Afrika står för 3–4 procent av världens utsläpp av växthusgaser. Samtidigt är experterna eniga om att Afrika kommer att drabbas hårdast av klimatförändringarna, konstaterar Grace Akumu, kenyansk klimataktivist och sedan början av 1990-talet aktiv i organisationen Climate Network Africa.En del talar redan om Darfur som den första i en växande rad konflikter kopplade till klimatförändringarna. […]
Afrika står för 3–4 procent av världens utsläpp av växthusgaser. Samtidigt är experterna eniga om att Afrika kommer att drabbas hårdast av klimatförändringarna, konstaterar Grace Akumu, kenyansk klimataktivist och sedan början av 1990-talet aktiv i organisationen Climate Network Africa.
En del talar redan om Darfur som den första i en växande rad konflikter kopplade till klimatförändringarna. Vetenskapligt är det vanskligt att hänföra enskilda händelser till den globala uppvärmningen. När det gäller Afrika är det ännu vanskligare eftersom både meteorologiska mätstationer och forskningsresurser i allmänhet ligger långt på efterkälken, men Akumu är övertygad om att förändringarna redan gör sig påminda.
– Jag har jobbat med klimatfrågan sedan 1991. Forskarna började notera extrema väderförhållanden redan i mitten av 1990-talet. Och frågar du folk i allmänhet runt om i Afrika så säger de att vädret har blivit galet under de senaste åren. I år har vi sett översvämningar i Mozambique och Etiopien. I Västafrika handlar det om torka. Tidigare var det många år mellan de extrema händelserna, nu kommer de vart annat, vart tredje år. Och konsekvenserna är märkbara.
– Ta översvämningarna. Det handlar om länder med sårbar infrastruktur och utan finansiella resurser att hantera problemen. Eller ta torkan och försämrade vattentillgångar. Här i Kenya är en stor del av befolkningen helt beroende av land- och vattentillgångar. Inte minst nomadfolk och de som lever på boskap. Vi ser redan växande konflikter lokalt när det gäller vatten. Och vi kommer med all säkerhet att få se fler svältkatastrofer och växande migrationsströmmar, säger Grace Akumu.
Samtidigt står Afrika för en minimal del av de globala utsläppen av växthusgaser. Medelafrikanens utsläpp av koldioxid är omkring 1 ton koldioxid per person och år jämfört med 4,1 ton för världen som helhet. I Afrika söder om Sahara ligger siffrorna i de flesta länder runt 0,2 ton koldioxid per person och år – jämfört med 20 ton i USA och 8 ton i Västeuropa.
– Situationen är absurd. Utsläppen i västvärlden har bara vuxit sen 1990, trots Kyotoöverenskommelsen. Ändå får vi knappt någon hjälp alls för att hantera problemen.
Nu diskuterar världen vad som ska följa på Kyotoöverenskommelsen, vars modesta mål på 5 procents minskningar nu måste följas av ett betydligt tuffare avtal med snabba minskningar på omkring 70 procent.
Inför de fortsatta klimatförhandlingarna förordar Akumu och Climate Network Africa den modell som kallas Contraction & Convergence, eller på svenska Minskning & Utjämning, M&U.
Grundprincipen är enkel: För det första måste Kyotoöverenskommelsens efterföljare ha ambitionsnivån att stabilisera växthusgaserna i atmosfären på en hållbar nivå – något som innebär långt ambitiösare reduceringskrav än nu. För det andra måste överenskommelsen vara global och inkludera också Syd – men på ett rättvist sätt, genom målsättningen att utsläppsnivåerna i världens länder ska gå mot en och samma hållbara per capita-nivå.
Utifrån det ramverket skulle exempelvis en global handel med utsläppsrätter liknande den som nu prövas inom EU innebära resursöverföring till Afrika och tuffa åtaganden för västvärlden.
– Vem gav i-länderna rätt att fördärva klimatet? Ska vi börja diskutera en handel som omfattar vår atmosfär så måste det finnas någon form av rättvisa i systemet. Och det innebär ett system som utgår från hållbara per capita-nivåer, som ger oss i Syd marginal och som innebär resursöverföring så att vi kan investera i en hållbar utveckling, säger Akumu.
Idén med M&U-modellen stöds av en rad utvecklingsländer, däribland Kenya. Förslaget drevs också av den afrikanska gruppen under Kyotoförhandlingarna. Frågan är vilket stöd idén har bland rikare utvecklingsländer. För att stabilisera halten av koldioxid i atmosfären på en hållbar nivå krävs att världens länder landar på utsläppsnivåer runt 1,2 ton koldioxid per person och år. För fattiga länder i Afrika ger det en marginal. Men Kina ligger till exempel redan på 3,2 ton och Sydafrika på 7,2 ton. För många tillväxtekonomier handlar det snarare om svångrem än snabbt klirr i kassan.
En del menar också – även om de stödjer grundprinciperna för M&U – att det kan vara ett misstag att inkludera utvecklingsländerna i ett globalt avtal. Precis som i globala handelsförhandlingar är utvecklingsländernas resurser och möjligheter att förhandla små – resultatet kan bli skevt, inte minst genom påtryckningar från starkare förhandlingsparter i Nord.
Akumu delar oron att Afrikas klimatförhandlare kommer att väga lätt i de kommande förhandlingarna. Och hon manar också till hemmaopinionen i EU och länder som Sverige.
– Sverige och de nordiska länderna har tidigare stått för rättvisa när det gällde apartheid och de afrikanska ländernas oberoende. Nu är det viktigt att ni står upp för rättvisa också när det gäller klimatfrågan. EU skulle kunna bli en nyckelspelare som också satte press på USA. Men då krävs en radikalt förändrad inriktning. EU:s ord om att ta klimatfrågan på allvar måste förvandlas i handling.
Samtidigt håller hon fast vid att Syd måste inkluderas i en framtida klimatöverenskommelse.
– Vädret har inga gränser. Människor här i Afrika har samma förhoppningar om ett gott liv som ni i Nord. De ser det goda livet varje dag på tv. De vill också ha en västerländsk levnadsstandard. Därför måste rättviseperspektivet inkluderas när vi talar om att bekämpa klimatförändringarna. Bara då har vi en chans att Afrika och utvecklingsvärlden undviker västvärldens misstag. Och misslyckas vi, om Nord fortsätter att agera som i dag, ja då biter ni er själva i svansen.
