leder till.
FAKTA
• Algeriet har de senaste veckorna, likt Tunisien, skakats av kravaller och demonstrationer som riktar sig mot ökade matpriser och korrupta regimer.
• Matpriserna i många dylika arabiska länder hålls normalt sett nere av statliga subventioner.
• Mjöl, olja, mjölk och socker är bland de varor som ökat omkring
30 procent i pris de senaste två veckorna, efter påtryckningar från IMF.