Det har redan börjat skymma när bussen kränger till längs vägen en dryg mil kvar till Adak, ett litet samhälle sprunget ur hjärtat av Lappland.
Ur radion kan de tre passagerarna urskilja ljudet från P3:s fredagsblandning, utanför försvinner världen till vit scenografi. Några gatlyktor är det inte tal om här. I stället formar skogen en ointaglig mur mot okända mål.
Marken utgörs av stenmassiv och under jordskorpan blottar sig naturens mineraldyrgripar.
I Adaks enda livsmedelsbutik förklarar en expedit att telefonnäten är ”vajsiga, snötäcket kan ha slagit ut några av näten, vem vet”. Äldre resliga karlar som tidigare jobbade i Adakgruvans innandömen pekar vänligt ut vägen till den gamla Shellmacken.
Där bor Eivor Jonsson, kommunpolitiker för Centerpartiet sedan 1960-talet, och fram till valet 2010 ledamot i Malås kommunstyrelse. Centern förlorade sitt mandat och Socialdemokraterna vann makten med stöd från vänstern.
– Jag är besviken på Centerpartiet när det gäller socialpolitiken. Att ingen har ställt sig upp för sjukförsäkringar är något jag beklagar djupt. Lokalt tror jag att partiet har förlorat mycket på det, säger Eivor Jonsson.
Vid sidan av politiken drev hon i årtionden, fram tills 2002, bensinstationen från sju på morgonen till sju på kvällen, sju dagar i veckan.
När Adakgruvan fortfarande var i bruk körde gruvkarlarna till och från platsen, den ständiga mänskliga rörelsen innebar förtjänster. Eivors man, Henning, arbetade i granngruvan Kristineberg om dagarna, kom hem, tog en kaffe och ägnade sedan kvällarna åt att laga bilar.
– Han var tvungen att ändå tillskriva allt jobb på mig, annars hade inte jag kunnat ta ut någon lön, säger Eivor och dricker av det svarta kaffet och talar om identitet.
Hon beskriver hur den lämnade Adak när de fem gruvorna i ett slag, inom loppet av några år, stängdes, revs och reducerades till bara en minnessten.
Det var 1970-talets kopparkris som dödade Adakgruvan, menar många av samhällets 200 invånare. Kopparpriset var då på bottennivåer, de guld- och silverfynd som säkrades gjorde inte affären lönsam för ägarna, gruvbolaget Boliden och svenska staten, som unisont stängde gruvan.
Men bara några år efter att Adaks samhällskärna hade jämnats med marken nådde kopparn nya toppnivåer. Allt tycktes ha varit för intet.
– Vi är ett gruvsamhälle, och vad är gruvsamhällen utan sina gruvor? Boliden tog hand om de anställda och erbjöd jobb i andra gruvor vid nedläggningen, men staten lämnade Adak åt sitt öde.
Eivor Jonssons dom är hård. Men hon var där, vid 1970-talets slut då staten lovade nya idéer och ersättningsindustrier, hon lyssnade till lögnerna om förmultnade avloppssystem när byn föreslog att kommunen kunde ta över ansvaret för Adakgruvan.
Hon satt med när Malås politiska hjärta beviljade byn ett industrihus, hon stod åren senare framför tv-kamerorna och förklarade varför ingen ville hyra detta industrihus, varför kommunen lade ut summor för tomma lokaler. Ingen satsar i Lappland, än mindre i Adak, var hennes osminkade besked.
Men historien kommer eventuellt – hoppas hon – att ge henne fel.
– Mycket tyder på att gruvans huvudåder inte är funnen än. Vår förhoppning är att australiska gruvbolaget Avalon Minerals inleder verksamhet här.
Avalons planer för Adak inleddes våren 2008. Då fastslog bolaget att möjligheterna för verksamhet i Adakområdet var så pass goda att prospekteringen och närvaron intensifierades.
I ett längre perspektiv är det tänkt att den nya gruvstaden i Adak ska samägas av olika bolag. Men ingenting tyder i dag på att vare sig kommunen eller staten är intresserade av att delta.
Något som väcker missnöje – Malå kommun hade inte varit den tätort den är i dag om det inte vore för Adakgruvans skatteintäkter från 1940-talets början och nästan 40 år framåt.
Några som inte gick lottlösa var markägarna; ”tonören” – det vill säga procentandelar av gruvförtjänsterna – gled ljudlöst ner i deras fickor.
Eivor Jonsson beskriver Adak som ”ett typiskt brukssamhälle”, stöpt för en singelindustri utan vilken byn aldrig riktigt kan fungera.
Återstår då bara konstgjord andning för samhällen som Adak? Det beror på, menar hon: många unga flyttar hit på grund av billiga bostadspriser men arbetar på annan ort, där jobben finns. Samtidigt blir de utländska husägarna allt fler, de flesta holländare och tyskar.
Framtiden ligger i turismen, anser Eivor, i utmaningen att verkligen placera hela Lappland på kartan. Så om hon får drömma? Då återvänder Eivor Jonsson till 1800-talets regionala verklighet där de människor som levde innanför Lapplands gränsdragningar betalade lägre skatter och undslapp militärtjänstgöring.
– Det var nödvändiga förutsättningar som lockade nybyggare hit, man måste göra något som gör Lappland mer attraktivt. Jag är uppriktigt besviken på samtliga regeringar oavsett partifärger de senaste decennierna. Vem satsar på infrastrukturen? Man kan inte bara slänga ner miljarder till kommunerna utan uppföljning. Det läggs mycket pengar på vindkraft i Skåne, men vind har ju även vi här i norr.
Skellefteälven drar gränsen mellan Norrbottens och Västerbottens län. Här i närheten låg den 250 meter djupa Adakgruvan fram till stängningen 1978. Nu är dagbrottet inte bara täckt med snö, det är sedan 30 år även igenfyllt. Att det legat en djup gruvkrater här är till en början svårt att förstå, men vid närmare anblick står det klart att något ägt rum, oklart vad.
När Fred Lindström cyklade hit för sitt första arbetspass den 25 januari 1952 var han 14 år och temperaturen minus 21 grader. Liksom många andra Adakbor blev han trogen Boliden och gruvan tills samtliga fem gruvor i bolagets regi och statens ägo stängde.
– Den här platsen vilar på mycket mineraler, säger den gamle gruvkarlen och synar det snötäckta lapptäcket.
Fred är 75 år men ser äldre ut fastän han tidigt insåg vikten av hälsan. Ingen tänkte på miljön för 50 år sedan, menar han, varken för de som arbetade i gruvor eller de biverkningar som gruvdriften påtvingade ekosystemet.
– Det var rakt igenom hårda förutsättningar, säger han och pekar ut kontor, dansbanor, förmansstugor, ungkarlsbaracker och sågverk i snön.
Mänsklig bebyggelse som inte längre finns.
– För de som bott här, som vuxit upp här är alla spår från barndomen utplånade, säger Eivor. Många som kom hit för att arbeta och leva hade heller inga rötter bak i tiden, Adakgruvan blev deras rot. Som sedan rycktes ur jorden.
Det behöver inte vara något sorgligt i det, tillägger hon, men det väcker känslor.
I den vackra Sagabiografen har Adaks ideella krafter, däribland kommunpolitikern Eivor Jonsson, ömsint dekorerat salongen med gamla filmplanscher. Här levde anrikningsarbetaren Östen Dahlberg, som gjorde militärtjänst i Stockholm och drömde om en biograf, ett kulturellt alternativ, i Adak.
När byn fick elektricitet 1943, mitt under brinnande världskrig blev biografen verklighet i familjens rödvita stuga. I dag anordnar Adak sedan snart 20 år en filmfestival som vuxit ut till byns verkliga stolthet, årligen besökt av svenska skådespelare.
Festivalen ingår i Guldriket, ett EU-finansierat projekt som berör andra turism- och näringsliv. I ett informationsblad lyfter Guldriket fram det faktum att två av Europas största guldfyndigheter finns i Lapplands innandöme.
I Adak träder starka kvinnoporträtt fram i form av gruvarbetare, festivalanordnare och mineraljägare. De som ideellt driver museet och biografen är kvinnor och unga. Det är här, i ett hus från sekelskiftet som Adaks olika generationer möts.
Men den outtröttliga brunnen med brinnande engagemang och oavlönat arbete har än så länge inte lett till ett hållbart ekonomiskt alternativ till gruvorna. Adak är beroende av utomstående besökare och utländska gruvbolag. Minnen har blivit nutid, klippböcker utgör motsvarigheten till ett sår som aldrig får läka.
Samhället är minneslunden för en dröm som sprack, gjord till en väntan på bättre tider. Inför australiensiska Avalons förestående gruvdrift känner byn blott förväntan. Finns det inga farhågor för att historien ska upprepa sig?
– Vi vet att de utländska bolagen bara är här för att komma åt naturtillgångarna, att de tar vad de vill ha och sedan åker dem. Men om det ger lite arbetstillfällen är det värt det. Vi hoppas att guldådern rinner hit också.
I november 2010 kom Statistiska centralbyråns rapport om Sveriges beräknade befolkningsutveckling för åren 2009–2025. I huvudstaden beräknas befolkningstätheten öka med mellan 10–20 procent fram till 2025, men för Sverige norr om Stockholm är läsningen dyster.
Avfolkningen från norr, en naturlig följd av misslyckad glesbygdspolitik, drabbar främst unga.
I Stockholm föds i dag vart fjärde svenskt barn, där huserar de mest inkomstbringande företagen, där häckar den politiska makten. Närmare Polcirkeln pendlar utvecklingen mellan oroväckande till katastrofal.
Läget är alltigenom desperat. I Lapplands inland beräknas avfolkningen fortsätta i stigande takt, kring Kiruna med 20–30 procent och längre söderut kring Malå och Lycksele kommuner 10–20 procent. Den svenska glesbygden utarmas och jakten efter arbete, kulturell stimulans och utmaningar drar merparten av Norrlands unga till södern och städerna.
”En kommun som ska vända trenden måste antingen skaffa sig en skidbacke som lockar turister eller öppna en gruva.” Så låter Björn Sundströms, som kartlägger trenden för Sveriges kommuner och landsting, dystra men verklighetstrogna sammanfattning.
Framtiden talar ändå för Lappland. Den ekonomiska, bör understrykas. Konjunkturen i Norrland fortsätter att växla utseende snabbt, understryker SCB och Norrlandsfonden i rapporten Norrlands konjunkturbarometer från november 2010.
”I Norrlandslänen ligger till exempel gruvornas, skogsindustrins samt järn- och stålindustrins andel av industrins totala förädlingsvärde på 47 procent, jämfört med 18 procent i riket”, fastslår rapporten och menar att förklaringen är att råvaruindustrier tenderar att leda utvecklingen i en internationell konjunkturuppgång.
Det är en ljus framtid som Norrlandsfonden målar upp. Ord som avfolkning och arbetslöshet nämns inte.
”De norrländska handlarna bedömer framtidsutsikterna som lovande och inga tecken på mättnad finns”, menar Norrlandsfonden.
Men det är en verklighet som många i Lappland har svårt att applicera till sin egen tillvaro, där just avfolkning, brist på arbete och osäkra industriprofetior snarare än tillväxtpolitiken härskar.
Bastuträsk vaknar upp till nylagd snö. Världen har sprejats vit och hustaken försvinner i himlens grådask.
Här, 50 kilometer väster om Skellefteå och på tröskeln till Lapplands inland, anlades järnvägen på 1800-talet och lockade arbetskraft till sig. Den har alltid varit byns fönster till omvärlden, Bastuträsks identitet och existensberättigande.
Här har människor svårt att sova om tågtrafiken tystnar om nätterna. Tågen, rörelsen, är det naturliga tillståndet. Alla vägar leder en hit. Hundra meter från Bastuträsks tågstation välkomnar en förläggning ensamkommande barn.
Utanför värdshuset har den thailändska flaggan virat in sig till en knut bredvid två blågulfärgade. På andra sidan skänken beklagar den thailändska kökschefen på bred norrländsk dialekt att alternativen för vegetarianer är aningen magra.
Listan på nedläggningar kan göras lång i Bastuträsk: vårdcentraler, industrier, brandstationer, dansbanor, kyrkor, detaljhandelsbutiker, närlivs, livsplaner. Kvar finns det som i media karaktäriserar Lapplands inland; en åldrande befolkning, någon enstaka affär, en pendlande arbetsskara.
Stationshusets vaktmästare Ronny talar om bristen på ansvar och intresse från omvärlden. Ronny är en äldre man ärrad av sjukdomssviter och en av de sista i Bastuträsk ”att födas hemma”.
Anställd för Boliden som tekniker ryckte han ut till närliggande gruvor i länet innan han hamnade i Dalarna i tjugo år. När barnen var skolfärdiga tog han och hustrun beslutet och flyttade hem till Bastuträsk.
– Med facit i hand måste jag nog säga att det var fel beslut, säger han. Det finns ju inga jobb. Ungdomarna flyttar härifrån för att studera och jobba.
Ronny tystnar och vilar en stund med skurmoppen i knät. Andningen är tung men envis, kolen har tecknat sina runor i det vänliga anletet. Han minns en kväll i Adak, på 1960-talet, när han i ett halvår arbetade i gruvan för Bolidens räkning. Han och en kamrat följde med två flickor hem.
– Vi gick hem till en av kökstanterna i gruvan och länsade henne på kotletter. All mat som hon skulle ha till söndagsmiddagen i gruvan hade vi ätit upp under lördagsnatten.
Sedan dess har han inte varit tillbaka i Adak. Det pratas mycket om landsbygden, tycker han, men desto mindre görs.
– För att inte säga ingenting.
Så vad finns kvar? Järnvägen. Ronny ler melankoliskt. Men Bastuträsks existensberättigande är satt under lupp. Politiker raljerar, pendlare suckar och Bastuträskborna fräser.
Den nya Botniabanan längs kusten kan reducera dagens två passerande nattåg till ett, något som skulle slå mot Bastuträsk, dels ekonomiskt men kanske mer socialt. Den som släcker tågen i Bastuträsk släcker även något annat, kalla det hoppet.
Stationshuset i Bastuträsk, själva navet i frågan, är sedan några år mer än en väntsal. Det är en mosaik av kulturhus, vänthall, en oas i vintermörkret, ett slags Folkets hus och verklighetsflykt, allt i ett. Och det tack vare ideella viljor.
Det är snart tre år sedan elektrikern Gunnar och före detta läraren Maj-Brith Hägglund-Westermark köpte loss stationshuset från SJ. Då stod huset förfallet och toaletterna var så illa underhållna att skamsna bybor själva kom med papper till de väntande resenärerna.
Maj-Brith Hägglund-Westermark minns att hon uppriktigt skämdes för att vara Bastuträskbo. Men nu håller stationshuset öppet dygnet runt, erbjuder gratis internet och bokhyllor med skänkta kläder, böcker och tidskrifter till salu för frivilliga summor.
–Vi utför mycket jobb för SJ:s räkning. Gratis. Mycket på grund av skrytbygget av nya stationen i Umeå, där man inte bemödat sig att ordna fram en informationsdisk, allt är maskinellt. Ingen mänsklig kontakt alls. Så frågorna tar ju resenärer med sig hit.
Maj-Brith Hägglund-Westermark var själv nere för räkning efter att bränt ut sig som lärare och stridit med Försäkringskassans nya direktiv tills stationshuset blev hennes nya kall. Här anordnar i dag tillsammans med Vuxenskolan och byns flyktinggrupp kulturprojekt och undervisning i svenska.
– Det är här unga och gamla, svenskar som utlandsfödda möts i Bastuträsk, säger hon stolt.
Nu hotar SJ att dra in ett av tågstoppen i Bastuträsk, en följd av att politiker i städer med växtvärk – Lycksele och Skellefteå – tävlar om besökare och en plats längs de åtråvärda Norrlandslinjerna.
– Det vore vansinne att reducera natttågen här, menar Maj-Brith Hägglund-Westermarks make Gunnar. Det här är en historisk knytpunkt, att stuva om i linjerna skapar mer problem än det löser. Och det vet lokalpolitikerna.
Men allt är inte nattsvart, fortsätter han, varken för Lappland eller Bastuträsk. Här stiger invånarantalet, i dag 500, bland annat till följd av låga bopriser och envisa småföretagare.
Andra tongångar var det på 1990-talet då byns 1 000 invånare halverades till följd av lokalindustriella nedläggningar, Posten försvann och SJ lade ner växlingsdriften. På fyra år försvann tvåhundra av Bastuträsks jobb i ett svep, en smäll bygden än i dag inte har hämtat sig ifrån.
– Man bör inte se allt norr om Dalälven som tärande, säger Gunnar. Tänk på alla naturrikedomar som kommer härifrån. Tänk vilka skatteintäkter som skulle kunna läggas undan för framtiden, som oljepengarna i Norge. Mineralerna i Kiruna och alla andra ställen är ju ändliga. Det finns en tid efter gruvorna också. Det får vi inte glömma.
