Denna och nästa vecka har Hamnfyran i Göteborg varslat om nya punktstrejker. Den nu månadslånga striden handlar inte om löner eller övriga arbetsvillkor utan om något så grundläggande som rätten att få företräda sina medlemmar. Kommunalägda Göteborgs Hamn har lagt stora varsel om uppsägningar under våren, men vill inte låta majoritetsfacket vara med och förhandla […]
Denna och nästa vecka har Hamnfyran i Göteborg varslat om nya punktstrejker. Den nu månadslånga striden handlar inte om löner eller övriga arbetsvillkor utan om något så grundläggande som rätten att få företräda sina medlemmar. Kommunalägda Göteborgs Hamn har lagt stora varsel om uppsägningar under våren, men vill inte låta majoritetsfacket vara med och förhandla om turordningsregler, eventuella undantag och så vidare. I stället förs förhandlingarna enbart med LO-förbundet Transport, som organiserar en femtedel av de kollektivanställda i hamnen. Resultatet hittills: av 50 varslade tillhör 46 Hamnarbetarförbundet och bara 4 Transport. Och av 15 undantag från turordningsregeln – anställda som alltså får stanna kvar trots kort anställningstid – är 13 medlemmar i Transport.
Även om det kan finnas andra förklaringar till dessa siffror än att Transport gynnar sina egna medlemmar är det inte konstigt att sådana misstankar florerar när majoritetsfacket inte får insyn i förhandlingarna.
Rivaliteten mellan förbunden har pågått i 37 år, ända sedan 900 norrländska hamnarbetare uteslöts ur Transport för att de vägrade finna sig i toppstyret. 1972 grundade de Hamnarbetareförbundet – unikt i svensk fackföreningsrörelse vid sidan av SAC genom att de har bevarat ett stort direkt medlemsinflytande och genom att de står utanför LO.
Efter flera strider för att få teckna avtal för stuveriarbetarna etablerades en ordning där Transport visserligen tecknar centralt avtal men där Hamn tecknar lokala avtal. Under 2008 års centrala förhandlingar förhandlade Hamn och Transport för första gången tillsammans, även om Transport stod som ensam undertecknare för arbetstagarparten.
Denna samarbetsanda präglar dock inte Nordens största hamn. Anförda av styrelseordföranden, den gamle socialdemokratiske kommunikationsministern med mera Sven Hulterström, har Göteborgs Hamn gått till attack mot det organiserade arbetet. Även om den nuvarande konflikten startade i mars ser vi nu bara den senaste fasen av en flera år lång attack i syfte att försämra arbetstider och villkor. Det är också bakgrunden till att det lokala avtalet med Hamnfyran, den så kallade Göteborgsbilagan, upphävdes vid årsskiftet 2007/2008. Sedan dess omfattas majoriteten av hamnarbetarna inte av fredsplikten.
När en stor del av Göteborgs kommunalpolitiska ledning tillsammans med hamnens ordförande i en debattartikel i Göteborgs-Posten (23 april) påstår att ”en facklig träta förstör vår hamn” och att ”Hamnarbetarförbundets strejk är en protest mot att Göteborgs hamn följer praxis på arbetsmarknaden och förhandlar med Transport” så skämmer de alltså ut sig fullständigt. För även om företaget visserligen har formell rätt att enbart förhandla med kollektivavtalsslutande fackförening så är det inte därtill tvingat, vilket historien också visar. Hamnarbetarförbundet säger klart och tydligt att deras enda krav är att få återgå till den gamla ordningen, där de tillåts att företräda sina medlemmars intressen.
Så om nu kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén, kommunalrådet Kia Andréasson (Mp), Sven Hulterström och de andra undertecknarna av debattartikeln vill slippa konflikten i hamnen är det hög tid att de utnyttjar den makt de besitter och ser till att Göteborgs Hamn åter börja förhandla med majoritetsfacket.
Vad gäller Transport är det hög tid att det inte låter sig utnyttjas av arbetsköparen, närmast som ett köpt företagsfack, utan självmant träder åt sidan och släpper fram det förbund som har en överväldigande majoritet av arbetarna i hamnen bakom sig.