”Det är inte svårt att få arbetskamrater intresserade av syndikalisterna – det svåra är att få dem att fylla i en medlemsblankett och börja betala avgiften. Hur gör man?”SAC:s kongress hade rullat på så friktionsfritt att måndagsförmiddagen kunde ägnas åt ett nyinlagt block om hur organisationen ska kunna växa i medlemsantal och inflytande. Med korta […]
”Det är inte svårt att få arbetskamrater intresserade av syndikalisterna – det svåra är att få dem att fylla i en medlemsblankett och börja betala avgiften. Hur gör man?”
SAC:s kongress hade rullat på så friktionsfritt att måndagsförmiddagen kunde ägnas åt ett nyinlagt block om hur organisationen ska kunna växa i medlemsantal och inflytande. Med korta undantag har medlemsutvecklingen varit negativ sedan 1967, och efter regeringens attacker mot facket 2006–2007 blödde den kraftigt. Nu har flödet stoppats och antalet medlemmar stabiliserats runt 5500.
Det var under den diskussionens inledning som avgående CK-ledamoten Per Ferm ställde sin fråga som citeras inledningsvis. Det tog 350 år att lösa matematikern Pierre Fermats gåta – varför ekvationen xn + yn = zn saknar lösning bland heltal – men SAC har inte den tiden på sig för att finna en lösning på Per Ferms gåta.
Många aktiva syndikalister vittnar om att de har stor respekt bland sina arbetskamrater. Ofta är det syndikalisten de vänder sig till, snarare än till det egna facket, när problem uppstår på jobbet. Trots detta tar de sällan steget över till ett medlemskap i SAC. Skälen varierar givetvis, från att LO-förbunden erbjuder billig hemförsäkring till att man helt enkelt inte sympatiserar med SAC:s idéer. Men det kan också bero på att SAC uppfattas som udda eller rent av skrämmande. Kanske tror de att man som syndikalist måste vara väldigt aktiv och stridbar. Oavsett orsak – ska SAC överleva krävs att arbetande människor vågar ta det steget.
Per Ferm fick en hel del svar. Större satsningar på agitation och propaganda kan tyckas vara självklara svar, och kongressen biföll senare en motion om en rejäl satsning på agitation. Men det utrop som ljuder starkast över kongressalen är: Bygg driftssektioner! I den fackliga reorganiseringens namn ska man främst satsa på att etablera kollektiv av arbetare på arbetsplatserna. I dag är syndikalister spridda över branscher och arbetsplatser och ofta ensamma.
Genom att växa på arbetsplatserna och bilda driftssektioner ökar möjligheten att sätta normer och vinna fackliga segrar. Etableringen av en lokal syndikalistisk makt bör i sin tur locka än fler medlemmar – och dessutom ge ansikten åt rörelsen. Om SAC är lika med Lisa och Jorge på jobbet försvåras möjligheten att utdefiniera syndikalismen som något apart och farligt.
Visst är detta en viktig strategi, men röster höjdes också för att något kan tappas bort i ivern att bygga sektioner. Allt fler arbetare saknar fasta anställningar, de har korta vikariat eller frilansar, drar sig till och med fram som papperslösa helt vid sidan av lagar och avtal. För den som byter jobb flera gånger per år kan inte driftsektionen bli den fasta fackliga punkten. Där kan i stället branschsyndikat eller LS skapa en trygg struktur, och kanske behöver denna växande medlemskategori snarare en större satsning på registermetoden.
Men kongressen biföll trots allt en motion om att ”Syndikatets primära uppgift är att verka för att bilda driftsektioner inom syndikatets verksamhetsfält”, vilket torde innebära en intresseförskjutning mot fast anställda arbetare.
Men det viktigaste av allt är att börja segra, menade Maria América Aguilar Lima från Västerorts LS. ”Om vi som papperslösa kunde växa från 200 till 1500 medlemmar på två år, vad ska då inte ni klara av? Ni som har papper, som har språket, som tar mindre risker? Det handlar om att återvinna den optimism som SAC hade 1910.”
Där någonstans ligger sannolikt svaret på Per Ferms gåta.
