Den turkiska staten slår sönder alla försök att inrätta ett normalt liv i landets kurdiska delar. Det är hög tid att sätta press på Turkiet att upphöra med förtrycket. För det krävs en politisk dialog där även PKK-gerillan är en fullvärdig samtalspart, skriver vänsterpartisterna Ann-Margarethe Livh och Börje Bergfeldt.
För tredje gången under samma dag stoppas vi i en militärkontroll. Rutorna vevas ner och soldaten tittar misstänksamt in i bilens baksäte. Han frågar vilka vi är, var vi har varit, vart vi ska och tar våra pass som han noggrant studerar. Efter ett eller flera telefonsamtal kan vi åka vidare. Samma process upprepas tre gånger till under dagen och kvällen. Sträckan vi avverkar är inte särskilt lång. Från Van till Kagizman via Muradiye och Dogubayazit är det cirka 25 mil.
Att resa i den turkiska delen av Kurdistan är som att resa i Palestina. Turkiet och Israel är totalitära stater som med militära medel slår sönder alla försök för människor att inrätta ett någorlunda normalt liv. Få känner till att det finns områden i den turkiska delen av Kurdistan som inte får besökas av utomstående. Kulp får vi passera enbart på grund av att vår vän Naside Buluttekin är född där och för att vi ska besöka hennes bror i staden. Här var striderna mellan gerillan och militären hårdast. Här är rädslan för gerillan fortfarande stark och militären håller området i ett järngrepp.
Det politiska motståndet förs i dag på många plan. Det kurdiska vänsterpartiet DTP, Demokratik Toplum Partisi, har 20 representanter i det turkiska parlamentet och sammanlagt 54 borgmästare i enskilda kommuner. I miljonstaden Diyarbakir har partiet majoritet och därmed borgmästarposten i stadens samtliga sex kommuner.
Att vara borgmästare i en kurdisk kommun är svårt. Trakasserier mot borgmästarna i form av åtal och innehållande av kommunala medel tillhör vardagen. De åtalas för att de har använt kurdiska vid ett offentligt möte, för att använda den förbjudna bokstaven x (som finns i kurdiska men inte i turkiska), för att ha skrivit nyårshälsningar på kurdiska och så vidare. Mycket tid tillbringas i domstolar.
Utrikesminister Carl Bildt välkomnade den turkiska författningsdomstolens beslut i somras att inte förbjuda regeringspartiet AKP. Men han nämnde inte att också DTP löpte risk att förklaras som illegalt. Partiet har under årens lopp ständigt tvingats byta namn eftersom det har förbjudits av den turkiska staten.
En kväll sitter vi i kurdiska bibliotekets trädgård i Diyarbakir och dricker te med några kurdiska vänner. Hela kvällen flyger turkiskt attackflyg lågt över staden på väg till Avasin-Basyanområdet i norra Irak. Stundtals är det omöjligt att föra ett samtal. Varje vecka bärs döda unga gerillasoldater ner från bergen för att begravas. I det officiella Turkiet och i omvärlden är det dock tyst om kriget.
Det är också riskabelt att vara fredlig aktivist. Om du har en statlig eller kommunal tjänst riskerar du att förlora jobbet om du så bara går i en fredlig och laglig demonstration. Detta hindrar inte människor från att uttrycka sina åsikter öppet. En vanlig tisdag i somras deltog vi i en demonstration i samband med att två DTP-aktivister begravdes. På två dygn lyckades rörelsen samla ungefär 15000 människor i en demonstration. För att visa respekt för de döda aktivisterna reste människor med några timmars varsel från hela Kurdistan, från Istanbul och Ankara.
Stödet för den kurdiska kampen är stark. I alla familjer finns någon som mördats, torterats, tvingats gå i landsflykt eller som helt enkelt har försvunnit i bergen. På slutet av demonstrationen, under själva begravningsceremonin, samtalade vi med en äldre dam.
”I Europa säger de att vi är terrorister. Men vi har tvingats till väpnad kamp, vi är besvikna på er européer. Ni är tysta när man förtrycker oss och fördömer oss när vi försvarar oss. Så se er omkring. I dag är vi många och det enda vi kräver är drägliga liv. Har ni sett något våld i dag?”
Nej, det gjorde vi inte. Manifestationen var en fredlig och värdig begravningsceremoni. Så länge militären håller sig på avstånd ser det ofta ut på det här sättet.
Det är hög tid att Sveriges regering, EU och demokratiska rörelser sätter press på den turkiska regeringen så att förtrycket av kurderna kan få ett slut. För det krävs att gerillan är en fullvärdig samtalspart i dialogen.
Ann-Margarethe Livh är oppositionsborgarråd Stockholms stad, v.
Börje Bergfeldt är borgarrådssekreterare, v.