Kultur

Susanna är bäst i klassen

Susanna Alakoski som är född 1962 i Vasa i Finland växte upp i Ystad. Hon kommer direkt till Malmö efter ett besök i hemstaden. Även i Malmö har hon förr arbetat som socialsekreterare men bor numera i Stockholm med man och tre barn. – Jag försöker få vardagslivet att gå ihop precis som alla andra, […]

Susanna Alakoski som är född 1962 i Vasa i Finland växte upp i Ystad. Hon kommer direkt till Malmö efter ett besök i hemstaden. Även i Malmö har hon förr arbetat som socialsekreterare men bor numera i Stockholm med man och tre barn.

– Jag försöker få vardagslivet att gå ihop precis som alla andra, men de senaste dagarna har ju varit helt hysteriska, medger hon.

På plats i Sofielunds Folkets hus finns hennes lärare Maria Brynge och Bo Svensson från skrivarlinjen på Skurups folkhögskola där hon gick 1988–89.

– Vi minns Susanna mycket väl, hon hade en nervös energi och ville skapa glädje och gemenskap bland oss alla, berättar de.

– Den skrivarkursen var helt avgörande för mitt författarskap. Att bli bemött med respekt, få arbeta med likasinnade och ta in samhällsfrågorna i skrivandet kändes verkligen för bra för att vara sant, säger Susanna Alakoski själv.

Men temat finsk invandring, alkoholism och klassperspektiv har inte passat in i förläggarnas pussel förrän nu. Efter första manuset 1992 följde mer än tio års refuseringar.

– Jag fick en del lektörsutlåtande på den prosalyrik jag skickade in, ibland positivt, ibland negativt. Någon gång skrev de att en del bitar var så bra och en del så dåliga, så det var bara att bita ihop och fortsätta.

För att få skriva sökte hon till journalistutbildning men det gick inte heller så bra. Hon arbetade politiskt för vänsterpartiet och var en period Gudrun Schymans press-sekreterare.

– Men partipolitik är inte heller min grej så det har jag helt slutat med nu.

En ryggskada med påföljande sjukskrivning gav Susanna Alakoski ro att på förlagets uppmaning ordentligt ta itu med den novell som Svinalängorna ursprungligen var.

– Efter det satt jag på Biskops Arnös folkhögskola och slutförde projektet.

Svinalängorna har översatts till flera språk och ska även bli film, inspelad i Ystad. Den handlar om Leena som åttaåring flyttar från Finland med sin familj till ett av miljonprogrammets bostadsområden i Ystad.

– Egentligen kallades inte området, Fridhem, för Svinalängorna i folkmun. Jag fick höra det benämnas så på ett föraktfullt sätt av en kommunal tjänsteman när jag arbetade som socialsekreterare. Visst fanns det problem i området, men att vi skulle betraktas som svin av människor som är anställda för att stödja oss…

Några i publiken ger exempel på hur mindre attraktiva stadsdelar på samma sätt blivit tilldelade nedsättande namn – Apberget och Sibirien, bland andra.

Båda föräldrarna, liksom flera andra personer i boken, har i perioder allvarliga problem i sitt förhållande till alkohol. Det är bitvis svåruthärdligt att läsa hur föräldrarna kunde bli liggande i flera dagar utan att sörja för sina små barn och hur missbruk och misshandel kunde pågå i många år utan att någon ingrep. När de var nyktra arbetade pappan på en skyddad verkstad och mamman diskade på hotell och bar ut tidningar fast hon kallades hemmafru. Det finns i grunden en kärlek inom familjen och berättaren har ett humoristiskt och solidariskt perspektiv. Dessutom hittar Leena solidaritet med två tjejkompisar som också har besvärliga hemförhållanden.

I verkligheten har Susanna Alakoski fortfarande kontakt med sina tjejkompisar från Ystad. Ett feministiskt perspektiv kommer även fram i samtalen mellan mamman i boken och hennes väninna, som Leena ofta avlyssnar, gömd under bordet.

Leena har trots misären vissa framgångar, bland annat idrottsligt, som andas hopp för hennes framtid.

– Boken är inte självbiografisk men jag har sökt min historia bakåt. I fattiga hem sparar man nästan ingenting från uppväxten på grund av platsbrist i trångboddheten. Jag har alltid undrat var min skrivarådra kommer ifrån.

Lite hjälp på traven fick hon på sin 40-årsdag då vännerna spårat upp hennes uppsatsböcker hemma hos en mellanstadielärare.

– Dem hade han använt i trettio år som förebild för eleverna om hur man skriver bra uppsats!

Susanna Alakoski refererar till sin mormor som var analfabet men som på äldre dagar fick hjälp att lära sig läsa Bibeln. Hon fick till och med dikter publicerade på lokalpressens familjesida.

– Det finns även en tradition i Finland att sjunga hela berättelser med ett moraliskt budskap och det gjorde vi mycket i vår familj, säger hon och levererar en trudelutt på finska om tuppen och hönan.

Susanna Alakoski säger att hon skrivit en och en halv bok, med den halva menar hon redaktörskapet och medverkan i antologin Tala om klass där 15 kvinnor skriver om sin klassresa.

– Det var möjligheten till friår som gav mig tid att sammanställa den tillsammans med den andra redaktören Karin Nielsen. Vi hade så länge talat om att det borde skrivas om kvinnors klassresor så till slut tog vi saken i egna händer.

Susanna Alakoski säger att hon alltid haft lust att skriva, men saknat självförtroende på grund av sin klassbakgrund.

– Klass är ett icketema i dagens litteratur och debatt. Likaså skrivs det för lite om hur alkoholen förstör för många familjer och barn. Man vill inte tala om fattigdom och elände. Jag märker ofta hur samtalen plötsligt upphör när jag berättar att jag växt upp i ett miljonprogramsområde. Ingen blir intresserad av att ställa följdfrågor. Nu när jag blivit erkänd författare ska jag skriva mycket böcker – det blir både skönlitteratur om utsatthet, och debattskrifter, lovar hon.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984