För arbetarrörelsens fristående feminister har det länge varit obegripligt att s-kvinnorna i toppen stått ut så här länge. Stått ut med Göran Perssons självförhärligade patriarkala ledarstil; stått ut med deportationen av Margareta Winberg och Margot Wallström från den inhemska politiken; stått ut med fackföreningsrörelsens obefintliga lönekamp för kommunal- och handelskvinnorna; stått ut med handbromsen i […]
För arbetarrörelsens fristående feminister har det länge varit obegripligt att s-kvinnorna i toppen stått ut så här länge. Stått ut med Göran Perssons självförhärligade patriarkala ledarstil; stått ut med deportationen av Margareta Winberg och Margot Wallström från den inhemska politiken; stått ut med fackföreningsrörelsens obefintliga lönekamp för kommunal- och handelskvinnorna; stått ut med handbromsen i föräldraförsäkringsfrågan; stått ut med det faktum att varje gång en enskild post ska tillsättas så blir det i de flesta fall en man trots att man säger sig praktisera varannan damernas; stått ut med sveket mot de många förtidspensionerade kvinnorna ur den offentliga sektorn; stått ut med att solidariteten alltid tycks stanna upp när kön eller etnicitet kommer på tapeten. Ett späkande medberoende som saknar motstycke i feministisk modern historia.
Lojaliteten med partiet och partipatriarkatet har inte tyckts veta några gränser. Tvärtom har i stället kända företrädare, till exempel just Mona Sahlin och Marita Ulvskog, vid flera tillfällen ryckt ut till Göran Perssons försvar. Ett stöd som på inga sätt har haft sitt motstycke i ett Perssonskt försvar för dem.
I helgen pyste så missnöjet ut. Stämningen var spänd på den främre bänkraden på socialdemokraternas extrakongress. Persson utnyttjade sitt avskedstal till att göra en sista maktdemonstration genom att dra över tiden, vilket gjorde valet av den första kvinnan som socialdemokratisk partiledare till en, i det närmaste, liten pausövning strax före lunch.
När Sahlin strax därpå mötte pressen bemödade hon sig inte längre om att svara på frågorna om Perssons övertramp. Lätt irriterad hänvisade hon till husbonden själv. Av den ursprungliga kärleksaffären med mediesverige syntes ingenting. Däremot, och jag erkänner, jag var en av dem, var vi några som rördes av den rumphuggna historiska stunden. Ett litet steg för feminismen, men ett gigantiskt steg för socialdemokratin och arbetarrörelsen.
Ur ett feministiskt perspektiv är det också så valet av Mona Sahlin bör ses. Som en lågintensiv arbetsplatskamp för och av s-kvinnor i och runt Riksdagen.
Möjligen hade en Nuder eller Östros lyckas spjärna emot ett vidgande av klassbegreppet bortom vit man i villa, men det hade inte varit lätt. Klassamhället har tydliga inslag av köns- och etnicitetsmarkörer och om detta vittnar all tillgänglig statistik sedan flera år tillbaka.
Samorganiseringen av s-kvinnorna i toppen är inte obetydlig. Att socialdemokraterna har fått en kvinna som partiordförande kommer att ha en stärkande inverkan för många kvinnor både vad gäller organisering och modet att ta strid i politiska frågor. Och Mona Sahlin visade redan i sin första partiledarduell med Fredrik Reinfeldt att hon kommer att förnya det politiska tjäbblet både vad gäller ton och innehåll. Att hon synliggör annars osynliggjorda grupper är också av värde. Till detta ett uppdämt och gemensamt behov att modernisera Sap:s organisationsstruktur, och Mona Sahlins möjliga gärningar är uppenbara.
Däremot ska man inte ha för stora förväntningar på den förda politiken. Inte för att Sahlin ”inte är en tänkare”, utan för att hon är en socialdemokrat. En socialdemokrat som har suttit med vid så gott som samtliga beslut om nedskärningar och finanssaneringar som skapat de klyftor Sveriges brottas med.
Men i dag det är på sin plats att välkomna Mona Sahlin. Arbetsplatskamp lönar sig – särskilt för kvinnor.
