Ståltillverkaren Outokumpu i Avesta kom för några dagar sedan överens med facket om en tillfällig arbetstidsförkortning för 480 tjänstemän på Avesta Jernverk. Både lön och arbetstid sänks till 85 procent. Ett liknande avtal slöts i veckan vid Trelleborg Solutions utanför Sollefteå. Där kortas arbetstiden för 200 anställda med 20 procent. Och vid Volvo Lastvagnar i Tuve kom man för en tid sedan överens om att korta arbetstiden med 10 procent mot att lönen minskar med upp till 4 procent.
Detta är bara några av många exempel. Notiserna om hur allt fler företag sluter avtal som i praktiken innebär lönesänkningar, duggar allt tätare. Och de sätts hela tiden i relation till hur många varsel som därmed kan dras tillbaka.
Under årets tre första månader ökade utbetalningen av socialbidrag med 13 procent, jämfört med samma tid förra året, visar Socialstyrelsens senaste sammanställning. Krisen, i kombination med regeringens tumskruvar mot de sjuka och arbetslösa i form av sänkta ersättningsnivåer och ökade krav på att söka heltidsjobb som inte finns, sätter nu sina tydliga spår.
Därför är det i viss mån förståeligt att många av dem som arbetar är beredda att solidariskt dela på jobben medan krisen rasar som värst – alliansregeringen har ju gjort alternativet, arbetslösheten, till en riktig fasa.
Samtidigt ser vi alltså en riktigt farlig utveckling på den svenska arbetsmarknaden. För krisavtalen innebär i praktiken att det är arbetarna som får betala för krisen – utan att den förs närmare sin lösning. Under tiden tar de dessutom själva en rejäl risk. Blir de ändå arbetslösa baseras deras ersättning på den nya, lägre, krislönen.
Till detta kommer att lägre löner knappast stimulerar någon efterfrågan och inte heller bryter lågkonjunkturen. Det gör däremot en aktivt förd stimulanspolitik, som innebär sådant som bostadsbyggande, klimatomställning av infrastruktur och upprustning av den sociala välfärden. Men av detta ser vi intet.
Därför är det positivt att LO-förbundet GS, Facket för Skogs-, Trä- och Grafisk bransch, nu drar ut i strid mot vad de kallar ”konjunkturanpassad arbetstid med lägre lön”. De menar att de många exempel på att företag går ut direkt till sina anställda och erbjuder olika varianter av tjänstledighet mot löneavdrag (i de fall det inte finns ett centralt ”krisavtal”, likt IF Metalls) för att det innebär kollektivavtalsbrott.
GS har låtit jurister på LO-TCO Rättsskydd granska ifall lokala överenskommelser om minskad arbetstid är förenliga med lagstiftning och kollektivavtalet i fråga. Svaret blev nej. Påtryckningar mot enskilda att gå ner i arbetstid och lön är ett brott mot MBL och kan också betraktas som en otillåten stridsåtgärd.
Detta är klarspråk om vad denna utveckling handlar om: Att genom hänvisningar till krismedvetenhet manipulera anställda till att konjunkturanpassa sina löner är en stridsåtgärd.
Vi har sagt det förut: Det finns ingen anledning att anställda ska hålla företag som inte har råd med anständiga löner under armarna.
