Många går omkring och funderar på hur, och om, de ska rösta den 7 juni. Här följer en liten, garanterat partisk, guide till partierna som ställer upp. Jag satt själv elva år i EU-parlamentet för Vänsterpartiet. Moderaterna kan nog göra ett hyggligt EU-val. Det beror helt på partiets popularitet och upputsade profil i den nationella […]
Många går omkring och funderar på hur, och om, de ska rösta den 7 juni. Här följer en liten, garanterat partisk, guide till partierna som ställer upp. Jag satt själv elva år i EU-parlamentet för Vänsterpartiet.
Moderaterna kan nog göra ett hyggligt EU-val. Det beror helt på partiets popularitet och upputsade profil i den nationella politiken. Det är lite ironiskt eftersom Bryssel har fungerat som en förvisningsort för partiets nyliberaler med Gunnar Hökmark i spetsen. Med sömngångaraktig säkerhet röstar de nej till förslag för en bättre miljö, mot friheten på internet och för vad diverse lobbyister från storföretagen föreslår.
Folkpartiet försöker göra om sin framgång från valet 1999 med Marit Paulsen i spetsen på listan och rosenkindad EU-entusiasm. Den här gången kan det bli lite svårare, Paulsen verkar inte få samma bjudresa av okritiska journalister som förra gången hon toppade listan.
Kristdemokraterna kämpar för att inte tappa sitt enda mandat. Tomrummet efter Anders Wijkman ska fyllas av Ella Bohlin som har gjort rätt bra ifrån sig hittills i valrörelsen. Men om partiet tar mandat kan det mycket väl knipas av Alf Svensson som står längre ned på listan. Detta trots att Alf slår nya rekord i eurosvada, få har lyckats tala så mycket och säga så lite i EU-debatten.
Centerpartiets lista spretar åt många olika håll. Här finns den sympatiske och förhållandevis progressiva EU-kritikern Håkan Larsson på samma lista som skjutglada Abir Al-Sahlani som vill skicka EU:s soldater kors och tvärs över jorden. Men det lär bli Lena Ek som blir återvald. Hon har profilerat sig lika militant antifackligt som partiet gör på riksnivå. Om Lavaldomen har hon sagt att den fria marknaden helt enkelt är viktigare än kollektivavtalen.
Miljöpartiet toppar listan med Carl Schlyter som både är en erkänt duktig miljöpolitiker och tydlig EU-motståndare. Även Nej-sidans tidigare nestor Per Gahrton finns på listan, efter en politisk dubbel mollbergare med skruv finns han nu bland partiets ja-sägare. Partiets politik i EU lär avgöras av vem som blir vald.
Socialdemokraterna toppar listan med Marita Ulvskog som ofta utnämns till EU-kritiker trots att hon är för Lissabonfördraget med dess centralstyre och militarism. De lojala, mot EU och partiledning, dominerar listan. En av dem är listtvåan Olle Ludvigsson som röstade för aktieutdelning på fyra miljarder i Volvos styrelse samtidigt som hans arbetskamrater sparkades. EU-kritiska Anna Hedh är ett av få undantag. Men hon har det tufft med de andra S-ledamötena som ogärna ger henne utrymme i debatten. Sämre än förra gången kan det väl inte gå, eller?
Vänsterpartiet slåss i praktiken för att behålla sina två mandat. Feministen och tidigare ordföranden för Nej till EU, Eva-Britt Svensson, toppar listan. Många av de följande kandidaterna är unga, okända och duktiga. Kanske kan internetexperten Erik Josefsson eller fackligt aktiva kurdiskan Berivan Öngörur överraska i personvalet. Partiet är beroende av att ja-nej dimensionen kommer in i valrörelsen även denna gång.
De övriga då? Ja, Junilistans Sören Wibe kan nog greja ett mandat. Piratpartiet har också hugg på att komma in bara inte deras väljare börjar fundera på vad partiet ska göra i de 99 procent av voteringarna som inte handlar om deras frågor. Sverigedemokraterna verkar inse att de inte tar mandat, annars hade nog Jimmie Åkesson fått toppa listan för att ges en plattform inför riksdagsvalet. Inte heller lär Gudrun Schyman och hennes personliga valplattform Feministiskt initiativ ta mandat.