ANC väljer väg

Missnöjet med att Sydafrikas klassklyftor bara växer är stort. I breda folklager förknippas president Thabo Mbeki med den nyliberala eran – men kan hans utmanare vrida landet åt ett annat håll? Nästa vecka väljer ANC ny partiledare. Mot Mbeki står Jacob Zuma, som vänstern och fackföreningsrörelsen fäster sitt hopp till.

På söndag inleder det styrande sydafrikanska partiet ANC sin kongress, där
partiets ledare över de kommande fem åren ska utses. ANCs grepp om makten i Sydafrika har fortsatt att växa i styrka sedan apartheids fall 1994: i valet 2004 säkrade partiet mer än två tredjedelars majoritet i parlamentet och kontrollen över samtliga provinser. Valet av partiledare kommer därmed att bli avgörande för vem som blir Sydafrikas nästa president i valet 2009.
Striden om ledarskapet står mellan två av partiets mäktigaste män: den sittande presidenten och partiledaren Thabo Mbeki och den före detta vice-presidenten Jacob Zuma. Zuma, som fått flest nomineringar och förväntas vinna valet, har stöd av viktiga sektioner inom partiet, som kvinnoförbundet och ungdomsförbundet, och av inflytelserika allianspartners som kommunistpartiet SACP och fackföreningsrörelsen COSATU. Hans come-back inom politiken har varit oväntat snabb: 2005 avskedades han från posten som landets vice-president efter misstanke om mutbrott i samband med en stor vapenaffär, och året därpå stod han inför rätta anklagad för att ha våldtagit en ung, hiv-positiv kvinna. Han friades i rätten, men gjorde sig till åtlöje bland intellektuella, bland annat genom att säga att han tog en dusch för att skydda sig från hiv i stället för att använda kondom, trots att han kände till kvinnans hiv-status. Uttalandet var särskilt oroväckande då myter om hur sjukdomen sprids fortsätter att florera.
Thabo Mbeki, å andra sidan, har i dagsläget stöd av fyra av nio provinsstrukturer inom ANC. På sitt minuskonto internationellt har han bland annat sina tvetydiga budskap om hiv och aids, och oviljan att avskeda hälsoministern Manto Tshabalala-Msimang, som av alla läger anses som inkompetent. På pluskontot finns bland annat hans arbete för att öka kvinnors politiska inflytande. Mbeki kan inte bli aktuell för en tredje omgång som landets president i valet 2009, men som ledare i partiet har han stort inflytande över vem som tar vid, och han har indikerat att han vill se en kvinna som nästa president.

Trots att ingen av kandidaterna öppet givit besked om i vilken riktning de vill styra partiet om de kommer till makten – det vore ett brott mot ANCs kultur – betraktas Zuma allmänt som vänsterfalangens kandidat och Mbeki som högerns. Det har bland annat att göra med deras skilda bakgrunder: Zuma växte upp i extrem fattigdom, gick endast några få år i skola och har viktiga meriter från kampen mot apartheid, då han ledde en sektion av den hemliga motståndsrörelsen inne i landet. Mbeki, å andra sidan, kommer från en prominent familj; hans far var den framstående anti-apartheidkämpen Govan Mbeki. Han tillbringade många år i exil, där han utbildade sig i England, och var en av ANCs frontfigurer i internationella förhandlingar. I ANC har Thabo Mbeko gjort sig känd för att vara sluten och otillgänglig för dialog med allianspartners som COSATU, och för att försöka centralisera makten. Mbeki tilltalar i högre grad den intellektuella och välutbildade medelklassen, medan Zuma har större stöd i de breda folklagren och upplevs som mer villig att lyssna.

På ytan står striden därför mellan populisten Zuma och elitisten Mbeki. Men som flera politiska analytiker lyfter fram är bakgrunden till meningsskiljaktigheterna mer komplexa än så. I sin uppmärksammade bok Chockdoktrinen Naomi Klein Sydafrika som ett vittnesmål över vad som sker när politisk förändring inte går hand i hand med ekonomisk reform. Hon sätter fokus på hur den tidigare apartheidregimen lyckades manövrera förhandlingarna för en fredlig lösning på konflikten i Sydafrika så att den ekonomiska makten kunde behållas av rika, vita, konservativa krafter – bland annat genom att centralbanken särskiljdes från staten, och både centralbankschefen och finansministern från apartheidtiden fick behålla sina poster i den demokratiska regeringen. Sydafrikas medlemskap i WTO och GATT, liksom åtagandet att fortsätta betala illegitima skulder som ärvdes av apartheidregimen, begränsade ytterligare möjligheterna till ekonomisk omfördelning, skriver Klein.
Inom ANC har Mbeki kommit att framstå som drivkraften bakom nyliberala åtgärder. Under hans ledning antogs det nyliberala handlingsprogrammet GEAR, som enbart klubbades i regeringen – ANC:s ledarskikt var troligen övertygat om att programmet skulle röstas ned i parlamentet. Den politiske analytikern Adam Habib framhåller att GEAR, som han menar tvingades på Sydafrika och ANC:s ledning av storföretagen, är orsaken till att Mbeki är så impopulär i de breda folklagren. För dem är jobb, tillgång till mat, vatten och hälsovård fortfarande enorma problem, medan de rikaste lever i absolut lyx.

Habib menar att ledarstriden i ANC därmed handlar mindre om personligheter än om vilken utvecklingsväg ANC-medlemmarna vill att landet ska slå in på. För att ANC ska göra ett kliv vänsterut – och ta omfördelningen av resurser i ett av världens mest ojämlika länder på allvar – är det partiets interna arbetsordning som måste ändras, menar Habib. Byte av ledargestalt räcker inte. Att Zuma skulle leva upp till fackföreningensrörelsens och kommunistpartiets förhoppningar om mer inflytande över politiken och större fokus på omfördelning verkar otroligt. Oavsett valutgången är fortsatt tumult inom partiet att vänta.