Förra veckan skrev Arbetaren Zenit att en viktig anledning till att regeringen inte vill satsa på ekonomisk stimulans är att det, enligt finansminister Anders Borg, kostar staten mellan två och fyra miljoner kronor att skaffa ett enda nytt jobb. I Propositionen för jobb och omställning, som kom i januari, föreslår Finansdepartementet ett annat sätt att bekämpa arbetslösheten: Genom att avsätta tre miljarder kronor åt ”jobbcoachning”, 6,6 miljarder åt fler praktikplatser och att subventionen av de så kallade nystartsjobben fördubblas. ”Forskning visar bland annat att förmedlingsinsatser tycks vara en förhållandevis effektiv åtgärd för att minska arbetslösheten”, skriver departementet.
Men forskare delar inte den slutsatsen. Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi och ledamot av regeringens eget globaliseringsråd, menar att arbetsmarknadspolitiken utformades för en högkonjunktur med kvardröjande arbetslöshet.
– Nu ska politiken möta helt andra problem som påminner om dem vi hade i början av 1990-talet: en snabb ökning av konjunkturarbetslösheten till följd av en djup depression. Nu tvingas man improvisa fram åtgärder, av typen att satsa på ett stort antal coacher, säger Calmfors.
– Men rimligen spelar sökintensiteten mindre roll när arbetslösheten beror på konjunkturen.
Han får stöd av Ifau, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, som ligger under Arbetsmarknadsdepartementet.
– Det finns så vitt jag vet inga forskningsresultat som visar vad coachning och intensifierad förmedling har för effekter på arbetslösheten som helhet, säger Anders Forslund, docent på Ifau.
Vad gäller regeringens andra åtgärder, praktikplatser och nystartsjobb, säger han:
– Subventionerade jobb vet man att de till ungefär två tredjedelar tränger ut reguljära anställningar, och praktikplatser ungefär hälften så mycket.
Regeringen väljer alltså att lägga krutet på åtgärder som antingen inte har någon dokumenterad effekt eller som dokumenterat eliminerar jobb för varje satsad krona.
Vad som enligt Ifau däremot fungerar bra är arbetsmarknadsutbildningar. Enligt en färsk utredning stärker sådana deltagarnas ställning på arbetsmarknaden och effekten ökar över tid. Men regeringen har dragit ner antalet utbildningar till ett minimum – det är numera bara någon tiondels procent av arbetskraften som går en arbetsmarknadsutbildning.
Regeringen vill i stället att yrkesutbildning ska ske inom det reguljära utbildningsväsendet, i yrkesskolor och Yrkesvux. Problemet är att den ersättning i form av studiemedel som dessa utbildningar berättigar till är mycket lägre än a-kasseersättningen.
– Det innebär rimligen att många inte väljer att skola om sig, menar Lars Calmfors.
Att döma av 1990-talets lågkonjunktur är de grupper som riskerar att förbli långtidsarbetslösa främst lågutbildade personer födda utanför Norden och äldre. Unga klarar sig i regel bra – de bli ofta arbetslösa, men har väldigt korta arbetslöshetsperioder.
– Därför har jag svårt att förstå regeringens envetna, ensidiga och breda satning på unga arbetslösa. Det vore bättre att försöka identifiera de som verkligen behöver hjälp i stället för att ha breda satsningar för stora grupper. Om man ska förhindra att de många nya arbetssökande övergår till att bli långtidsarbetslösa måste man koncentrera resurserna dit de gör mest nytta, säger Anders Forslund, Ifau.
