Kokainaffärer och trådar från det förflutna binder ihop de tre huvudpersonerna i Jens Lapidus Snabba Cash, nu i pocket: torpeden Mrado, ”förortsshunnen” på rymmen från kåken Jorge och JW, ett ”Stureplansbratt” som i hemlighet lever på Euroshopper-mat, köper märkeskläderna begagnade och kör svarttaxi för att ha råd att spruta champagne på krogen. Boken är språkligt […]
Kokainaffärer och trådar från det förflutna binder ihop de tre huvudpersonerna i Jens Lapidus Snabba Cash, nu i pocket: torpeden Mrado, ”förortsshunnen” på rymmen från kåken Jorge och JW, ett ”Stureplansbratt” som i hemlighet lever på Euroshopper-mat, köper märkeskläderna begagnade och kör svarttaxi för att ha råd att spruta champagne på krogen.
Boken är språkligt lite svajig och en del stilgrepp används lite för ofta. Dessutom, för att en deckare ska räknas i kulturdebatten bör den helst ha en tydlig skylt om halsen, där det står ”politisk”, vilket Snabba Cash inte har. Sålunda var det inte många som uppmärksammade vilken skarp bild av tillståndet i Sverige idag som den egentligen ger (Doktor Gormander i Aftonbladet var ett av undantagen). Inte minst i förhållanden till den materialism- och konsumtionsdebatt som rasade tidigare under året.
Konsumtion är här en djup och intensiv känsla, någonting minst lika starkt som kokainet. När JW börjar dra in pengar på kokainförsäljning köper han bland annat en kashmirrock från Dior för 12000 och ”hängde den framför sängen så han kunde se den det första han gjorde när han vaknade. Den var flott som fan.” När han stiger in genom portarna till lyxvaruhuset Harvey Nichols i London ”var det en av de lyckligaste stunderna i hans liv. /…/ JW:s ögon klistrade sig vid logotypernas lockande linjer.”
Huvudpersonerna i Snabba Cash är alltid ensamma, även om de befinner sig i vimlet på innekrogen Kharma. Andra människor är fiender, medtävlare eller affärspartners. De är som människorna i nyliberalismens abstrakta modeller: ensamma cowboys på prärien som då och då möts och sluter ett eller annat avtal. Det finns visserligen också några innerligare relationer – Jorges till sin syster, Mrados till sin dotter – men de är ganska skissartat skildrade.
Mrado och JW bedömmer, värderar, cyniskt varje ny bekantskap: ”Mahmuds syster enligt Mrado: Vulgoblatte. Lite för tajta kläder. Lite för kort kjol. Lite för mycket falska Luis Vuitton-accesoarer.” ”Abdulkarim beställde sesammarinerad strimlad oxfilé med nudlar. Trendigt.” ”Darren Bell var oklanderligt klädd i grå kostym med två knappar, sidennäsduk i bröstfickan, blå skjorta med vita ränder och manschettknappar i guld. JW diggade stilen. /…/ Nästa dag satt JW hos Darren Bell igen. Bankmannen i samma klädsel förutom skjortan. Det drog ned intrycket.”
Som glassig kokainlangare får JW de heta Östermalmstjejerna i säng, fast väl där går det oftast för fort eller inte alls. Men det verkar inte vara någon katastrof för honom: sexet var ändå mer av en bekräftelse än det verkligt viktiga.
Bokens huvudpersoner är inga idioter; de reflekterar över den värld de är en del av, dess paradoxer och absurditeter. Men de ser ingenting utanför den. Det enda valet är att vara en nolla eller spela högt och hoppas nå toppen. Ur en synvinkel visar boken fram ett samhälle utan hopp.
I Snabba Cash speglas kapitalismens upp-och-nedvända perspektiv: medan de mänskliga relationerna är torftiga och skildras kortfattat fylls boksidorna av varumärken och ting och människornas förhållanden till dem. Beskrivningarna är omsorgsfulla, initierade, ömsinta – nästan kärleksfulla: ”Kännetecken på en fin kostym: fodrets följsamhet, att det inte blir hängigt. Den här kavajens foder var mjukare, följsammare och hade bättre passform än något som fanns i butikerna i Sverige.”