Så är den spräckt. Miljardvallen.
I förra veckan orkade Manchester United inte stå emot längre, utan accepterade Real Madrids bud på guldklimpen Christiano Ronaldo. Betalningen: en miljard kronor.
Tidigare samma vecka meddelade klubben att man köpt Káka av Milan för 720 miljoner.
Att Manchester United till slut väljer att ge upp Christiano Ronaldo handlar förmodligen mindre om att redan förra året viftade Madrid-ägarna med eurobuntarna bara för att få till svar av Alex Furguson att han ”inte ens skulle sälja ett virus till Real”. I år är läget ett annat. De 20 Premier League-klubbarna saknar tillsammans 38 miljarder, av dem står Manchester United själva för hisnande åtta miljarder.
Real Madrid själva har skulder på fem miljarder, men nygamle Galacticos-presidenten Florentino Pérez säger kryptiskt att de dyraste spelarna är de billigaste och att han räknar med att klubben kommer att tjäna in pengarna på bland annat tröjförsäljning i Asien.
Senast Peréz basade över Real Madrid köpte han så många stjärnor han kom över (Zidane, Beckham, Ronaldo, Figo, Roberto Carlos) just med målet att generera sidoinkomster i form av souvenirförsäljning och tv-avtal. När stjärntruppen visade sig inte fungera särskilt bra som fotbollslag fick Pérez sparken.
Situationen är annorlunda nu jämfört med sist – Spanien har drabbats hårt av den globala finanskrisen och många är de som skakar på huvudet och undrar var pengarna kommer ifrån.
Många är också de som påpekar det oetiska i att sporten allt mer handlar om vem som har de fetaste euro-högarna och mindre om lagbygge och talangfostran.
Mindre talas det om att den globala herrfotbollen kanske mer än något annat förvandlats till en absurd modell av oreglerad och gränslös kapitalism. De flesta klubbar – även svenska – drivs med hjälp av riskkapital och förhoppningar om att köpa ”billigt” och sälja dyrt. När skulderna blir för stora byter klubben ägare eller skaffar nya finansiärer som med drömmar om stora klipp pumpar in mera stålar.
De redan stora klubbarna har så klart oändligt mycket större chans att överleva sina fattiga kusiner även i finanskrisens tidevarv: deras varumärken är gränslösa, chansen för avkastning till investerare är så mycket större. Vem kan överhuvudtaget tänka sig att klubbar som Arsenal eller Real Madrid skulle tillåtas krascha totalt och börja om från början?
Den som har pengar kan alltid köpa sig nya spelare, nya drömmar, nya mål – till och med nya fans.
Kvar står publiken, som för snart astronomiska biljettkostnader kan välja att hålla på dem med mest pengar i ryggen – eller inte vinna alls.
