Kultur

Busfrö eller våldtäktsman?

Jag läste att Ronnie Sandahl ville skriva en bok om de där killarna som faktiskt också finns: de bra, justa – de som inte kallade tjejer för hora. Under skrivandet upptäckte han att även dessa killar har del i förtryckandet av flickor och kvinnor, att de kanske inte är så oskyldiga ändå. Jag uppfattar, vid […]

Jag läste att Ronnie Sandahl ville skriva en bok om de där killarna som faktiskt också finns: de bra, justa – de som inte kallade tjejer för hora. Under skrivandet upptäckte han att även dessa killar har del i förtryckandet av flickor och kvinnor, att de kanske inte är så oskyldiga ändå.

Jag uppfattar, vid läsningen av Sandahls roman Vi som aldrig sa hora, en del av budskapet som att: en pojke eller man som på klassiskt vis är lite ”busig” eller bara ”tar chansen” eller ”behöver tröst” inte är så oskyldig i alla fall. Att han faktiskt kan skada lika mycket som med en ”våldtäkt” eller ett ”övergrepp”, eller i alla fall kanske nästan. Och att brödraskapet knappast var det ungdomens paradis som det brukar beskrivas i ”traditionell” litteratur. Kanske är det vackert så, även om insikten är flera tusen watt bortom till exempel teater Scenarios pjäs Så länge vi har varann. Här finns nämligen inga ”oskyldiga pojkar”.

Som ideologiskt budskap är det slirigt, minst sagt. Fortfarande är ansvaret frivilligt, ett individuellt val. Det är svårt att luska ut Sandahls verkliga inställning till den snälle mannens/pojkens ansvar för den makt han tillförskaffar sig och utnytttjar med hjälp av hårdare medlemmar i den jättestora killklubben Manskligheten. Som om det faktiskt ligger en sanning i att den som inte säger hora inte heller får knulla. Att den som är snäll mot flickorna bara får vara kompis.
Men visst får man i en roman gömma sig bakom naiviteten hos sin huvudperson. Och här finns det fyra stycken, var och en med sina bekymmer. Gripande bekymmer. Var och en i gruppen av de uppväxande pojkarna, Stig, Kristian, Hannes och Frippe, har sina hemligheter, sin skam, sin längtan, och sitt sätt att försöka överleva.

Att vara ung framstår som ett helvete, det är nästan så att man ångrar att man själv tillbringade några jobbiga år där. Och att man nu åter stiftar bekantskap med denna hemska tid och plats. Dessa unga män har dessutom plågan att dels befinna sig i småstaden Falkenberg, dels att inte någonsin få tala med någon om sina svårigheter eller sin rädsla.

Här finns en skildring av pappan Mats och hans regemente och reglemente: Var hård, ”Det är i motgång en man verkligen visar sin styrka”. Sonen tröstäter och ger upp. Hans öde berör och berättar dessutom något om pojkar och om ätstörningar som är nytt.
Detta är alltså en berättelse som kanske inte borde brösta sig för mycket, men som är mycket läsvärd. En bok inifrån men med kanske lite brist på utsikt.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984