Nu höjs röster som önskar skapa en lag som rättfärdigar tvångsvård av gravida missbrukande kvinnor. Socialdepartementets förslag innebär att den nuvarande Lagen om vård av missbrukare, LVM, utökas med en punkt. I dagsläget gäller LVM en person och går i korthet ut på att någon som utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, eller kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående ska tvångs-vårdas. Det tillägg som regeringen önskar göra är att tvångsvård även kan bli aktuellt om en kvinna utsätter sitt ofödda barn för en påtaglig risk att födas med en skada orsakad av missbruket
Har man hört den förut? Att i statens regi agera med tvång gentemot kvinnor som inte infinner sig inom ramen för en anständig kvinna är tyvärr inget nytt fenomen. Hela vår historia vittnar om kvinnor som tvångs-vårdats och medicineras för att stöpas om till timida kvinnor. Ta till exempel tvångssteriliseringen som avskaffades så sent som 1975 eller den spektakulära vården av hysterikor runt det förra sekelskiftet. Listan skulle kunna göras ännu längre.
Nu ger man sig återigen på några av de mest sårbara grupperna som existerar i vårt samhälle. En grupp som lever i symbios med sin egen skam och inte minst – samhällets skam. Att vara kvinna och missbrukare innebär i sig att befinna sig på den absoluta botten. Jag har fyra års erfarenhet inom missbrukarvården i Stockholm och där satsas inte alls lika mycket på vård och behandling riktat till kvinnor i jämförelse med männen. Inte heller i denna debatt prioriteras kvinnans behov. Jag är den första att skriva under på att det är mycket olyckligt varje gång ett barn föds med skador som är orsakade av missbruk. Men förslaget om tvångsvård andas förakt. Här ställs den smutsiga kvinnan mot det rena barnet, skyldig mot oskyldig. Här signalerar staten klart och tydligt att dessa kvinnor har diskvalificerat sig från vår föreställning av det heliga moderskapet.
Det finns en rad allvarliga komplikationer med detta resonemang och den första handlar om själva begreppet tvångsvård. Att tvinga en människa till ett liv som någon annan har villkorat leder till att glappet mellan vi och de ökar, där samtalen mellan parterna präglas av rädsla som orsakas av en överordnad och en underordnad position. Sedan har vi kvinnan som subjekt, underordnad barnets supersubjekt. Enligt mig är detta ett resonemang som jag trodde avskaffades med abortlagen; när en kvinna är gravid har hon inte längre rätt till sin egen kropp. Ett varnande finger bör också höjas för att en ändring av LVM kan bidra till att missbrukande kvinnor väljer att avstå från att besöka mödravårdcentralerna, trots att detta är en grupp som kanske mer än någon annan är i behov av stöd och hjälp. En annan risk som en sådan lag kan medföra är att kvinnorna känner sig tvingade till abort i stället för att slippa bli tvångsomhändertagna. Det kanske är just detta som är syftet med en sådan lag? Att gruppen missbrukande gravida kvinnor fortsätter att fara illa i det tysta. För uppenbarligen ser det inte bättre ut än att denna samhällsgrupp mer än sällan först får uppmärksamhet när deras leverne tenderar att skada någon annan än dem själva. En annan fråga gäller männens ansvar. Har man även tänkt sig tvångsvårda blivande missbrukande fäder? Eller är det endast relevant att skydda det ännu ofödda barnet? Eller för den delen, män som misshandlar kvinnorna under graviditeten? Forskning från Karolinska institutet visar att barn som föds av kvinnor som lidit av psykisk ohälsa under graviditeten själva löper senare risk både för psykisk ohälsa och självdestruktiva handlingar.
En sak ska man ha klart för sig: Ett liv i missbruk oavsett kön innebär ett liv där behovet av drogen slår ut allt annat av värden. Ingen eller inget kan mäta sig med de krafter som beroendet har om man inte får kompetent vård. Förutsättningen för att vården ska ge resultat grundar sig till 70 procent på tillit, oavsett vårdform. Varför i stället inte upprätta någon form av institution med kvalificerad personal som uteslutande arbetar med missbrukande gravida kvinnor? Där man på allvar intresserar sig för vad kvinnorna har att säga om sin egen livssituation, där de blir bemötta med den värdighet de enligt mig förtjänar. En plats där personalen faktiskt är angelägna om att finna människan bakom missbruket. Med detta resonemang som nu förs om en eventuell tvångsvårdslagstiftning riktat till missbrukande gravida kvinnor, ser vi åter-igen det faktum som vi gång på gång bevittnar, nämligen ett demokratiskt land som alltid vänder ryggen till den grupp individer som inte lever ett liv som existerar inom ramen för vad en god medborgare anses vara. Vår historia kan inte raderas, men vi kan se till att den inte upprepas. Men uppenbarligen behöver vi något smutsigt och ovärdigt att förhålla oss till. För det vore väl förskräckligt om vi tvingades rikta luppen mot våra egna rena och värdiga liv.
