Polisen blundar för de grövsta brotten

För snart tolv år sedan skrev Christina Hagner en svidande pamflett (Ordfront förlag 1995) om barnpornografi, yttrandefrihet och polisens hantering av dessa brott, Rätten att kränka ett barn. Det var skakande läsning. Inte bara för att sexuella övergrepp mot barn är det kanske allra vidrigaste av de brott som begås i vårt samhälle, utan också […]

För snart tolv år sedan skrev Christina Hagner en svidande pamflett (Ordfront förlag 1995) om barnpornografi, yttrandefrihet och polisens hantering av dessa brott, Rätten att kränka ett barn. Det var skakande läsning. Inte bara för att sexuella övergrepp mot barn är det kanske allra vidrigaste av de brott som begås i vårt samhälle, utan också för att denna brottslighet länge hanterats så oprofessionellt.

I slutet av 1990-talet handlade debatten om yttrandefrihet, vilket så småningom ledde till ett efterlängtat förbud mot att inneha barnpornografi. Innan 1999 var det bara spridning som var förbjudet, vilket innebar att barnpornografikonsumenterna hittade vägar att ”konsumera” bilder och filmer med sexuella övergrepp mot barn och ändå kringgå brott i lagens mening. Sedan den luckan i lagen täpptes till har det blivit möjligt att komma åt barnpornografibrottslingarna effektivare.

Men så mycket effektivare har inte brottsbekämpningen blivit, vilket framför allt beror på bristande intresse från polisen att prioritera resurser till utredning av de brotten.

Mot den bakgrunden är det egentligen ingen förvånande nyhet att Sörmlandspolisens första barnporrutredare Christer Carlssons första ärende – det största beslaget av barnpornografi i Sverige hittills – hade legat och samlat damm i ett och ett halvt år utan att någon haft tid att utreda brottet. Detta trots att beslaget består av uppemot tre miljoner bilder och är närmare tre gånger större än det största beslaget före detta. Visst är det en skandal. Men ingen är förvånad.

Av rikskriminalpolisens fem tjänster till barnpornografigruppen är bara tre tillsatta. De arbetar fortfarande med ett ärende från 2004 (operation Sleipner) där hundratusentals bilder och filmer ska granskas, inte minst i syfte att identifiera offer.

I december förra året tog Ecpat Sverige, en ideell förening som arbetar med att förebygga och stoppa alla former av barnsexhandel, initiativ till en namninsamling för att sätta press på polisen att avsätta mer resurser till rikskriminalens barnpornografigrupp. Hittills har fler än 16000 människor skrivit på. Uppropet pekar bland annat på att upp till 30000 försök att nå kommersiella barnpornografiska internetsidor blockeras varje dygn i Sverige och att det sker en ökad kommerisalisering av försäljning av barnpornografi på internet via kontokort. Vid ett internationellt tillslag fann polis registrerade kontokortsköp motsvarande 9,2 miljoner svenska kronor. En sådan utveckling kräver massiva polisinsatser. Det handlar om prioriteringar och fördelning av resurser som polisen i åratal misslyckats med. Under tiden leder en ökad efterfrågan på bilder och filmer till fler faktiska övergrepp.

Nu har förre justitieministern Thomas Bodström gett sig in i debatten och förespråkar att regeringen öronmärker pengar till bekämpning av barnpornografibrott. Han hävdar att tidigare erfarenheter av att öronmärka pengar till bekämpning av människohandel visat sig ge snabb effekt. Men den ansvariga ministern, Beatrice Ask, har inga sådana planer. Och hon har, enligt Svenska Dagbladet, inga synpunkter på hur polisen sköter barnpornografiutredningarna.

I praktiken innebär det att justitieministern accepterar en extrem underbemanning av en av de viktigaste funktionerna för svensk polis. Vilket i sin tur innebär att utsatta barn förblir oidentifierade och inte får den hjälp de behöver. Svek är ett milt ord i sammanhanget.