Nyligen fick Statistiska centralbyrån ett uppdrag av regeringen att genomföra en ny grundlig undersökning av hur män och kvinnor fördelar sin tid och vilken typ av hushållsarbete de utför.
Kommer maktbalansen att ha rubbats något så att kvinnors omtalade dubbelarbete minskar? Tillåt mig gissa: Antagligen något. Men antagligen inte särskilt mycket. Avslöjandet i förra veckan att pappor endast tar ut ungefär en tredjedel av vårddagarna för sjuka barn ger något av en fingervisning.
Utvecklingen står rätt mycket och stampar. Det innebär bland annat att kvinnor ägnar i snitt en arbetsdag i veckan mer än män åt obetalt arbete. Vilket i sin tur innebär att deras hälsa är sämre och att de i högre grad drabbas av arbetsrelaterade belastningsskador.
Men när vi diskuterar genus och staus quo bör vi samtidigt hålla vår historia i minnet. Minns till exempel att en gift kvinna för inte alltför länge sedan saknade rätt att lönearbeta utan sin makes tillstånd.
En efter en har lagarna som begränsat kvinnors medborgerliga rättigheter avskaffats – vilket lett till reella förändringar. Kvinnor lönearbetar i hög utsträckning och tjänar i hög utsträckning samma som män, men vi är ändå inte framme vid lika möjligheter.
Och trots att kvinnor erövrat arbetsmarknaden i så stor utsträckning har inte mäns hemarbete och ansvar för/tillgång till barnen ökat tillnärmelsevis lika markant. Där tar det också stopp.
Om vi tittar på vad som gjorde det förra förändringssprånget möjligt, blir vi förhoppningsvis lite klokare över hur vi ska ta nästa.
Ekonom-historikern Ulla Wikander gör i boken Kvinnoarbete i Europa 1789–1950 en slagkraftig sammanfattning: ”En ekonomisk expansionsperiod eller kris och samtidigt en medvetandegjord uppfattning om det orättvisa i det tidigare förhållandet ger öppningar för protester och förändring. Inte förrän en tolkning av relationen som orättvis – genom en ny diskurs – blir accepterad av större eller mindre grupper av människor kan varaktiga förändringar i makt- och genusförhållanden ske.”
Med andra ord lever vi i förändringsmöjligheternas tid. Ekonomisk kris kan å ena sidan leda till att det osynliga ”genuskontraktet” förändras till kvinnors nackdel – vi har sett det hända förut, att kvinnor pressas tillbaka till hemmen när jobben blir färre. Men kris innebär också en förändringspotential. Utifrån Wikanders analys måste vi – högljutt – tolka situationen på arbetsmarknaden och i hemmen som orättvis och kräva förändring.
Minns också att tillbakapressandet av kvinnor till ”husmödrar” innebar att två vuxna i en familj kunde leva på en ”familjeförsörjarlön”.
Så sent som 1960 gick folkpartiet (!) till val på att både man och kvinna borde arbeta halvtid och dela på skötseln av barn. Så mainstream var det då med sänkt arbetstid.
Arbetstidsförkortning leder förvisso inte automatiskt till ökad jämställdhet – striden måste föras på fler plan, som till exempel genom krav på individualiserad föräldraförsäkring.
Men arbetstidsförkortning är ett jämlikhetskrav långs radikalare än bara jämställdhet, som i en tid av ökande arbetslöshet och skenande klimatproblem borde vara högaktuellt.
Ledarkrönika
