Sedan i måndags vet vi var LO står inför den kommande avtalsrörelsen, som omfattar mer än tre miljoner arbetares löner för kommande år: De kräver minst 620 kronor per månad och heltidsanställd eller lägst 2,6 procent räknat på avtalsområdets genomsnittsförtjänst.
I kontrast mot arbetsgivarsidans ohemula nollbud kan kravet vid en första anblick låta kaxigt. Men tyvärr är det varken kaxigt eller ens klass- och könsmedvetet.
För trots ekonomiska kristider anser sig storföretagen ha råd med bonussystem för mångmiljardbelopp. Detta måste självfallet ställas i relation till arbetarnas löner. Även den som inte går med på att det är arbetarna som skapar mervärdet i produktionen, utan på fullaste allvar tror att det viktigaste jobbet görs av högsta ledningsskiktet, kan ju inte bortse från att utan arbetarna på golvet är ingen profit möjlig.
Lönernas andel av företagens kostnader har under en rad år sjunkit i Sverige, vilket med all tydlighet visar att de stora facken har gått som förlorare ur avtalsrörelse efter avtalsrörelse: Arbetarklassens del av kakan har, sett ur det perspektivet, hela tiden minskat.
Tros den hårda verklighet vi lever i just nu, med företagsnedläggningar och kraftigt stigande arbetslöshet, visar både vinster och fortsatt bonusfest att löneutrymmet är betydligt högre än de hundralappar LO nu kräver – förutsatt att man inte tycker att arbetarklassens del av kakan ska fortsätta att hela tiden krympa.
Samtidigt är det märkligt att de stora facken inte heller har låtit diskussionen om att produktivitetstillväxten skulle kunna växlas in som annat än enbart växande köpkraft göra avtryck i sina avtalskrav. Både klimat och solidaritet borde vara högaktuella argument för att damma av kravet på förkortad arbetstid: dela på jobben och växla en del av konsumtionsutrymmet mot fri tid.
Här finns också en viktig feministisk landvinning att göra. De hundratusentals kvinnor som frivilligt eller ofrivilligt arbetar deltid skulle därigenom få möjlighet till en heltidslön, vilket dessutom snyggar till lönestatistiken.
Men de feministiska insikter som ju faktiskt finns i vissa, företrädesvis kvinnodominerade, förbund har inte heller gjort avtryck i avtalskraven.
Trots att förra avtalsrörelsens modell med en jämställdhetspott faktiskt fungerade och utjämnade en del av de osakliga löneskillnaderna mellan män och kvinnor bygger LO inte vidare på denna modell. I stället presenteras en låglönepott, som de samtidigt kallar jämställdhetspott, som innebär ett extra påslag på 125 kronor per heltidsanställd och månad till de avtalsområden där genomsnittslönen är lägre än 21 300 kronor.
En sådan pott är inte fel i sig. Lönepressen nedåt som regeringen så ivrigt hejar på bör motverkas genom höjda lägstalöner. Men alla felavlönade kvinnor finns inte bland de lägst avlönade, genomsnittslönen är lägre för kvinnor än för män i alla lönekategorier. Att hela LO låter IF Metalls hårdnackade motstånd mot att använda fungerande strategier för att åtgärda detta är absurt.
Bra är däremot kraven på ettåriga avtal, avtalsskrivningar om rätt till heltid och ett förbud mot att kringgå turordningsreglerna i Las via bemanningsföretag. Frågan är förstås vad det skulle få för praktisk betydelse. Rätten för deltidsanställda att gå upp i tid innan nyanställningar görs finns ju redan inskriven i Las, men har liten effekt så länge ingen förhandlar om att det efterlevs i praktiken.
