De senaste åren har Sverige inte haft någon familjepolitik, utan en ren kärnfamiljpolitik. De åtgärder som har genomförts har bidragit till att öka klyftorna mellan familjer. Vi har fått jämställdhetsbonus, som ger föräldrar som bor ihop en ännu bättre ekonomi. Sammanboende föräldrar ska slippa bråka om städningen och har därför fått avdrag på hushållsnära tjänster och så har vårdnadsbidraget införts. Samtidigt ökar barnfattigdomen. Inkomstklyftorna i samhället har aldrig varit så stora som nu. 14,5 procent av ensamstående mammor med barn under sju år är arbetslösa, och 4,5 procent av papporna. Gifta pappor har mest i lön och ensamstående mammor har minst i lön. Att vara ensam om att hämta och lämna på förskolan och alltid vara den som är hemma med sjukt barn är inte bra för löneutvecklingen. Krav på förändringar för att förbättra för ensamföräldrar och deras barn, riktar sig ofta till riksdagspolitiker och ministrar. För att visa att kommunpolitiker också kan göra stor skillnad för ensamföräldrar skrev vi en rapport om hur det ska gå till. Vi identifierade 15 områden som viktiga för ensamföräldrar, och framför allt för deras barn. Rapporten i sin helhet berättar bakgrunden, det aktuella läget, varför frågan är viktig och vad du kan göra som politiker. Vi började med att göra en kartläggning av hur läget är i Sveriges kommuner på de här områdena.
Bland de mest nedslående resultaten är att bara fyra av tio kommuner erbjuder barnomsorg på obekväm arbetstid. Enligt regeringsrätten behöver kommunerna bara erbjuda barnomsorg på normal kontorstid. För ensamföräldrar med heltidsarbete och en bit att pendla till jobbet kan bristen på omsorg efter klockan fem ställa till det. För föräldrar som arbetar inom vården, handeln, transport eller turism är det en katastrof. Eftersom arbetslösheten är så stor bland ensamföräldrar får det inte finnas några hinder att arbeta. Flera kommuner saknar policy för avgifter i skolan, trots att skollagen säger att skolan ska vara avgiftsfri. Förra veckan kom siffror från SCB som visar att de ekonomiska klyftorna mellan barnfamiljerna ökar. Låt inte skolan bli skådeplatsen för dessa skillnader.
Gör det möjligt för barn att gå i skolan utan att behöva skämmas eller tvingas anmäla sig sjuka när det är dags för skolutflykt. Fler skolor kan arbeta som Rågsvedsskolan, där utflykter och skridskor till alla ingår i skolans budget. De vanligaste är att avgiften till barnomsorgen baseras på hushållets inkomster i stället för föräldrarnas. Det förekommer att man har förmånliga priser för familjer med två föräldrar, medan familjer med en förälder betalar fullpris till till exempel badhuset. Olika priser för olika sorters familjer står i strid med kommunallagens skrivningar om att alla medborgare ska behandlas lika.
Hälften av kommunerna gör barnkonsekvensanalyser vid beslut, trots att barnkonventionen nu funnits i 20 år. Genom att titta på om ett beslut får konsekvenser för barn kan man undvika att fatta beslut som ökar skillnaderna mellan enförälder och tvåförälderfamiljen. Ett exempel är att många kommuner börjat fakturera för barnomsorg även i juli månad. Förutom avgiften ska familjen ha råd med frukost, lunch, middag och helst någon rolig utflykt också. Det gör sommarlovet tufft för familjer med små marginaler. Få kommuner har ett föreningsbidrag för organisationer som arbetar med föräldrastöd. Bara en av tio kommuner har stödgrupper till barn med separerade föräldrar. Ytterst få kommuner kan erbjuda avlastning i hemmet om du som ensamförälder blir sjuk. De flesta kommuner har en kommunal öppen förskola. Familjecentraler, där man samlar mödravårdscentral, barnavårdscentral, öppna förskolan och familjerätten under samma tak, är fortfarande inte så vanliga som man kan önska.
Till skillnad från den familjepolitik som förs nu är ovanstående åtgärder inte något som försämrar för någon annan grupp i samhället. Det som är bra för ensamföräldrar är bra för alla föräldrar, framför allt med tanke på att alla som är föräldrar faktiskt kan bli ensamstående. Det finns alltså mycket som kan göras på lokal nivå för att skapa bra förutsättningar för ensamföräldrar. Samtidigt ska man inte glömma bort vem som har det övergripande ansvaret, framför allt när det gäller de ekonomiska villkoren. När vi försöker lyfta till exempel barnomsorg på obekväm arbetstid, med ansvariga ministrar blir svaret att det ligger under det kommunala självstyret och därför kan ministern inte göra något åt det. Detta trots att reglerna för a-kassan ofta krockar med hur mycket barnomsorg kommunerna har lust att erbjuda. När vi stämmer av våra upplevelser med andra organisationer som arbetar med utsatta grupper får vi höra liknande berättelser. De nationella politikerna håller det kommunala självstyret framför sig som en sköld mot de komplicerade frågor som de annars skulle behöva hantera. Det finns all anledning att framöver titta närmare på vilka konsekvenser det kommunala självstyret får för utsatta grupper. Decentralisering av makt får inte ske på bekostnad av grundtrygghet.
