Jag har en bok, en roman, liggande någonstans hemma som är så gripande och välskriven att jag måste försöka göra mig av med den. Jag vill inte att den ska finnas och jag tar inte ens fram den nu när jag skriver en krönika om den. Den heter Vägen, är skriven av den amerikanske författaren Cormac McCarthy, utkom förra året och cirkulerar nu i pocket.
Efter en fruktansvärd världskatastrof, kanske ett atombomskrig – men det förklaras aldrig – har nästan hela mänskligheten utplånats. Evig skymning råder, även på dagen. Askflagor singlar ner och lägger sig på den ofruktbara marken: Ingenting kan odlas längre. Civilisationen är utrymd, nedlagd. Bilvrak, plundrade och nu öde butiker, träd som faller för att de slutat växa. I asfalten syns här och var människor som bränts in i vägen efter en fruktansvärd våg av hetta.
Genom detta öde land, det är USA, vandrar en far och hans nio-tioåriga son. Ständigt måste de vara på sin vakt. De går mot havet, kanske finns där något hopp. Då och då drar rövarband och vanvettiga sekter förbi, somliga av dem äter spädbarn. En konservburk är en stor dyrbarhet.
Jag vet inte vad det var, men jag har faktiskt aldrig läst en bok som fått mig att känna av den totala utsattheten så starkt. Som Flugornas herre, fast värre. Pappans järnvilja att skydda sin pojke i en fruktansvärld värld aktiverade alla faders- och möjligen moderskänslor som ryms i min kropp. Faktum är att jag pratat just med flera fäder som den här berättelsen verkar ha skakat om i grunden. Jag ville inte läsa boken, men drevs genom den. Och nu skulle jag helst vilja göra mig av den.
Jag tänker på Vägen när de nya pandemilarmen kommer. Annars är jag aldrig rädd för cancer eller andra sjukdomar; neurotisk är jag inte. Men under det förra hotet om fågelinfluensa forsade jag igenom en hel del rapporter och böcker i ämnet och fick klart för mig att den pandemiska klockan obevekligt tickar: Förr eller senare kommer planeten att hemsökas av ett potent, dödligt virus. Mike Davis, professor i historia i Kalifornien, skrev sin Ett monster vid vår dörr om fågelinfluensan – och ingen som läst den, inklusive efterordet av infektionsexperten Björn Olsen, torde stå oberörd eller lugn. Båda konstaterar, som många numera gör, att våra minnen av tidigare pandemier tycks märkligt bortträngda. Det har skrivits hyllmetrar om döden i första världskrigets skyttegravar, men om den Spanska sjuka som orsakade uppåt femtio miljoner människors död, finns mycket litet skrivet.
Nu hör vi åter om det pandemiska hotet. Och blicken söker efter McCarthys bok som ligger någonstans här i rummet. Men var? Jag hittar den inte när jag letar, en freudiansk glömska har drabbat mig, som om jag letade efter en fruktansvärd men oåtkomlig sanning. Kanske var det det bortträngda kollektiva minnet, ackumulerat under sekler, av dessa mänskliga katastrofer som väcks till liv i mig när jag läste hans bok? Och vad var det egentligen som fyllde mig en så isande skyddslös känsla under läsningen? Kanske detta att blicka rakt ned i en värld där all gemenskap upphört.