Inför sommarens herrfotbolls-VM i Sydafrika duggar rapporterna tätt (eller åtminstone tätare än vanligt) om utnyttjade arbetare och förmodade prostitutionsexplosioner. Supermoderna arenor – vars påkostade arkitektur är ett hån mot landets miljoner fattiga – byggs i rika områden, så långt bort som möjligt från den befolkning som mästerskapen sägs vara till för.
Det är ungefär som vanligt när det kommer till internationella evenemang i miljardklassen, med andra ord.
Som grädden på moset hotar dessutom sydafrikanska fascistorganisationen AWB att ställa till med raskrig under mästerskapen. Efter mordet på Eugène Terre’Blanche, AWB:s grundare och frontfigur i den i perioder väpnade kampen för en etniskt ren boerstat, meddelade organisationens nya ledare att han hoppades att medlemmarna skulle hålla tillbaka eventuella våldshandlingar – i väntan på en samordnad hämndaktion från hela organisationen, företrädelsevis under VM.
Eugène Terre’Blanche slogs ihjäl av två svarta arbetare anställda på hans ranch.
Organisationens hot har djupare orsaker än den förväntade fascistiska reaktionen på ett mord där dess vite ledare föll offer för svarta gärningsmän.
Sporten fotboll har ett enormt symbolvärde i Sydafrika. Under apartheid spelade den vita befolkningen cricket och rugby (en anledning till att stora delar av den svarta befolkningen än i dag håller på Nya Zeelands landslag på grund av deras namn – All blacks).
Den svarta fick hålla tillgodo med fotboll – även om de nekades tillträde till det helvita landslaget. Det senare bojkottades dock av i stort sett alla andra nationer och tilläts inte spela i internationella mästerskap.
Precis som alla andra institutioner i Sydafrika innan 1990-talet var fotbollen uppdelad efter ”ras” på nationell organisationsnivå. En organisation för vita, en för svarta, en för indier och en för färgade. Först 1991 grundades det neutrala sydafrikanska fotbollsförbundet SAFA, och landslaget öppnades för alla och fick spela matcher mot andra länder. Laget, som kärleksfullt kallas ”Bafana, bafana” (ung: våra pojkar), klev fram som en av det nya Sydafrikas starkaste symboler.
Dessförinnan spelade fotboll en politisk och mänsklig roll för alla de politiska fångar som hölls inlåsta på Robben Island utanför Kapstaden.
I fyra års tid anhöll de fängslade apartheidmotståndarna om att få spela fotboll på den lilla fritid de tilläts. I fyra år nekades de innan de 1966 kunde bilda The Makana Football Association, MFA, (med namn efter en av de allra första fångarna på Robben Island) och skapa tre ligor med lag från nio olika klubbar innanför murarna.
MFA belönades med hedersmedlemskap i FIFA 2007 och i filmen More than a game – som handlar om Makana FA och fotbollen som aktivistisk protest och mening – lagen upprätthöll strikta internationella regler – vittnar forna ANC-ledare om fotbollens betydelse för att stå ut med förnedringen och apatin i fångenskap. Tokyo Sexwale, nuvarande minister, beskriver fotbollens betydelse så här:
– The game of football kept us alive.
