Ledare

Vågar de rödgröna?

Med ett år kvar till riksdagsvalet bjuder de rödgröna partierna på fest i Kungsträdgården i Stockholm på söndag. Storheter som Sarah Dawn Finer och The Poodles utlovas, och annonseras före såväl partiledare som språkrör. Kanske säger det något om tillståndet i oppositionen. För om festen ska vara en uppvisning i enighet och kamplust – vad […]

Med ett år kvar till riksdagsvalet bjuder de rödgröna partierna på fest i Kungsträdgården i Stockholm på söndag. Storheter som Sarah Dawn Finer och The Poodles utlovas, och annonseras före såväl partiledare som språkrör. Kanske säger det något om tillståndet i oppositionen. För om festen ska vara en uppvisning i enighet och kamplust – vad ska de egentligen tala om?
Först våren 2010 kommer de fem rödgröna arbetsgrupperna att presentera resultatet av sina mödor. Ännu har partierna endast förbundit sig till att de ska samarbeta, men inte om vad. Eller jo, att målet är ”full sysselsättning, ökad rättvisa och bättre miljö” har vi fått veta, liksom att budgettak, överskottsmål och oberoende riksbank är heliga principer som inte får ifrågasättas.
Kring dessa punkter borde det vara svårt att spinna engagerande tal. Men det saknas inte potentiella ämnen.

Om vänsterpolitikerna för en gång skull skulle resonera i termer av förnuft i stället för valtaktik och röstmaximering skulle de tvingas konstatera att behovet av en radikal politisk förändring är akut. De skulle behöva tala klarspråk inte bara om regeringens politik, utan även erkänna att den till stora delar bygger vidare på tidigare rödgröna majoriteters politik, som är en politik som de i allt väsentligt ännu förespråkar.
Dagligen gör sig behovet av en radikal kursändring påmind: Rapporter om en stundande ekologisk kollaps, oljetopp, finansiell härdsmälta, exploderande arbetslöshet, ökande fattigdom och svält.
Detta är den dramatiska fond mot vilket nästa års val borde utspela sig. Kontentan blir då att i en tid som kräver stora förändringar kan inte den demokratiska staten (trots alla dess brister) fortsätta att avhända sig makt och redskap till den odemokratiska marknaden.

Men även i frågor av mer dagspolitisk karaktär kommer ständiga vederlägganden av den förda politiken.
Vi vet nu att alliansens skattesänkningar ökar klyftorna mellan klasser och mellan könen. Vi vet att skattesänkningarna tar resurser från viktiga satsningar på sysselsättning och klimatomställning, som skulle kunna lindra den ekonomiska kris som har skapats av vettlösa kapitalägare men nu betalas av arbetare med och utan jobb.
Vi vet att alliansens avregleringar av allt de får syn på är irrationella och omoderna. Nyligen publicerades till exempel företagsekonomen Petter Rönngrens avhandling som visade att den avreglerade elmarknaden gav högre priser utan att konsumentmakten stärktes. Nu vet vi att det enda syftet med att privatisera Bilprovningen och Apoteket är att överföra mer skattepengar åt företagare.
Vi vet att den flummiga skolpolitiken för länge sedan har överträtt anständighetens gränser och nu mest leder till betygsinflation och segregation. Vi vet att (frånvaron av) bostadspolitiken ytterligare splittrar samhället.

Allt detta och mycket mer vet vi. Men vågar de rödgröna göra politik av det?
Den som tar sig till Kungsan på söndag får kanske en föraning, någonstans mellan musikinslagen och hoppborgen.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

facebook-grupp