Varningarna har duggat tätt om en svensk fastighetsbubbla den senaste tiden. Inte bara från oppositionella debattörer: finansminister Anders Borg, Riksbanken och flertalet bankekonomer har anslutit sig. Varningarna verkar befogade. Medan huspriserna i länder som USA, Spanien och Irland har fallit med 10-tals procent har de fortsatt stiga i Sverige utan tecken på vändning. Detta trots att svensk ekonomi fallit mer än många andra EU-länders och de senaste siffrorna visar en fortsatt BNP-minskning på 0,1 procent för sista kvartalet 2009.
Det finns flera anledningar. En är helt enkelt att det byggs få bostäder, och har gjort så under mycket lång tid; de bostäder som byggs är dessutom företrädesevis dyra. Allmännyttan har sedan 1990-talet avvecklats eller annars övergått till att agera likadant som de privata konkurrenterna. För bostadsbolagen, som inte direkt befinner sig på en marknad med mördande konkurrens, lönar det sig bättre att ta bra betalt för det bestånd de har än att utöka produktionen. Avskaffandet av fastighets- och förmögenhetsskatten bidrar också direkt till att öka efterfrågan på dyra bostäder.
Men en annan anledning är att Riksbanken sedan den ekonomiska krisens slog till 2008 har börjat trycka (elektroniskt, naturligtvis) pengar och låna ut till näst intill ingen ränta till bankerna, vilket har gett allt billigare huslån. Svenskarna har nu nästan helt slutat amortera av på sina lån och många har tagit ut nya lån på redan köpta bostäder.
På sätt och vis är detta en ersättning för den stimulanspolitik som regeringen inte velat genomföra. I stället för att staten satsar för att få igång ekonomin, låter man hushållen lånefinansierat konsumera sig ur krisen, vilket är huvudförklaringen till att det fria fall som konjunkturen verkade vara på väg in i 2008 har dämpats. Siffrorna visar också att det är handeln som drar den svenska ekonomin för tillfället.
Vad inte så många påpekat är att Sverige därmed går samma väg som ledde USA in i den nuvarande krisen.
På kortare sikt är det knappast någon risk att Sverige går in i en motsvarande krasch. Priserna kan börja falla och konsumtionen dämpas igen, men nettosparandet i Sverige är fortfarande nära 10 procent, medan det i USA var nere runt noll innan krisens utbrott. Man kan rentav säga att något av de tidigare obalanserna, där Sverige år efter år bedrivit en anorektisk politik – sparat på hög och producerat mer än vi konsumerat – nu rättas till.
Man kan dock fundera över andra konsekvenser av vägvalet. Om regeringen hade valt en statlig stimulanspolitik, hade det oundvikligen uppstått en diskussion om hur pengarna borde satsas.
Vedertagen forskning visar att det allra effektivaste sättet är offentliga anställningar, och därefter att ge pengarna till låginkomsttagare. Det förstnämnda står till och med att läsa i regeringens egen krisproposition från 2008. Och även bortsett från ekonomernas visdomar är det vad opinionsundersökningar brukar visa att svenska folket vill ha.
En stimulans i form av privat konsumtion bland villa- och bostadsrättsägare må vara ett mer önskvärt resultat ur borgerlig synpunkt, men hade sannolikt varit svårt att motivera i en debatt.
Risken är att dessa hushåll känner sig rikare när de ser att värdet på bostaden stiger, men när det beror på en allmän prisökning i hela landet, är det egentligen en helt imaginär tillgång. Det högre pris man får ut genom att sälja, förlorar man genast igen vid köp av den nya bostaden. Det är en tillgång som bara kan utnyttjas genom att belåna den. Den ekonomiska effekten av en bubbla, och av att den eventuellt spricker, handlar mest om psykologi.
