Cecilia Uddén är radiojournalisten som mer än någon annan lyckats skildra konflikten mellan västvärld och arabvärld. Hon har har varit korrespondent längs konfliktaxeln nummer ett: USA– Mellanöstern, stationerad i Washington, Kairo och nu i Amman och Jerusalem. Däremellan hann hon starta upp och bli programledare för P1-programmet Konflikt.Under den amerikanska valrörelsen 2004 uttryckte Cecilia Uddén […]
Cecilia Uddén är radiojournalisten som mer än någon annan lyckats skildra konflikten mellan västvärld och arabvärld. Hon har har varit korrespondent längs konfliktaxeln nummer ett: USA– Mellanöstern, stationerad i Washington, Kairo och nu i Amman och Jerusalem. Däremellan hann hon starta upp och bli programledare för P1-programmet Konflikt.
Under den amerikanska valrörelsen 2004 uttryckte Cecilia Uddén att ”John Kerry vore bättre för världen än George Bush”, vilket orsakade en våldsam debatt om Sveriges Radios opartiskhet. Hon sattes i karantän och fick inte fortsätta kommentera det amerikanska valet.
Nu tilldelas Cecilia Uddén Arbetarens Vilhelm Mobergs-stipendium.
Grattis!
– Tack, det känns väldigt roligt.
Hur kommer det sig att du hamnade i Mellanöstern?
– (Skratt) Ja, hur blev det så. Jag bodde i Kairo när jag var barn eftersom min pappa arbetade där på LM Ericsson. I Sverige läste jag arabiska och efter Skurups journalistlinje gjorde jag och en kompis en lågbudgetresa där vi liftade från Kairo till Beirut via Israel. Tio år senare återvände jag som utrikeskorrespondent för Sveriges Radio. Min bakgrund har nog gjort att jag känner mig mindre främmande i Mellanöstern.
2004 var du med och grundade radioprogrammet Konflikt i P1, vad låg bakom det?
– Vår ambition var att spegla en internationell och intellektuell politisk debatt. Vi kände att vi levde i en värld efter den 11 september med terrorhot, krig och västvärldens rädsla för islam. Därför försökte vi återge aktuella debatter i USA och arabvärlden som vi såg som samtidens konfliktaxel som hade förskjutits från kalla kriget till kriget mot terrorismen. Det handlade om USA:s krig mot terrorismen och framförallt Irak. Men också hur man såg på det kriget i arabvärlden och hur man också såg på det som kallades för ”demokratiseringsförsöken” från USA:s sida. Det fanns en period när man talade om en ”arabisk vår” för att vissa länder i arabvärlden pressades till reformer som man kunde härleda till amerikanska påtryckningar. En fråga vi ställde till en kommentator i Kairo var ”har ni fått chockterapi i arabvärlden?”. Nu har det förändrats.
Du har uttalat dig mot Bush och samtidigt sagt att du ”sympatiserat med tanken på att med militärt våld störta Saddam Hussein”. Kan journalister vara opartiska och engagerade samtidigt?
– Ja, man kan vara engagerad i humanitära frågor och i mänskliga möten utan att ta politisk ställning. Annars finns det en risk för att strävan efter opartiskhet suddar ut varje public service-profil till telegrammaskiner. Nyligen fällde granskningsnämnden Kulturnytt för ett uttalande om att museer borde ha gratis inträde. För mig innebar fällningen mer eller mindre ett krav på att redaktören för programmet skulle begå tjänstefel. Han arbetar med kultur och vill ju att människor ska få ta del av den.
– Om opartiskhet råder olika normer beroende på vart du befinner dig. I en intervju med en amerikansk reporter på New York Times efter ett avslöjande om tortyr på Guantanamo, frågade jag honom om han tog ställning i tortyrfrågan. Han svarade att nej, det kunde han inte eftersom han var opartisk. Det hade aldrig hänt i Sverige där journalister kan vara emot dödsstraff och tortyr.
Journalister i konflikter kritiseras ofta för att vara antingen kalla eller partiska, hur balanserar du det?
– Jag har kritiserats för att vara kall inför dödande och för att frossa i våld eftersom jag ofta rapporterar om döda. Andra har kritiserat mig för att vara partisk och ta ställning för den svagare parten i konflikter mellan Israel och Palestina. Det är klart att det händer att jag sympatiserar med en sida i konflikten. Det får jag vara på vakt emot hela tiden.
Känner du att utrymmet för att rapportera fritt blev inskränkt efter att du blivit satt i karantän?
– Inte för mig, det tycker jag inte. Men jag vet att det uppstod en oro bland många av mina kollegor som sade att ”nu måste vi vakta vår tunga och vi blir beskyllda för att vara partiska”.
Är det skillnad att rapportera från USA jämfört med Mellanöstern?
– Nja. Ja och nej. Jag tycker inte att rapportering skiljer så väldigt mycket någonstans eftersom det man gör som korrespondent är att vara lyssnarnas ögon och öron på plats. Det är klart att det är annorlunda eftersom folk känner till mer, eller tror sig veta mer om USA än de vet om till exempel Syrien.
Vad tycker du har varit mest fängslande i ditt arbete som journalist?
– Svårt att säga, men främst är det möten med olika människor, antingen det är i en gränd i Kairo, på Västbanken eller i mellanvästern i USA. Jag brukar säga att radio är ett bildmedium och mitt mål har varit att skapa bilder i lyssnarnas huvuden från platser de inte själva har besökt. Jag försöker att beskriva hur folket på mina bevakningsområden ser på världen och sakernas tillstånd. På så sätt vill jag ge dem en röst som svenska folket kan ta till sig trots fördomar mot islam, araber och amerikaner.
Vilka fördomar då?
– Det finns en svensk fördom mot USA att de är dumma, feta, äter hamburgare, inte vet någonting om världen och att de är arroganta, obildade och skjutglada cowboys. Visst finns det massa idioti i USA, men där finns också världens främsta medier.
Har du varit hårt ansatt av proisraeliska grupper?
– Både och, från båda håll. Ibland får jag mejl där det står att jag är sionistlakej och att det vore bra om det kom en Qassam-raket i huvudet på mig och ibland får jag mejl där jag beskylls för att vara väldigt orättvis mot bosättarna på Västbanken. Jag för en dialog med alla dem som skickar mejl till mig och beskyller mig för olika saker.
Vilket är den viktigaste frågan i Mellanöstern just nu?
– Ja, det var en intressant fråga… Jag tror att det är att människor lever i ickedemokratier över hela Mellanöstern, vilket hindrar dem från så oerhört mycket. Israel-Palestina frågan är jätteviktig, Irak och shia/sunni-frågan är jätteviktig. Men alla dessa konflikter hade varit mycket lättare att lösa om det hade funnits någon form av demokrati.
Vad tror du om framtiden i Mellanöstern? Är du hoppfull?
– Nej, det är jag faktiskt inte. Det är lätt att bli dystopisk. Det är rätt ont om positiva tecken just nu någonstans. Det var en konferens i Bagdad i helgen där USA plötsligt började tala med Iran och Syrien – det är ett positivt tecken, men ett positivt tecken bland så många negativa. Ett annat positivt tecken är arabmötet som äger rum i slutet av månaden där man kommer att återlansera den gamla fredsplanen som arabförbundet lade fram för fem år sedan och Israel bara nobbade, men nu finns det en liten, men viss opinion i Israel att man ska beakta den.