Den svenska regeringen, understödd av Miljöpartiet, hävdar att den vill underlätta migration och tillsätter nu därför en utredning om invandring och så kallad cirkulär migration, det vill säga tillfälliga arbetskraftsinvandrare som rör sig mellan OECD-länderna och sina hemländer. OECD uppskattar att 20–50 procent av migranterna återvandrar till sina hemländer eller flyttar till ett annat land inom fem år. Regeringen menar att den cirkulära migrationen, som också inbegriper att den som återvandrat till sitt ursprungsland på nytt flyttar till mottagarlandet en eller flera gånger, har ”en tydlig utvecklingspotential”. Därför tillsätts nu utredningen som bland annat ska identifiera vilka faktorer inom andra politikområden som kan utgöra hinder respektive underlätta migranters möjligheter att röra sig mellan Sverige och sina ursprungsländer.
Det är inte fel i sig att detta utreds och ses över.
Felet ligger i att regeringen saknar trovärdighet i frågan när den samtidigt underlåter att ta tag i de problem som finns i den rådande asylpolitiken.
Så sent som i slutet av förra året ändrade regeringen reglerna för arbetskraftsinvandring så att arbetsgivarna, i stället för som tidigare Arbetsförmedlingen, bedömer om det finns behov av arbetskraft. Lagen innebär också att tidsbegränsade arbetstillstånd kan leda till permanent uppehållstillstånd. Men dessa förändringar har kritiserats hårt för att de på ett ytligt plan ser ut som steg i rätt riktning, men samtidigt gör arbetsmarknaden otryggare.
Det finns en rad andra problem som regeringen underlåter att ta tag i. Som att människor som söker uppehållstillstånd i Sverige skickas tillbaka till Afghanistan, Irak och Gaza trots att ingen, enligt svensk lag, ska skickas tillbaka till länder där det råder väpnad konflikt eller om hon eller han riskerar att drabbas av allvarliga övergrepp på grund av svåra motsättningar i hemlandet.
Och om regeringen menade allvar med sitt tal om att underlätta migration, varför lyssnar den då inte på Migrationsverkets generaldirektör, som i förra veckan hävdade att det behövs en lagändring för att hindra att ungefär vart tredje barn från länder som Irak och Somalia får avslag på sina uppehållstillståndsansökningar:
– Ung flicka från Burundi, fysisk ohälsa, har ingenting att åka hem till. Hon får inte stanna, säger Dan Eliasson till Sveriges Radio.
Det känns friskt att Migrationsverkets företrädare, som så länge kritiserats för sina hårda beslut – inte minst den uppmärksammade hanteringen av läkarintyg för människor som anses vara för sjuka för att skickas tillbaka – nu själva reagerar. Migrationsverkets handläggning kan tyckas tveksam, men de kan ha rätt i att det också behövs lagändringar.
Att regeringen väljer att inte åtgärda dessa problem, och samtidigt fortsätter bryta mot internationella konventioner genom att inte ge papperslösa vård på lika villkor, säger en hel del om var deras fokus ligger i talet om ”att underlätta”.
”Underlättandet” för invandrare att återvända till sina ursprungsländer som migrationsministern nu talar så varmt om ligger dessutom illavarslande nära Sverigedemokraternas invandringspolitik. Det synliggör den process som pågår i svensk politik mot bakgrund av det växande stödet för SD.
Det största hotet är inte att partiet kommer in i riksdagen, utan att etablerade politiska partier tar över deras politik.
