Dom efter dom efter dom mot Anders Eklund, mannen som erkänt att han dödat tioåriga Engla Juncosa Höglund, larmar om att mannen är en återfallande sexualbrottsförbrytare. Steget att utifrån den kunskapen förstå att han dessutom är en sadistisk mördare må vara stort, men just detta att han faktiskt dömts för sexualbrott sätter fingret på en viktig fråga i det svenska rättssamhället: Hur hanterar vi män som slår och våldtar kvinnor?
I söndagens Agenda (SVT1) vittnade advokaten Louise Bjurwill om hur hon så sent som i förra veckan var målsägarbiträde åt en kvinna som utsatts för en våldtäkt av en man som redan avtjänat tre straff för våldtäkter: Eftersom det är mycket ovanligt att sexualförbrytare erkänner är det svårt att erbjuda dem vård. Experter hävdar dessutom att sinnesundersökningar sällan kommer åt just sexualbrottslingarna; de är inte sjuka i den bemärkelsen och kan därför parera frågor de inser är graverande mot dem själva.
Här finns en uppgivenhet i debatten: Det är svårt. Så därför händer väldigt lite.
Men om inte alla de kvinnor som fått sina liv förstörda av det våld och våldtäkter de utsatts för är nog för att trotsa svårigheterna och ta itu med brottslingarna, kanske mordet på ett barn kan bli den väckarklocka som får samhället att vakna.
Debatten efter Engla-mordet har fört det goda med sig att kunskapen sprids om att inte någon typ av sexualbrott, som till exempel blottning, är harmlöst. Anders Eklund var en blottare och man tror att omkring 30 procent av dem som blottat sig senare begår grövre typer av sexualbrott.
När regeringen i november förra året presenterade sin handlingsplan mot mäns våld (Skr 2007/08:39) utlovade den bland annat: ”Insatserna som är riktade till män som utövar våld ska utvärderas, utvecklas och kvalitetssäkras.” Formuleringen sätter fingret på en central fråga: Vad är möjligt att göra för att ta itu med våldsutövande män, vad fungerar och hur?
Än har vi inte fått svaren och det återstår att se om en regering som hittills visat ytterst svag handlingskraft vad gäller jämställdhetspolitik förmår leverera dem.
Arbetaren har vid upprepade tillfällen i våra XX-reportage sökt svaret på frågorna; träffat människor som jobbar med våldsutövande män och även intervjuat män som gjort det mycket ovanliga: Erkänt våldtäkt mot barn och underkastat sig vård. Det finns vård, det finns behandling. I spridda skurar finns projekt där människor försöker, både i Sverige och i andra länder.
Utifrån den kunskapen är det häpnadsväckande att det dröjde till 2007 innan en regering ens kom på tanken att dessa projekt måste utvärderas. I samma stund som den första kvinnojouren får sitt första bidrag borde ju nästkommande fråga vara given: Vad gör vi med de utövande männen?
Anders Eklund ser så vanlig ut. Släkten hade ingen aning om hans sadism. Just så vanlig som Anders Eklund är nästan alla sexualbrottslingar. De fungerar ”normalt” i samhället och lyckas dölja att de under ytan aktivt hatar kvinnor.
Låt sorgen över Englas död mana till handling. Dessa män (och enstaka kvinnor) måste oavsett straff redan första gången de uppmärksammas som sexualförbrytare förmås till ett förändrat beteende. Hur? Anslå de resurser som krävs för att hitta svaret! Gör det nu!
