Årets Pridefestival har nu invigts, med masshångel, musik och tal. På Stockholms gator har kollektivtrafikens bussar försetts med regnbågsflaggor och även hyrbilsföretag som sponsrar evenemanget draperar sina bilar i regnbågens färger.
I år har hbt-festivalen tema: ”Hetero”, vilket innebär att den synar och ifrågasätter heteronormen. Temat är väl valt. För den heterosexuella dramaturgi vi alla är delar av inom ramen för ett heteronormativt samhälle begränsar allas våra liv, mer eller mindre. Om ett stort antal människor skulle få upp ögonen för att den teater vi till stora delar omedvetet spelar, dag efter dag, faktiskt är en teater, skulle mycket kunna förändras. Men än är det långt dit. Inte minst för att hela konceptet är ganska svårt att förstå.
Feministnestorn Yvonne Hirdman kommenterar i den samlingsbok av några av sina feministiska texter, Gösta och Genusordningen (Ordfront 2007), den vetenskapliga diskursen runt det queerteoretiska anspråket som lanserat begreppet heteronormativitet. Bland annat ifrågasätter hon påståendet ”Heteronormativiteten behöver homosexualiteten för att ’fungera’” med kommentaren: ”Som historiker blir man lite förundrad över hur hela det mänskliga dramat som rullat på i tusentals år förvandlas till sociala, historiska och kulturella ’betingelser’”.
Här kan nog många människor känna igen sig. Majoriteten väljer ju faktiskt att leva heterosexuellt och ingen hävdar väl att det är fel i sig? Antagligen är det fler än Hirdman som därför inte riktigt förstår eller håller med om att detta är en relevant politisk kritik.
Låt oss därför diskutera vad tanken om att det finns en existerande heteronorm innebär.
Grundantagandet är att det som uppfattas som ”normalt” alltid är kopplat till makt och att denna makt finns överallt, även inom individen. Det gör att människor, drivna av en rädsla för att inte passa in, anpassar sig till olika förväntningar utifrån att en viss sorts heterosexuellt liv framstår som det mest åtråvärda och naturliga: Han ska gärna vara något äldre än hon, de två ska vara från liknande etnisk och social bakgrund och så vidare. Inte bara sexualitet utan även den egna kroppen, genom hår, kläder och rörelsemönster ingår.
Utan att nödvändigtvis reflektera över att det är en skapad normalitet vi deltar i, kan vi tycka sådant som att kvinnor ska ha hår på huvudet, gärna långt men inte på benen eller under armarna. Män bör däremot inte vara rakade på benen. Kvinnor ska pressa ihop sina knän när de sitter ned medan män ska placera dem brett isär. Exemplen är många. Den som avviker riskerar att uppfattas som lite konstig, av vissa dessutom som äcklig och löper i förlängningen en ökad risk att utsättas för hatbrott. Och enligt samma mall är risken störst att den som slår är en man, eftersom de får lära sig att aggressivitet och våld, åtminstone i någon mån, är en ”normal” del av att vara man.
Vi vet att hatbrott grundade i homofobi ökar. Det är inte ett problem som bara handlar om de extremister som står bakom våldet. Det är inte heller så enkelt som att den patriarkala genusordningen leder till att mäns våld drabbar kvinnor och homosexuella. Problemet är också att människor oreflekterat bär upp en konstruerad heteronorm – där en viss sorts heterosexuellt beteende anses vara det mest normala.
