”Vad ska de vara stolta över? Jag är inte stolt över att jag är åt andra hållet”, säger en kvinna och tittar menande på sin man när jag passerar henne under Europride. Jag vet inte hur insatt hon är i queerrörelsens diskussioner, men debatten om stolthet var för några år sedan het. Är det stoltheten […]
”Vad ska de vara stolta över? Jag är inte stolt över att jag är åt andra hållet”, säger en kvinna och tittar menande på sin man när jag passerar henne under Europride. Jag vet inte hur insatt hon är i queerrörelsens diskussioner, men debatten om stolthet var för några år sedan het. Är det stoltheten eller skammen som utformat oss?
Shameaktivisterna menade att berättelsen om upptäckten av den sexuella läggningen eller könstillhörigheten, processandet av det hela som genom komma-ut-akten resulterar i stolthet över att vara den jag är (alternativt vill bli) i grunden är en liberal strategi med assimilering som mål och mening. Assimilering innebär anpassning. Tidigare uteslutna grupper ska ansluta sig till den dominerande kulturen. Det är som att lära sig en sällskapsdans där reglerna är uppgjorda på förhand och dansen pågått sedan länge. Nykomlingen har dock inte någon självklar tillgång till dessa regler och frågan är varför hon/han skulle ha det.
Det knepiga med den beryktade mångfalden är att alla nykomlingar, oavsett om det rör sig om queerfolk eller invandrare, inte förväntas ändra på spelreglerna, påpekar den feministiska rättviseteoretikern Iris Marion Young. Det är svårt att hävda sig i ett läge där de privilegierade grupperna har makten att bestämma den måttstock som alla ska mätas mot.
Att ”minorisera” minoriteter genom en klapp på huvudet betyder att den heterosexuella normen inte kommer förändras eller nämnvärt påverkas av att några avvikare klivit fram ur ingenstans. Att i ett sådant läge proklamera stolthet blir en märklig strategi. Ska queerfolket bli bäst i minoritetsklassen och därmed ge upp all den sex- och könsradikalism som finns i rörelsens kärna? Stigmat, den sociala process som stämplat homo- och bisexuella och transpersoner som perversa avvikare finns i sex och kön.
Att hellre tala om kärlek än sex är en framkomlig strategi i många sammanhang där våra frågor inte har någon given plattform. Men vi får själva inte glömma att det är den sexuella praktiken och genusvariationerna som utgör grunden för förtrycket och marginaliseringen.
Ja du, Michel Foucault, i din himmel! Du anar inte hur rätt du hade när du skrev att den västerländska kulturen i akt och mening är pervers. Inte därför att den är puritansk och hycklande utan därför att den sociala kontrollen vore otänkbar utan den perversa hotbilden. Den borgerliga formen av självkontroll som växte fram under 1800-talet med den då nya kärnfamiljen som dess centrala komponent skapades genom att stigmatisera alla utomäktenskapliga sexuella förbindelser som farliga och perversa. Även arbetarklassen beskrevs som farlig, förorenande, hotfull, revolutionär, patologisk och respektlös, skriver sociologen Beverly Skeggs.
De vänstermänniskor som tycker att queeraktivism är liberal skit bör komma ihåg att även arbetarklassen är pervers.
Kulturkrönika